Kära politiker.
Sitter här och känner mig ledsen. Är ledsen över ganska mycket faktiskt, men främst är det två saker.
Den ena är att på fredag är det två år sedan han som fick mitt hjärta, Daniel, dog ensam på ett hallgolv i Umeå. Han dog där därför att den sjukvård som skulle tagit hand om honom istället ledde honom rakt in i fördärvet.
Har ni sörjt någon som dött så någon gång? Har ni haft den där känslan av overklighet i er som en sådan död medför? Har ni någon gång legat i er säng med en person på er arm som ni kysser och säger ”Godnatt, jag älskar dig” till och som 8 dagar senare dör på ett hallgolv full med sjukvårdens utskrivna mediciner?
Jag hoppas att ni inte har det kära politiker, och jag hoppas att ni aldrig någonsin kommer behöva genomlida det helvete som den erfarenheten leder en in i.
Den andra saken som gör mig ledsen nu är att det samhälle som ni styr i säger att behandlingen av honom var korrekt. Samhället säger att det var ok att öka hans mediciner med över 100%. Samhället säger att det var ok av sjukvården att ignorera det faktum att han hade en impulsproblematik, och det var ok att strunta i att han tidigare behandlats för missbruk. Samhället säger också att det var helt ok att han fick ut en månadsranson av sina mediciner trots att han även inne på sjukhuset visat tydligt att han inte kunde handskas med dem hemma. Samma Samhälle säger att det var ok att skriva ut honom mitt i natten 1 1/2 dygn efter en överdos där han redan då kunde dött. Ja man kan säga att samhället säger att allt som hände honom var hans egna fel, och sjukvården gjorde allt rätt. Att sjukvården ljuger i sina skrivelser till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) spelar ingen roll för det struntar eran tillsynsmyndighet i.
Se här kära politiker vilken dagsranson han hade…
Concerta 54mg 1 X 2
Lyrica 150mg 1 X 3
Lyrica 50mg 1 X 2
Xanor depot 0.5mg 1 X 2
Zolpidem 10 mg 2 X 1
Heminevrin 300mg 2 X 1
Metropolol 25 mg 2 X 1
Sobril 15 mg Vid Behov
Detta skrev läkarna ut till honom den 30 aug 2012 för en hel månad på en gång. Det blev en bärpåse med mediciner.
2 1/2 vecka innan hade han varit på väg att dö inne på sjukhuset av en överdos men ändå skrev man ut det. Sjukhusets förklaring till IVO blev:
”Vid förskrivningen iakttogs rimlig försiktighet genom att förskrivningen skedde i begränsade mängder och iterade uttag. Den tragiska händelsen kan således inte kopplas till oförsiktig förskrivning av läkemedel”
På hans läkarintyg kan man läsa:
”Nedsatt impulskontroll som tillsammans med ångest ger risk för självskador”
Kan ni kära politiker förklara för mig varför samhället tycker att det är ok att en 23 åring med livet framför sig dör på det sättet? Kan ni kära politiker förklara för mig hur en tillsynsmyndighet som ska finnas till för den ”lilla” människans rättigheter så totalt struntar i saker som är så uppenbart fel? Kan ni kära politiker förklara för mig meningen med det hela, och varför ni som ansvariga inte tar psykvård, psykisk ohälsa och självmord på större allvar?
Ni slåss som vilda katter i en bur just nu för att locka till er väljare, och ni lovar hit och dit men ni gör allt ni kan för att undvika en grupp människor: De med psykisk ohälsa.
Dem sviker ni igen, och det intressanta med er, kära politiker, är att ni även detta val utelämnar denna grupp människor. Gamla ska få det bra, barn ska få det bra, jobb ska det bli, och nya hus ska byggas, men att självmorden ökar pratar ni inte om, och gör inget för att den siffran ska vända heller. Oavsett vänster eller högerkant så uppvisas samma ignorans och respektlöshet mot en stor grupp människor. En grupp människor som ni som politiker verkar se och sky som pesten.
Ska jag berätta en sak för er?
Daniel ville inte dö. Han ville leva och drömde om en framtid. Vet ni att han drömde om att utbilda sig till sjuksköterska och att han en dag ville arbeta med unga människor som hamnat i trubbel. Han drömde om att hjälpa de som hade samma problem som han haft, och han ville göra världen omkring sig bättre. Det var hans dröm, och att han sökte hjälp från sjukvården gjorde han för att kunna bygga upp sig själv igen. Istället dog han 69 dagar efteråt, och de mediciner sjukvården skrivit ut för en månad hade nästan helt tagit slut efter en vecka.
På onsdag ska jag besöka Daniels grav. Jag kommer gråta där, och jag kommer må skit. Det kommer göra ont när jag ser hans sten där och smärtan i mig när jag än en gång kommer bli påmind 
om att jag aldrig mer kommer få ha honom på min arm kommer göra så fruktansvärt ont.
På fredag kommer jag må ännu sämre för den 12 september är det inte bara hans dödsdag utan det är också den dagen som skulle bli vår bröllopsdag. Förstår ni hur ont det gör i mig, kära kära politiker? Förstår ni hur lycklig jag var när insåg att jag träffat någon som var som jag. En person som jag tillsammans kunde bygga en framtid med på våra villkor, efter vår smak och tro. Förstår ni också då hur det känns att fira sin bröllopsdag genom att veta att den dagen dog han. Nej, det gör ni inte kära politiker, och jag tror inte ni är så intresserade av det heller.
Ni har så starkt visat under denna valrörelse att ni helt saknar respekt för psykisk ohälsa. Ni har visat att självmord inte är något man pratar om, och ni har visat att samhället, vårt samhälle, blivit hårt, kallt och cyniskt.
Så egentligen vet jag ju varför de tog livet av Daniel. För det är ok att man gör så. I Sverige får man inte döda någon, men om någon dödas genom samhällets försorg gör det ingenting. Att ge en människa som innan fått hjälp mot missbruk en bärpåse med mediciner och säga ”Sköt dig själv nu”, är ok. Att siffrorna för självmord vänt uppåt är ok, och att självmord idag är den vanligaste dödsorsaken bland unga män gör ingenting. Det är samhället som ni styr i som säger det, och absolut ingenting i årets valrörelse har pekat på att ni vill förändra det.
Nu, kära politiker, ska jag försöka sova. Jag sover dåligt den här perioden och jag saknar Daniel enormt mycket just nu.
Blundar jag kan jag se han framför mig. Han står där då med sina vackra blåa ögon. Jag kan höra han prata på sin breda norrländska dialekt, och jag kan känna pirret i magen när jag får krama om honom.
Så öppnar jag ögonen och verkligheten kommer ikapp mig. Då är jag tillbaka i den värld som Daniel lämnade mig kvar i. Den värld som säger: Skyll dig själv Daniel.
Hur kan ni tillåta det? Kära politiker.
/Walentine Andersson
