Jag har så mycket kort på dig, och även om jag lagt ut många kort kommer många aldrig läggas ut någonstans. Dom korten är våra. Det är våra minnen, på samma sätt som andra har liknande kort. Kortet här i alla fall skulle du antagligen hata. Mest för att ena sidan ser konstig ut på grund av blixten, och sen för att du inte var beredd när jag tog kortet.
Jag tycker du är vacker på kortet Daniel, fast jag tycker du är vacker på alla kort för du var ju vackrast. Du är också vacker för jag minns vart vi var, vad vi gjorde och hur vi mådde på vartenda kort.
Jag är inne i en liten kris Daniel. Det har hänt en del saker i familjen som gör att saker just nu är lite extra kaos, och jag behövde inte riktigt det också nu. För redan innan detta hände hände jag mig bara depp.
Jag ville ringa dig igår, men det kunde jag inte. Så då ville jag ringa Patrick, men det kunde jag inte heller. För ni är båda borta, och jag är kvar här nere.
Förstår du hur jag igen vill ha dig sittandes där vid det där köksbordet? Förstår du hur mycket jag vill ha dig här? Förstår du hur mycket jag vill höra din röst?
Jag har så många frågor Daniel! Jag vill veta vad sjutton som hände den 5 juli, eller den 19 juni, eller den….. eller den….
Jag vill ju berätta för dig hur anmälan går! Jag vill ju inte ens ha den här jävla anmälan gjord, utan jag vill ju göra den anmälan som VI bestämde att vi skulle göra. Jag vill ju skriva boken om dig MED dig. Jag vill ju bara att du ska vara här igen. Jag vill inte vara utan dig mer nu!
Lyssnade på din röst nyss. Bröt ihop totalt, men det kändes ändå bra på något sätt.
Nu ska jag bara vänja mig vid tanken på att jag aldrig någonsin mer kommer få höra dig säga något nytt.
Nu ska jag bara vänja mig vid tanken att jag aldrig någonsin mer kommer få krama dig.
Nu ska jag bara vänja mig vid att du är borta för evigt.
Hur gör jag det?
Snälla Daniel, kom tillbaka.
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
