Till Daniel: Mörkret kommer

screen-shot-2014-08-16-at-3-17-05-pmSitter här med mitt kaffe och är trött.
Ännu en gång har jag varit i staden som du själv avskydde så enormt och allt mer känner jag detsamma. Tänk hur det skiftat från att ”Nej han överdrev” till att jag allt mer förstod dig till att jag idag får kalla kårar när jag ser mig omkring. Framförallt när jag ser det där huset uppe på kullen…

Ännu en gång har jag i också försökt göra nytta fast om det blir någon nytta av det får väl framtiden utvisa. Jag känner allt mer att jag slåss i till ingen nytta då ingen direkt annan bryr sig. Jag ska inte säga att jag slagits i blindo men kan jag säga att de jag känner som kände den som ligger till grund för det här, dig, ja dom lyser med sin frånvaro, men alla har ju så mycket att göra…

När jag är i helvetesstaden brukar jag alltid ge mig tid så att jag kan göra min vanliga promenad och det brukar i all skit ändå kännas ”bra”. Det har blivit en tradition att göra det där. Där på platsen du lämnade oss den där tidiga höstdagen.
Ibland önskar jag att jag skulle kunna göra den promenaden med någon men med vem då? Nej din ensamhet har jag tagit över eller fått tillbaka och det som äcklar mig är att om jag dog idag skulle superlativen eka på Facebook. Det skulle bli hjärtan och änglar i drivor och man skulle kunna läsa om vilken fantastisk person jag var och hur vansinnigt enormt älskad jag var.
Skulle då någon göra med mig det jag gjorde med dig, alltså kolla igenom Facebook, sms etc, så skulle den personen säga ”Men vad konstigt? Så många som skriker sin kärlek nu med vart var dom då?”
Vet du var de var? Jo de jagade. De jagade bekräftelse. Som fälla och jaktvapen använde de sig av Facebook. Ut med snyftande inlägg eller liknande och direkt fångar de upp människor på samma sätt som flugor fastnar i flugtejp. När tillräckligt mycket bekräftelse kommit tar man bort inlägget eller så skriver man ett nytt. Låter jag hård? Det bjuder jag på i så fall.
Jag har lärt mig att fullständigt hata delar av Facebook under de här tre åren. Trots det är inte allt skit med sidan. Det är kul att ha kontakt med människor och få kontakt med människor. Det är också ett bra forum för att kunna sprida info men fy fan vilket ytlighet. Jag brukar roa mig med att läsa fylleinlägg kl 5 på lördagsmorgonen från folk för 12 timmar senare vet jag att de är raderade. För inte kan man visa riktiga känslor? Nej, lycka eller ytlig sorg är det som är ok på det stora nätet. Det som i alla fall är tryggt är väl då att alla drabbas lika hårt så ingen direkt som är mer drabbad än andra. Därför har jag bestämt att den dagen jag dör ska det fanimej inte finnas några minnessidor och sån skit efter mig. De 2-3 personer som faktiskt bryr sig om mig, ja de gör det även om de inte behöver påtala det för andra.

Tänk för 1 år sedan var jag helt säker på att bli arbetslös. Allt tydde på det. Äldrevården var ett avslutat kapitel på grund av fötter och värk och ingen verkade vilja ta i mig med tång.
Nu är jag administratör och har fått arbetsuppgifter som jag inte ens i min vildaste fantasi kunde tro att jag skulle få från den arbetsgivaren. Ja, det är mycket som hänt Daniel. Häromdagen skrev jag under pappren och numer kan jag säga att äldrevård i alla former är ett avslutat kapitel för min del. Inte för att det enbart känns kul. Jag saknar de gamla och jag saknar samtalen med dem. Alla de där samtalen om allt och inget men som ändå betydde så mycket och inte enbart för dem.
Tänk så mycket den korta tid jag var på Sockenvägen förändrade allt för mig och det stället kommer jag för alltid bära med mig som en av de finaste arbetsplatser jag varit på där det faktiskt finns hjärta och omsorg både mot de boende och mot varandra.

Så jag borde väl bara glad då? Jag borde väl känna mig nöjd och se framtiden med glädje.
Jag kan inte det Daniel Istället känns det som att mörkret i mitt inre allt snabbare griper tag i mig igen och det skrämmer mig för jag har ingen som helst grund att stå på. De senaste 2 veckorna har gråten hela tiden funnits där. På jobbet spelar jag glad och engagerad men hela tiden får jag hålla fast i mig själv för att inte bryta ihop.
I tisdags var det nära. Jag gick ut från jobbet och såg den blåa himmelen och det var vår och direkt kände jag en sådan saknad efter dig. Tårarna kom och jag kunde inte stoppa dem. Sedan var tisdagen så tills jag somnade. Hela helgen innan var likadan och resten av veckan har inte varit direkt mycket bättre.

Jag saknar dig. Jag saknar en vän att dela allt med. Någon som kan lyssna på alla ens konstiga tankar och funderingar men där man också kan berätta att man testade att köpa lättmjölk istället för mellanmjölk den här dagen. Såna där totalt meningslösa saker som ändå kunde bli så viktiga när vi pratade för vi var experter på att kunna få vartenda ämne att bli något mer. Ett samtal om just lättmölk hade lätt kunnat bli ett samtal där vi skulle räkna upp vad kons magar hette. Tiden flög och man kände sig inte ensam.
För det är det jag gör. Jag känner mig så fruktansvärt ensam Daniel. Jag har känt mig ensam sedan allt gick åt helvete 2012 och den känslan släpper inte taget. Istället känns den som att det tar över allt mer.

Jag skriver inte så mycket längre och det beror mest på att jag är fullständigt död när jag kommer hem från jobbet. Jag gick upp i tjänst för tidigt tror jag och därför är jag som en zombie när arbetsdagen är slut. Ibland känner jag att den depression som grep mig så starkt inte är över och samtidigt vet jag inte om jag vill att den ska vara över för vad har jag att leva för Daniel?
När livet var som mörkast kändes det som att jag kunde ta livet av mig när som helst men sedan tänkte jag på Henke, och på Kevin och Jennie men det räcker inte längre. De har sina liv, men jag då? Vad för liv har jag?
Jag hade inte mycket till liv innan du kom in i det och sedan fyllde du så många av de hålen jag hade i min själv. När du togs bort blev hålen tomma igen och ensamheten tog över. Nu är jag bara ensam och problemet har blivit att jag blivit allt mer tillbakadragen. Jag ringer ingen längre, pratar egentligen inte med någon förutom Jennie och jag tja, jag bryr mig inte.
De ”vänner” jag fick efter din död är borta och jag har slutat försöka hålla kvar kontakten. Man tröttnar efter ett tag på när folk ska ringa och gör det 6 månader senare…

Så jag är väl tillbaka.
Jag är tillbaka där allt började en gång. Där som mitt liv var när du kom in i det. Kanske är det så det ska vara, och kanske är det de bästa. Jag vet inte.
Det enda jag vet är att jag saknar dig.

Ibland Daniel känns det som att vi kommer ses snart. Ibland känns det som att mörkret tar över allt mer. Ibland känns det som att det är slut och allt mer känns det inte främmande längre. Allt mer känns det som att det är det jag vill. Jag fyller ingen funktion här. Ingen skulle märka om jag försvann. Den enda riktiga vän jag har är ensamheten för den lämnar mig aldrig.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.