Det är en sådan där natt igen Daniel. En sådan där natt då jag liksom inte fungerar.
I snart 2 år har jag burit på den där känslan att jag behöver prata med någon, och du är den ende jag kan prata med. Saker som bara du visste, och saker som vi delade. Ja, sådana saker som vi visste om varandra, och som vi fann varandra i. Saker om folk, händelser och skeenden där vi kunde förstå, begripa och stötta. Jag saknar det så enormt än.
Du var den första på många år som öppnade upp mig så, och sen försvann du. Hålet stod liksom öppet då, men ingen fanns som kunde eller ville lyssna.
Inatt är en sådan natt då jag så gärna skulle vilja att vi satt där och pratade. Mitt emot varandra, eller för den delen över Skype. En sån där stund då bara vi fanns. En sån där stund av den där vänskapen.
Jag har gått på så många minor denna tid min vän, och har kommit till en punkt då jag insett att jag inte litar på någon längre. Folk gör vad de vill, säger vad de vill, och agerar hur de vill och ifrågasätts dom blir jag den onde, och jag orkar inte ens bli arg längre. Jag backar bara mer och mer in i mig själv, och snart finns det inte mer utrymme att gömma sig i.
Jag är rädd Daniel. Jag är rädd för jag vet inte längre hur jag ska komma ur det jag befinner mig i. Jag är mer än bara deprimerad utan jag känner liksom….ingenting.
Varje vecka inser jag att jag allt snabbare går mot något som jag inte ens orkar värja mig emot mer, och det är väl egentligen strunt samma.
För vad gör jag här egentligen? Varför lever jag? Varför försöker jag? Varför finns jag?
Ingen skulle sakna mig om jag försvann, eller jo men inte många. Så är det, och så har det varit och blir allt mer.
Så varför försöker jag?
Jag vill till dig nu Daniel. Jag vill till dig, till Mia och Putte. Jag vill träffa er som jag älskade igen, och som jag vet älskade mig. Jag vill till er för jag vill inte leva i den kärlekslösa värld jag lever i nu.
Jag vill inte ha fler ensamma kvällar, och jag vill inte blir ignorerad mer. Jag vill inte ha fler jävla bilder skickade till mig som talar om att man älskar mig, men där man agerar tvärtom.
Jag vill bara bort.
Tro mig. jag har försökt få hjälp, men det finns ingen hjälp att få uppenbart. Jag kastas mellan läkare där alla är överens om att ingen vill ha med mig att göra.
Samtidigt vet jag inte mer om jag vill ha någon hjälp.
Jag skulle inte levt idag, och så var det ju. Du räddade ju mig, och ödet lekte med mig tills ödet dödade hoppet igen.
Jag hade en dröm som liksom hållt mig kvar, och det var att få åka till dig i sommar. Inte bara dig, men du ingick. Nu blir det inte så. Jag kommer inte kunna komma till dig mer i år Daniel för jag har inte råd. Jag hoppas du förstår mig för tro mig när jag säger att det gör så fruktansvärt ont att veta att jag inte kommer kunna göra det. Drömmen att få åka upp till dig och till naturen omkring dig har hållit mig uppe, men så blev det inte. Den drömmen blev krossad som allt, precis allt annat, i mitt liv. Efter att jag insåg att det var kört var det som om all rann ur mig.
Ibland tänker jag på vad som kommer finnas kvar efter mig och har insett att det enda jag lämnar efter mig är denna sida. Ja denna, i många fall enormt patetiska, sida. Den är ordnad så den i alla fall finns kvar ett tag. Det känns i alla fall bra.
Jag har gjort vad jag kunnat och jag tror i alla fall att jag lite fått minnet av dig att leva vidare, och med tanke på hur andra agerar så känns det skönt för ignoransen lyser än ska du veta.
För en vecka sedan samlade jag ihop kort på dig från en sajt och skickade en länk till dina vänner. 2 hade vänligheten att skriva tack. Jag hade ingen som helst anledning att ens bry mig, men gjorde det därför att jag tänkte att de kanske vill ha dom för framtiden, men inte en enda jävla reaktion. Vet du? Dina vänner sög Daniel! Inte alla, men många av dom. Så nu har jag fått sagt det också. De som tackade var dessutom de som kanske har absolut minst anledning att ens kontakta mig, men så mycket respekt har dom i alla fall. De ska dom ha en eloge för.
Men skit samma, det är inget viktigt. Det är ju egentligen inte mycket som är viktigt.
Nä, ska ta och gå ut och gå lite i natten. Det brukar ibland hjälpa mot ångesten.
Snälla Daniel, kom och håll om mig i mina drömmar inatt. Kom och sätt dig och lyssna lite på mig.
Saknar dig, så in i helvete
/Walle
Hej Walentine. Margareta heter jag, mamma till fyra vuxna barn som är min största glädje. Arbetar som sjuksköterska, idag på Gotland. Halkade in på din sida ” Till Daniel”, varför vet jag inte riktigt. Jag vill bara säga till dig, att allt du förmedlar genom ditt skrivande berörde mig i djupet av mitt hjärta. Glädje, sorg, ångest, ensamhet , så många frågor som kanske för alltid förblir obesvarade , kämparglöd, svek, utanförskap m.m Allt det som innebär livet , i glädje och i sorg som går hand i hand för oss alla. Det jag vill säga till dig är: Håll ut. Häng dig kvar. Fortsätt skriva. Just genom att fortsätta välja livet visar vi respekt för de som inte längre finns kvar hos oss i denna värld, att vi fortsätter förvalta gåvan som livet innebär både i glädje och i sorg. Och du har fått en gåva i ditt skrivande. Din dagbok just nu som förhoppningsvis hjälper dig genom ångestfyllda dagar och nätter. Så håll ut och häng kvar! Finns så mycket du kan åstadkomma genom ditt skrivande, som kan hjälpa så många andra. Kanske ändrar sig texterna framöver? Kanske kommer de att handla om, och skapa debatt om utanförskap? psykiatrin ? Andra ämnen som känns viktiga? Men du har fått något att förvalta genom din gåva att skriva. Så lova att ta hand om det! För din skull, för Daniels skull, och för alla andra! Tusen varma kramar till dig!
Så himla bra skrivet Margareta. O jag säger detsamma, håll ut Walentine det kommer säkert dagar som är annorlunda. Vet att det är svårt att föreställa sej vad du går igenom, men du verkar vara en tänkande o verbal människa o såna behöver vi i vår värld nu. Så tänk en gång till. Du behövs. Kramar.