Kortet där, det är från vårt första möte. Vi drack lite vin, och vi pratade hela natten. Den där natten vi träffades första gången och vi lärde känna varandra. Den natten jag introducerade George Michael på riktigt för dig, och där jag lovade att jag ibland också skulle stå ut med Carola för din skull 🙂
Jag fick ett svar idag Daniel, ett svar från en begäran jag gjort. Jag hade inte ens sett svaret förrän nu, mitt i natten. Svaret var att jag fick det jag ville ha. Det gjorde mig glad för det visar ännu mer vad vi hade tillsammans du och jag. Det där kan ingen ta ifrån oss. Ingen kan ignorera det, och ingen kan spekulera bort det.
Jag saknar dig så just nu. När jag fick svaret blev jag glad, sedan började jag gråta. För det blir ju också en påminnelse om att du inte finns mer. Ännu en gång kommer den där smällen, den där fetsmällen som skriker ”Daniel är död”
Jag älskar dig Daniel. Vi skulle gifta oss. Vi skulle faktiskt gifta oss du och jag.
Det var ingen ADHD grej det där. Det var ingen spontangrej. Det var något vi pratade ofta om och mycket. Det var ingen impulsiv grej när vi friade. Fan, jag visste inte att man kunde göra något så romantiskt när man satt i ett kök en lördag i ett par slitna shorts och du hade Alex gröna fula joggingbyxor avsedd för någon som var 1.96cm lång på dig 🙂
Haha! Fan va fula dom byxorna var på dig! Du kunde inte resa på dig förrän dom ramla av, och varje gång du reste dig glömde du av att dom var femtioelva storlekar för stora. Hur många gånger reste du inte på dig, tappade byxorna och sade ”Oj” och sen gick ut på toa med joggingbyxorna runt fötterna.
Ibland har det känts Daniel som att jag inte får älska dig. Det känns som att gamla relationer poppar fram och pratar om dig som att dom var tillsammans med dig fram till dagen du avled. Brukar man göra så? Varför gjorde dom då slut undrar jag?
Det var ju vi! Är det på grund av att jag inte stod varje dag på Facebook som gör att jag inte fanns, och bestämmer dom det? Var det inte du och jag som avgjorde det? För vi hade inte bara en relation på det sätt som dom verkade tro att du bara kunde ha relationer på. Vi hade också en vänskap, en stark vänskap och det var den som var grunden hos oss. Vi började inte med att bli ihop, vi började inte med dejtning för vi började på ett annat sätt.
Så många säger ”Ja men så var Daniel alltid”, och när du för en gångs skull agerar annorlunda, ja då har det alltså inte hänt? Hade alla människor på jorden rätt att förändra sig utom du?
Kanske har jag drömt allt? Kanske är allt detta en dröm, ja en psykos jag hamnat i? Istället för att tro att jag är Jesus eller att Hitler lever och kommer invadera vårt land snart så tror jag i min psykos att vi skulle gifta oss.
Men varför hänger då vårt vigselbevis på väggen? Varför frågade vi folk om dom ville vara vittnen vid bröllopet? Varför bjöd vi folk till Bee den 12 september klockan 21.30? Varför stod det på hotellrummet ”Congratulations mr and mr Johansson – Andersson” när jag kom till London dagen efter att du dött? Varför bröt jag ihop av det där? Varför stod jag som en av dina närmast anhöriga på sjukhuset? Varför blev du så fruktansvärt ledsen när du och jag tog en ”break”?
Nej, jag tror inte det är någon psykos. Jag tror faktiskt jag upplevt det där.
Folk vill gärna påminna mig om hur jobbigt allt kunde vara i somras. Tack, jag vet det! Jag var nämligen med. Jag var med varje dag, och jag har inte glömt hur jobbigt det var ibland. De jag delade mycket av detta med dom vet också det, men de vet också om den andra sidan. Den andra delen av det här, den delen som gjorde att allt det jobbiga var värt det. Jag vill inte försköna allt, för du mådde inte bra alla gånger och det påverkade. Det var enormt jobbigt och det var enormt svårt. Det såg mina vänner, men dom förstod också det andra.
Det dom förstod men som vissa andra inte verkar förstå ibland är att jag faktiskt var med om annat också. Jag var med när vi somnade tillsammans och du sade ”Jag behöver inga piller när du är här Walle”, och sen kysste mig och somnade på 3 minuter. Det var också vår historia. Det var också Walle och Daniel. Det var det där som gjorde att jag älskade dig.
Visst fan hade jag önskat att saker vore annorlunda! Visst hade jag önskat att du inte varit sjuk, men nu var du det, och jag älskade dig i alla fall. Är det så konstigt? Nej, det är det inte för du var så värd att älska.
Jag vet att du så ville förändra dig och ditt liv. Som under Almedalsveckan i Juli. När du skickade SMS och frågade ”Kan jag twittra så här?!” och skickade sedan med ett twitter av politisk karaktär. Som jag älskade dig då, och så stolt jag var över dig då.
Jag vill inte ta ifrån någon deras sorg som de känner för dig och över att du inte finns här längre. Självklart sörjer dom dig, och dom sörjer sin Daniel. På samma sätt sörjer jag min, men jag försöker inte hitta på en Daniel eller skriva om historien. Kan inte du och jag bara få ha den tid vi hade som vår på samma sätt som andra har sin tid med dig. Den tiden du hade med dom, den kan jag inte ta, och ska inte och vill inte ta för det var eran tid. Det var eran vänskap, romans, förhållande etc.
Dina sista månader i livet var våra, så är det. Ja, det fanns andra människor i vårt liv även då, men när det gällde då var det vi. Varför det blev så, det finns det ingen anledning att spekulera i.
Vi ska inte spekulera mer. Vi ska minnas dig, sörja dig och komma ihåg dig, och om vi känner någon respekt för dig så ska vi minnas den du var, inte den vi ville du skulle vara.
Det enda jag vill är att du ska vara här nu, men det kommer inte ske. Men minnas dig tänker jag göra, och gråta över dig kommer jag göra. Jag gråter fortfarande mycket över dig Daniel, och det gör ont ofta men jag får bära den sorgen. Jag får bära den vetskapen om att du inte finns mer. Jag vet också att det finns människor som jag kan dela den känslan med och den sorgen. Vi saknar dig, och vi minns dig.
Nu ska jag försöka sova lite. Klockan är snart fem så det är väl dags. Ville egentligen bara skriva några rader men som vanligt blev det en hel bok.
Älskar dig Tussen min, in i evigheten
/Walle
