Har legat hemma i någon form av magsjuka vilket inte direkt gjort mig piggare, men idag fick jag mig ut i alla fall en stund.
Det är vår i luften nu. Här nere finns det ingen snö alls, men det har det knappt funnits alls denna vinter.
Jag hoppades att våren skulle göra mig lite gladare i sinnet men så fort jag kom utanför dörren drabbades jag av en enorm sorgsen känsla. Egentligen är det samma känsla som jag hade förra våren, och våren innan det. Jag började så sakna Norrland, och inser att i år lär jag inte komma dit. Jag behöver semester, och jag behöver få komma bort lite, och jag behöver få åka till dig.
Jag är faktiskt lite orolig för våren detta år. Jag brukar alltid bli ”vårdepp”, och hur ska det gå i år med tanke på hur jag mår förövrigt? Jag har inte direkt de starkaste grunderna att stå på.
Jag har lovat min samtalskontakt att blir det för jobbigt så får jag åka in, men jag vill inte till psyk. Jag känner en sådan enorm misstro till allt vad psykiatriker heter, och det enda jag får är ändå en massa jävla piller som jag ändå inte vill ha.
Någonstans tror jag Norrlands natur blivit det som jag saknat sedan jag var liten och vandrade omkring i Fotskäl och kände mig ett med allt runt om. Där kunde jag få vara den jag var, med mina tankar, och med mina funderingar. Efter Fotskäl hade jag inget sådant ställe tills jag kom upp till Västerbotten. Bara att kunna sitta nere vid Skellefteälven och bara vara, med en natur runt om som bara finns och som utvecklar sig i sin egen takt, ja det är sådan ro för min själ. Där är jag inte ensam, även om jag kanske är mer ensam där än någon annanstans numer.
Här i gbg är det bara sorg att alla lever sitt liv, men där jag inte är viktig i någons.
Jag är ingen viktig person Daniel.
Jag är ingenting.
Jo en sak.
Misslyckad, det är jag
