Klockan var 16:10 den 12 september 2012 när SMS’et kom ”Är Daniel på väg till dig?”
Sedan rasade världen.
Så snabbt allt gick den där eftermiddagen. Kaoset och den där känslan i magen från det att jag ringde Jennie till att vi sedan fick veta: Du var död
Fyra år har gått och det känns som en evighet samtidigt som det känns som om allt hände igår. Jag minns varje sekund den dagen och sedan alla de andra dagarna som följde. Jag minns känslan av paniken, ilskan och förvirringen.
Då det första dygnet kunde jag inte gråta riktigt. Det satt liksom fast i mig. Som en stor klump som var för stor för att kunna komma ut. Den värkte och gjorde så ont.
Explosionen kom dygnet efter på hotellet. ”Congratulations to the wedding MR and MR Johansson – Andersson”…
Då kom den. Då skrek jag och då grät jag. Jag har aldrig gråtit så i hela mitt liv.
Ja Daniel. Fyra år har gått och det är väl en ganska lång tid. Samtidigt är allt som att det sker just nu. Jag försöker att inte tänka på allt som brukar finnas där i huvudet på mig. Jag försöker att inte tänka tankar på ”hur det kunde blivit” för det orkar jag inte, inte idag.
Det enda jag vet är att jag dog lite den 12 september 2012. Du tog med dig en del av mig. Den del som betydde att livet var värt att leva. Den del som du hade gett mig innan som gav mig själv en längtan efter ett liv. Jag har inte fått tillbaka den riktigt och dagar som denna vill jag bara lägga mig ner, stänga ögonen och aldrig vakna mer förrän du ligger där bredvid mig.
Jag vill så gärna känna din lukt igen. Jag vill så gärna se in i dina blåa ögon. Jag vill så gärna se ditt leende igen.
Jag vill så gärna ha dig att prata med. Jag vill ringa dig och skälla för att mjölken är slut på Netto och jag vill så gärna kunna dela allt med dig igen.
Fy fan vad jag saknar dig Daniel. Jag är väl en i alla fall hygglig användare av ord men jag kan inte förklara hur ont det gör idag. Inte helt och inte fullt ut.
Det är som ett sår som värker och jag vill bara ställa mig högt upp och skrika rakt ut ”FAN TA ER NORRLANDS UNIVERSITETSSJUKHUS!”
Men idag orkar jag inte ens hata ens dom. Idag är det dagen jag bara sörjer och saknar dig.
För det gör jag min älskade vän.
Jag saknar dig så in i helvete.
Tussen min
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
