Då är snart 2012 över. Mitt bokprojekt om oss börjar också bli klart. Jag fattar inte hur jag hunnit med det, men det har jag. Nu återstår lite korrigering och lite sånt, sen så.
Det här året blev inte som jag tänkt det alls. Inte trodde jag när 2012 började att jag skulle få göra en sådan resa som jag gjort. Nu är året strax slut, och jag sitter här skadad, vingklippt och sorgsen. Boken och allt har fått mig att igen behöva gå igenom de sista veckorna och tiden efter. När jag skriver ner det på papper kommer också känslorna fram, alla känslor. Kärleken, kaoset, sorgen, tvivlet, frågorna, vänskapen, saknaden, ilskan, oron, glädjen, ja allt på en och samma gång.
Det är så svårt Daniel att tänka på dig ibland, och tänka på vår sommar. Jag kan fortfarande knappt ligga ner och se på en dator för jag vill se om du är online. Jag tänker på våra nätter, du i morgonrock under köksfläkten i Umeå och jag sittandes i vardagsrummet i Göteborg. Eller när det var varmt och jag satt på balkongen. Eller när du var här och vi satt i köket mitt emot varann, eller du i mitt knä, eller i vardagsrummet. Saknaden efter dig finns där, och även om den inte är lika fylld av panik idag så finns den där. Under resans gång med boken och i min sorg har jag insett hur lika vi var du och jag, och ändå så otroligt olika. Kanske är det också därför jag sörjt dig så hårt för vi blev varandras motpoler men också vår trygghet.
Jag vet att vissa tycker jag sörjt dig för mycket. Jag vet att vissa tycker att jag fastnat, men dom vet inte vad de pratar om. De tar mina skrivna ord och tänker inte på vem jag är. Dom glömmer hur jag var före dig och hur jag kommer vara i framtiden. Jag skriver, jag har alltid skrivit, och jag skriver med känslor. Det gör många andra också, men jag skriver varje dag. Därför blir det för dom annorlunda för att jag varannan dag skriver att jag saknar dig, medan vissa skriver det en gång per månad. Det gör inte deras saknad och sorg mindre än min, men det gör heller inte min saknad och sorg mer är deras. Låter kanske flummigt allt jag skriver nu, men jag tror du förstår. Jag har fått nya vänner i mitt liv, vänner jag kommer ha kvar i framtiden. Jag har träffat intressanta människor som ger mig något. Jag har inte letat efter pojkvänner och jag har inte letat efter någon att ha dejta, men jag klarar mig alldeles perfekt utan den biten just nu. Jag är inte dummare än att jag förstår att jag någon gång kommer falla för någon igen, men än är jag inte där och än vill jag inte vara där.
Jag har också träffat på raka motsatsen, men dom struntar jag i nu. Jag bryr mig om det fina som du tog med dig in i mitt liv.
I morgon är det ett nytt år. På nyårsafton 2011-2012 sade du att detta året skulle bli det bästa. Vi vet hur det slutade. Jag har genom den jag är mer än många andra lyckats få veta hur och varför saker blev som det blev, och det hjälper mig. Det gör inte min sorg mindre men jag behövde och jag behöver förstå. Det jag kom fram till gjorde mig sorgsen och arg för det behövde inte ha slutat så här.
2012 förändrade mig Daniel och det är tack vare dig. Jag har fått en helt ny syn på livet, på kärleken och på det mesta faktiskt. För det är jag dig tacksam. Allt som hände detta år gjorde mig till en ny människa. Om den människan är bättre vet jag inte, men förändrad är jag. Resan med dig gjorde att jag steg på tåget som en person och klev av som en annan.
Framför allt blev året 2012 ett år då jag fick älska, och jag fick älska dig. Det skulle krävas en kraftfullare dator för att kunna förklara den relationen vi hade, men vi kom varandra så nära och allt var så intensivt. Du lämnade ett sådant tomrum efter dig, och jag önskar du kunde se och känna det idag. Kanske om du förstått hur viktig du var så hade du insett att du var älskad av vissa för den du var. Allt det som var gott med dig, och allt det som var mindre gott, det var det som gjorde dig till den du var.
Nu är snart det nya året här, och det blir ett år där du inte längre finns. Det blir ett år utan Daniel för världen. Saknaden av dig kommer finnas kvar, och sorgen med. Det kommer följa med mig in i nästa år. Jag vet att det kommer bli lättare med tiden, och det är väl så livet ska vara.
Men nu önskar jag dig Gott Nytt År min älskade Daniel Johansson.
Älskar dig, in i evigheten
/Walentine
