Vill bara krama dig.
Vill bara lägga mig bakom dig, så ska du ta min hand och hålla den.
Hålla den hårt mot ditt bröst, och sedan ska vi somna.
Idag grät jag för att jag aldrig mer kommer få krama dig igen.
Jag kommer aldrig mer få somna bredvid dig igen.
Jag kommer aldrig få vakna bredvid dig igen.
Jag kommer aldrig få servera kaffe till dig igen på morgonen.
Jag kommer aldrig mer få prata med dig i telefon igen.
Gud vad jag saknar dig Daniel!
Är det så här det ska vara nu?
Ska jag känna så här i all framtid?
Ska jag sörja för evigt?
Jag stod och höll i våra papper idag.
När jag kom hem läste jag våra texter ihop.
Jag läste det vi skrev på boken ihop.
Jag läste det du skrivit till mig.
Sen grät jag ännu mer.
Sex månader har gått nu.
Jag saknar dig mer idag än någonsin.
Jag saknar det vi hade, och jag sörjer det vi aldrig fick.
Jag är halv utan dig.
Kommer jag någonsin hitta min halva igen?
Kommer jag någonsin känna mig glad igen?
Kommer jag någonsin komma förbi det här?
”Nej nu räcker det, du ska hit nu!”
Så sade jag den 8 augusti när jag tröttnat på den där skitvården du genomled.
Den 9 var du här. Du sprang nerför rulltrappan på Landvetter när du såg mig.
Jag vill säga så igen. Jag vill säga,
”Nej nu räcker det, du ska hit nu!”, och så kommer du hit.
Älskar dig, min finaste man.
Du var min man Daniel Johansson.
Min vän, min man, min tuss
Älskar dig, in i evigheten,
/Walle
