Hej mitt hjärta.
Klockan är snart halv fem, ja när jag börjar skriva detta, och jag är trött men kan inte sova.
Mycket har hänt de senaste dagarna, och låt mig säga som så att fler än du hade behövt medicinskåp nu…
Vad har hänt med mig Daniel? Kan du svara på det? Nej, det kan du nog inte, men det jag tror hänt är att hela mitt liv just nu åker memoryride i skallen på mig och varenda sak som skett vill komma fram samtidigt, och det fungerar inte riktigt så bra om jag ska vara ärlig. Lägger man sedan till ytterligare en vecka full av besvikelser så blir det väl för mycket, och det blev det för mig i onsdags. Då rann det över. Idag slogs sedan sista spiken i kistan in och nu finns det liksom ingenting mer att se fram emot.
Ändå är det en sak jag funderar på mest just nu, och det är när jag blev en person som slutade slå näven i bordet. För jag har alltid varit en person som gjort det när jag tyckt att något var fel, eller om någon agerade på ett sätt jag inte höll med om. Åsikter har jag haft, jag har vågat säga dom, och stått för dom. Ja, det vet ju du också för du fick din beskärda del av hur förbannad jag kunde bli. ”Skärp dig för fan”, eller ”Va i helvete håller du på med”, fick även du höra när kaoset på psyk var som värst.
Efter att du försvann har jag däremot varit helt annorlunda, och istället har det ofta slutat med att jag bett om ursäkt oavsett vems felet är eller varit. Eller så har andra agerat som att det är mitt fel oavsett vad som hänt, och det där har tagit på mig.
Jag har sedan dag ett varit öppen i den här bloggen om hur jag känner och har känt, men samtidigt kan man säga att jag inte har varit öppen. Det är ju ok att skälla på läkare som gör fel, men när folk i ens närhet, din närhet och vår närhet beter sig som as, ja då är jag tyst, och jag har varit för tyst. Detta inser jag idag. Lite för många människor har ansett, och anser, att de kan göra precis hur de vill, och sedan är det ändå alltid dom de blir synd om. Reagerar jag blir jag den dumme, och dom drar. Men nu låter jag dom dra nu. Man ska ju inte gråta över spilld mjölk heter det ju eller som i det senaste fallet, ”Man ska inte gråta över en kvarlämnad ros och vissnande blommor”
Jag vet inte bara hur jag ska hitta tillbaka till mig själv igen, och det är ganska jobbigt. Kanske kommer jag få hjälp nu äntligen, men jag tvekar. Jag hyser ingen direkt gigantisk tilltro till sjukvården, men den som lever får väl se.
Kanske är det väl också det som är mitt stora problem just nu. Just detta att jag inte vet hur man ska leva, om man ska leva, och om man vill leva. Jag vill ha en framtid, men vart är den? Hur är den? När är den? Vart finns den? Det är det jag inte vet.
Jag hade behövt dig nu. Just nu hade jag behövt ha dig sittande i mitt kök och prata om allt det här för det var vi så bra på du och jag. Jo, jag har några som jag pratar med, och de är guld värda, medan andra har klart visat vad de går för denna vecka, och besvikelsen är stor samtidigt som jag heller inte orkar bry mig. Fast bryr mig gör jag ju i alla fall.
Jag önskar däremot att jag slapp nätterna för dessa nätter är så fruktansvärt jobbiga så du anar inte…
Eller jo, du om någon anar hur det är. Du hade likadana nätter ibland.
Jag är samtidigt i alla fall glad och stolt över att du och jag, din sista tid i livet, hittade ett sätt att jaga bort de där jobbiga nätterna.
Nu önskar jag bara att jag hade någon som du och jag var, men det kommer jag aldrig få igen.
För du och jag var unika ihop, speciella ihop, konstiga ihop, märkliga ihop, och vi var kanske knäppa, men framförallt var vi du och jag, och ingen annan.
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
