Hej Daniel
Av någon anledning känns det just nu på samma sätt som det gjorde den där gången då jag skrev mitt första brev till dig efter att du dött. Då satt jag på ett cafe i London och allt bara snurrade. Kanske är det för att denna helgen varit piss och skit och allt och jag känner mig helt slut mentalt.
Jag vaknade i lördags och kände mig skitnere. Vet inte varför egentligen för jag hade sovit bra hela natten, men allt kändes bara kolsvart.
Jag försökte i alla fall röja lite här hemma och skulle sedan gå till affären. På vägen hem lyssnade jag på Enyas nya skiva och mitt i allt kom då en låt som heter ”I Could Never Say Goodbye” och det fick mig totalt att explodera. Mitt i gångtunneln efter Netto bröt jag ihop totalt och sprang, så gott som jag klarar det, in i skogen istället och satte mig ner och nästan skrek rakt ut. Det gjorde så fruktansvärt ont i hela mig men mest i hjärtat.
Jag satt där en bra stund, lyfte telefonen och ville ringa någon men ångrade mig. Jag vill inte störa någon med detta och jag har ingen direkt att ringa heller för den delen. Det tog mig nog en timme innan jag orkade resa på mig igen och jag vandrade sakta hemåt men jag kunde inte sluta gråta och sedan dess har jag gråtit och gör det just nu.
Jag vill inte vara så här just nu Daniel! Det går bra på jobbet och jag har fått chansen att göra lite av det som jag velat så länge. Jag har en chef som är chef och inte ”Nu ska jag sticka kniven i ryggen på dig” och jag trivs faktiskt. Snart är min tid hos FL över och jag kan släppa böckerna och jag kan äntligen få slutföra det jag påbörjade med dig redan i maj 2012, men så kommer det här.
Hela helgen har jag saknat dig så in i helvete. Jag vet inte hur många gånger jag tittat på min tavla på dig i helgen och sett på kortet när du ler och det gör bara så jävla ont att du inte får le så mer. Det gör så ont att veta att man såg vad de gjorde med dig och det gör så ont när jag vet att allt kunde slutat så annorlunda. Att du förlorade kampen mot mediciner och att de tog över.
Ja det gjorde så ont att se den där bilden från den 13 aug när allt var så annorlunda. Jag försöker oftast se det som att jag är glad ändå att du fick vara så glad som du var där men i helgen har den tanken inte fungerat. Istället har det bara känts skit skit skit skit.
Jag har saknat dig något så enormt i helgen och kanske beror det på att så mycket hänt och som jag vill berätta för dig. Jag hade ju ingen före dig som jag kunde dela allt med så. Ingen som jag kunde berätta att att ett ägg gått sönder när jag koka det och att vi sedan ihop kunde sura till denna fruktansvärda händelse, till världens alla andra bekymmer. Jag hade heller ingen innan som jag kunde vara svag inför och ledsen och jag har definitivt inte haft någon sådan efteråt.
Måste du va död Daniel? Ärligt? Måste du det?
Varför i helvete måste du vara död för? Det är inte rättvist och just nu tycker jag fruktansvärt synd om mig själv och jag känner mig framförallt så jävla ensam.
Jag vill inte må som jag mår men gör det i alla fall och det känns bara ännu mer skit att veta att jag i morgon, eller rättare sagt om 6 timmar, måste spela glad, trevlig och vara vänlig mot alla när jag mest känner att jag vill be hela världen dra åt helvete. Jag vill bara krypa ner i min säng och sova tills jag vaknar och är glad igen.
Jag vill så gärna se dig skratta igen. Jag vill så gärna höra din röst igen.
Jag vill så gärna få delge dig allt som hänt och jag vill kunna få berätta om allt bra som hänt.
Det är inte rättvist att du inte är här mer.
Det är fan inte rättvist.
Jävla piss-as som tog livet av dig och jävla piss-as som i efterhand gjort sig till hjältar.
Jävla allting
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
