Jag ligger i min säng och drömmer.
Där i drömmen ser jag en pojk. Han kan vara runt 6 år gammal. Han leker vid en bäck. Tillsammans med pojken är en äldre man, och jag förstår att mannen är pojkens morfar. De bygger en damm i bäcken. Vattnet stoppas upp och en liten sjö bildas. Pojken ler av förtjusning. Han skrattar och han ler, och han älskar sin morfar
Under tiden som de bygger vid bäcken berättar hans morfar sagan om pepparkakshuset. Pojken har hört sagan så många gånger innan, men han älskar den fortfarande. Varje gång är det något nytt som händer. Något som morfar inte berättat innan. Pojken är lycklig, så lycklig.
I nästa stund ser jag pojken igen. Nu sitter han i ett kök. En kvinna med mörkt hår pratar i telefon, hon tittar på pojken och får tårar i ögonen. När hon lagt på telefonen sätter hon sig framför pojken. Hon harklar sig och säger, ”Det var din mamma i telefon. Jag har något tråkigt att berätta”
Pojken ser rädd ut men säger inget. Det blir tyst i rummet tills kvinnan med det svarta håret nästan viskar fram, ”Din morfar är död”
I nästa stund är jag i en annan dröm. Samma pojke är där igen, men nu äldre. Han går på en landsväg och håller i en kätting. I andra änden halvspringer en ko. Pojken rycker till i kättingen med van hand när kon inte gör som han vill. Han leder kon mot en hage där ett 30-tal andra kor väntar. Alla kommer emot honom när han öppnar grinden och släpper in kon han lett vägen.
Han stannar lite i hagen. Han älskar att vandra omkring bland korna så här. Det är varmt ute, och pojken som nu är runt 10 år, är solbränd och håret är alldeles ljusblekt. Han är lycklig där i sin hage. Där trivs han och där behöver han inte tänka på skolan och allt det jobbiga hemma. Där behöver han inte tänka på hur det känns att vara annorlunda. Korna förstår honom. Där i hagen är han lycklig. Där är det ingen som mobbar honom. Där får han vara den han vill. Där bland korna i hagen en sommardags eftermiddag är han lycklig.
En annan dröm, och pojken har nu blivit en ung man. Han är 18 år gammal och sitter vid en grav som nyss är grävd. På ett litet kors framför graven står det ett kvinnonamn. Kvinnan som ligger i graven älskade han så innerligt, men hon togs ifrån honom. Nu är han ensam, alldeles ensam. Han saknar sin bästa vän, och hon som han ville dela sitt liv med. Han saknar hon som förstod honom. Han saknar den ende han kunde vara sig själv med.
Det regnar i drömmen, men den unge mannen bryr sig inte om att han blir genomblöt. Han sitter i det våta gräset som är uppblandad med nygräven jord och gråter. Den unge mannen gråter så förtvivlat och nu kommer alla de tårar han håll inom sig ända sedan kvinnan lämnade honom. Då kunde han inte gråta. På begravningen kunde han heller inte gråta, men nu gråter han mer än någon gråtit innan. Han lägger sig ner bredvid graven och vill aldrig lämna den igen.
I nästan dröm har den unge mannen blivit äldre. Han sitter i ett rum. Framför honom sitter en läkare och ser på honom. Läkaren suckar lite och säger, ”Så här är det. Det vi opererade ut visade sig vara en tumör”
Mannen blir blek i ansiktet, och han ser trött ut.
Läkaren fortsätter, ”Du har cancer”
I samma ögonblick börjar drömmarna komma i klungor. De sveper över mig och jag får svårt att andas av alla intryck. Runt mig finns kaoset, och runt mig finns en känsla av att allt snart är slut. Ändå lever mannen i drömmen. Ändå får mannen inte slippa undan. Ändå tvingas mannen leva och han tvingas ta sig igenom år för år. I drömmarna gråter han mycket, men ingen ser honom. Det är som att det finns en osynlig sköld runt honom som hela tiden gör att ingen ser hur han mår, eller så vill ingen se hur han känner sig.
Så stannar allt upp. Under ett kort ögonblick blir allt svart i drömmen. Det är den svartaste färg jag varit med om. Den är fullständigt ogenomtränglig och jag blir livrädd men just när jag är på väg att skrika att jag vill vakna kommer nästa bild fram.
Nu ligger mannen i en säng. Mannen har sin arm runt en annan man. De håller varandras händer och de ligger helt stilla. Ingen säger något på en lång stund tills mannen tyst viskar ”Jag älskar dig”. I nästa stund vänder sig mannen bredvid honom om och ler mot honom. De kysser varandra länge, och somnar sedan tätt tillsammans.
I nästa ögonblick ser jag en älv. Vattnet forsar fram i älven och det är tidig morgon. Mannen står och gråter vid älvens kant. Tårarna rinner nerför kinderna och han ser trött och sliten ut.
Det är höst runt om honom, och regnet faller men han bryr sig inte.
Jag kastas tillbaka en dag, och då står mannen på en kyrkogård. Han står för sig själv ungefär 10 meter ifrån alla andra. I marken sänks en kista ner. I kistan ligger en som han älskade. En som han så snabbt ville dela sitt liv med. Mannen vill skrika ut sin sorg. Han vill slänga sig ner i gropen med kistan. Han vill aldrig lämna han som ligger där i jorden nu. Mannen är förtvivlad. Han ville dela sitt liv med mannen som nu är död. Han hade börjat älska igen, men mannen togs ifrån honom.
I nästan stund ser jag mannen vid älven igen. Under en kort stund funderar mannen på om älven här skulle ta honom med sig om han hoppar.
Så rycks jag upp ur drömmen och jag sätter mig upp. Jag skakar och jag gråter. Precis innan jag rycktes ur drömmen hörde jag mannen säga ”Jag vill inte mer” för att sedan vända sig mot mig.
Jag såg vem mannen var.
Mannen var jag.
Skulle vilja ta dig i min famn, trösta dig som jag gjort med mina barn, när de varit ledsna, eller saker de varit med om, och säga att allt blir bra. Tiden läker alla sår…… men jag vet att så är det inte….men man reser sig för varje gång, det tar tid, ärren har du kvar, men smärtan blir mindre.
Du skriver så fint, att man är där med dig och känner smärtan som du bär, det gör ont, men hela din smärta kan jag inte känna. Jag kan visa/känna empati, förståelse och jag skulle vilja ta bort all den sorg, smärta, förtvivlan som du känner. Men jag kan inte det……kan bara finnas här, och du vet att du kan komma. Men jag vet att livet är värdefullt och du är värdefull. All elände som vi går igenom här på jorden, så finns det underbara stunder som vi får ta vara på, minnas, och bli starka genom dom. Du är en helt underbar människa, med så mycket kärlek i dig och som du ger så många och har gjort alltid. Nu är det dags för dig att hämta krafter och vila så du blir stark………varma tröstande kramar till dig.
jag hittar inga ord walle. så jag skickR en stor kram med styrka till dig.Hoppas att den kan ge något i alla fall. kram!