Hej <3
Så var julen över. Tack gode Gud för det!
Eller God jul ska jag väl inleda med. Jag skrev ju ingenting till dig på julafton men jag har varit ganska avstängd den här helgen och bara känt mig alldeles borta.
I tisdags satt jag på bussen på väg till kyrkogården för att hälsa på Mia. Under bussresan pratade jag med Puttes mamma som berättade att de skulle åka till hans grav och att de köpt med sig ljus som även var från mig. Vi pratade sedan en liten stund om hur jobbigt det var med sådana här helger och hur man då alltid saknade de som inte finns kvar lite extra.
Efter samtalet klev jag sedan av och mötte upp Mias syster och tillsammans gick vi sedan till Mia och gjorde det julfint hos henne. Det var verkligen skitväder med regn och blåst och jag hade feber men orkade inte direkt bry mig.
Två dagar innan hade din underbara syster skickat kort på hur fint hon gjort hos dig i Skellefteå och även där brann ett ljus från mig/oss för dig. Det värmde så att hon tänkte på mig för det gör ju ingen annan direkt trots att de vet att det är 100 mil för mig att ta mig till dig. Det värmde samtidigt som den där smärtan och känslan av orättvisa kom igen att du är där. Den där mycket speciella smärtan som alltid uppstår när jag ser den gravsten.
Efter att jag och Mias syster fixat till graven och pratat lite gick sedan hon, men jag satt kvar en stund. Jag satt där och tittade på hennes sten och på ljusen som brann och så kom tårarna. Jag tänkte på hur vi, jag och hon, en gång planerat en framtid men så försvann hon, och jag tänkte på dig och Putte som inte heller längre finns kvar och det gjorde bara så ont.
Jag har för många döda i mitt liv Daniel. Så är det.
Jag har för många döda i mitt liv.
När jag kom hem den tisdagen stängde jag av mig. Jag skrev till de få som bryr sig att jag kommer stänga in mig under julen och att vi hörs efteråt och sedan gjorde jag vad jag kunde för att inte tänka.
Julafton spenderades helt ensam och jag försökte tänka på allt annat än jul. Jag läste ingenting på FB om lyckliga julfiranden och jag gick med hörlurar och lyssnade på allt som inte hade med julen att göra. Under dagen kom 3 SMS som önskade mig god jul och självklart var ju det fint gjort att skicka dem men de skar i mig.
För jag har för många döda i mitt liv och jag kände och känner att jag nog aldrig mer komma kunna älska.
Visst har jag haft otur men om tre personer man älskar dör….varför skulle det inte kunna ske igen?
Nu är julen över och jag längtar att kunna jobba igen. Jag har fortfarande feber men det vet vi ju att den kommer sitta i ett tag som den brukar. Jobba ska jag göra i alla fall för går jag hemma blir jag galen. Julen gör ingenting annat än påminner mig om hur fruktansvärt ensam jag är. Den påminner mig om hur fruktansvärt lite vänner jag har och att jag saknar familj. Nej julen är ingenting annat för mig än påminnelse om att jag är absolut ingenting värd i så många människor ögon och jag är en skugga av rök som de viftar bort lätt och enkelt.
Det är 4 dagar kvar på det här året Daniel och ibland känner jag att jag står kvar på samma plats som jag var på dagen efter att du dog.
Samtidigt vet jag att det inte stämmer för enormt mycket har hänt och enormt mycket har hänt med mig och min person. Skulle Walle från 2012 träffa Walle från 2015 så är jag inte helt säker på att han skulle känna igen honom. Jag har blivit mer arg, mer bitter, mer cynisk men också mer öppen och jag tror faktiskt också mer ödmjuk. Jag har också blivit mindre naiv för Gud hjälpe mig så naiv jag varit dessa år och kanske beror det på just en längtan efter mindre ensamhet.
Jag har lärt mig enormt mycket om Sverige, sjukvård, sjukdomar, mediciner, myndigheter etc, och frågan är väl nu vad jag ska göra av all den kunskapen. Samtidigt har jag lärt mig mycket om andra sidor av mig mig själv mig som jag inte trodde jag hade och mitt i allt annat har jag lärt mig att jag har en styrka i mig som jag verkligen inte trodde att jag hade. En styrka som gjort att jag faktiskt överlevt. En styrka som gjorde att jag tog en fajt med alla andra skrev hycklande hjärtan på Facebook.
Ändå finns sorgen kvar och kanske är det ensamheten som gör att den känns så stark. Kanske är det att jag fortfarande låter vissa människor få mig att känna mig fullständigt värdelös som också gör att ensamheten känns så stark och frågan jag borde ställa mig är varför jag tillåter det och vad exakt det är som jag är rädd för att förlora. Sånt behöver jag fundera på inför nästa år och jag borde ge mig själv det i hemläxa att fundera på det. För jag är trött på att känna mig ensam Daniel och jag är framförallt livrädd att hamna i samma känsla som jag gick omkring med när du kom in i mitt liv. Där är jag rädd att hamna igen och ibland känns det som att jag snart är där.
Hur kommer jag ur det?
Hur blir jag normal?
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
