Idag på WestPride frågade en tjej när hon såg mitt halsband…
”Är det din kille”
Jag blev ställd av frågan. Började direkt tänka på alla, allt som hänt och alla sjuka telefonsamtal jag fått som ifrågasatt min relation med dig, och samtalen som vänligt konstaterade att du gillade alla i hela världen utom mig. Sedan kom tankarna på alla dom som aktivt gjort allt dom kunnat för att vägra ge oss vår bekräftelse. Dom som vet så jävla mycket men som inte var med, såg ett skit och tror att dom vet.
Sedan hände något. …
Gamla Walle hade svarat ”Nej” eller ”ja jo men vi etc”.
Istället tänkte jag på Jennie som en gång sade ”Skit i vad folk säger. Om dom vill vara idioter så låt dom vara det. Jag sparkar dig i röven om du inte skärper till dig”
Jag tänkte på vad Savannah sade förra veckan i telefon.
Jag tänkte på vad Jenny sagt i telefon.
Jag tänkte på vad Hanna sagt i telefon och på vad jag, Helen och Nadia pratat om.
Så istället svarade jag.
”Ja, han var min kille men han är tyvärr död idag”
Det slutade med att tjejen som frågade kramade om mig, och jag själv gick därifrån med en annan känsla i kroppen. En känsla av att jag kanske börjar landa.
Jag skulle kunna skriva en bok till. Den skulle kunna heta ”666 dagar av idiotiska kommentarer och analyser av min relation med Daniel” men det låter jag bli.
För jag börjar landa. Det är ett viktigt steg för mig i min sorg. Att kunna stå upp.
Jag har slagits som en dåre för din rätt och upprättelse. Nu vågar jag äntligen också stå upp för vad vi hade. Inte som bevis eller strävan efter bekräftelse utan som bara en del av ens liv. Att minnas det som var vi. Att minnas det som var jobbigt, men också att minnas det som gjorde att jag faktiskt köpte mina röda skor.
Jag lär mig. Även om det tar tid ibland.
Savannah hade rätt i det hon sade förra veckan. Jag tänker inte längre be om ursäkt. Jag tänker bära det jag vet, känner och har i mitt hjärta. Det vi hade.
Mitt halsband är mitt sätt att ha dig nära mitt hjärta. En dag kommer jag kanske inte bära det längre men den dagen är inte idag, och inte i morgon. När det sker spelar ingen roll och oavsett så i mitt hjärta får du stanna för evigt. Du som jag för ett år och en vecka för första gången kallade för min Tuss
♥
Älskar dig, in i evigheten
/walle
