Sorgenatt

Jag såg dig igår, inte på riktigt men på film. Det gjorde så ont att se dig, samtidigt som det var så fantastiskt. Jag påmindes om hur mycket jag saknade dig, och där blev jag också påmind om hur allt började. Jag saknar dig så fruktansvärt just nu, och jag har aldrig känt mig så ensam.
Jag är rädd Daniel, jag är rädd för vad som komma skall. Vecka 49 börjar helvetet igen, och senast var det du som fick mig att orka. Nu har jag ingen längre att kämpa för, nu har jag ingen att älska. För det var ju dig jag älskade. Hör du det Daniel, jag älskade dig.

Jag skrev häromdagen att jag skulle sluta slåss mot väderkvarnar, men jag vet inte ens om jag klarar det.
Varför får jag inte älska dig för vissa? Varför tar ingen det vi hade på allvar? Gjorde dom alltid så mot dig Daniel? Brukade dom alltid hånskratta dig bakom ryggen när du hade en kille? Brukade dom alltid ifrågasätta allt, eller är det bara vår relation som har den äran att få den skiten och att bli ifrågasatt.
Eller var det för att du inte ringde femtioelva samtal denna gång och berättade för alla, är det just på grund av det som gör att allt denna gång är så konstigt? Men du berättade ju för vissa, och du sade som det var.
Jag behöver ingen credit, jag behöver inget över huvudtaget. Det enda jag vill är att kunna sörja den Daniel du var. Den Daniel som var här, och den Daniel jag såg här, som jag levde med här.
Jag orkar inte längre analysera varför det hände, eller hur det hände. Jag vill bara kunna sörja dig, och jag vill också kunna sörja det vi skulle få.
För vi hade ju planer Daniel. Vi skulle varit i Köpenhamn nästa helg. Vi skulle sett Love never dies. Vi skulle besökt ”Riket” bara för att du gillade serien så mycket. Fan, vi hade tre avsnitt kvar av den ju! Du skulle ju jobbat på bemanningen! Du skulle ju pratat med någon här nere, och du skulle ju ha en framtid här.
Det vill jag sörja.

Du var min man Daniel, och du skulle blivit min man på riktigt. Gud så mycket berg och dalar vi åkte på, men så är det i alla fall. Ingen hade hört talas om mig sägs det, men den 6 juli skrev vi detta på din Facebook…

Men ändå hade ingen hört talas om mig sägs det. Spelar det någon roll egentligen? Det enda som är viktigt är väl att vi visste, och visst visste vi? Vi visste, och några få andra.
02:36, 03:13, 03:24, 03:36 och 4:09
Det är klockslagen du var inne här på denna sida din sista natt i livet. Vi var med varandra till slutet, det är så jag vill se det, och det är så jag ska se det.

Jag sörjer dig Daniel, och jag saknar dig. Idag har det varit hemskt, riktigt riktigt hemskt. I morgon kommer det kännas bättre, det är väl så det fungerar med sorg.
Jag kommer få det tufft framöver och jag vet ärligt inte hur jag ska klara det denna gång när jag inte har min tuss, men jag måste väl. Jag har ju inget val. Denna gång måste jag lägga mig under helvetesmaskinen utan att kunna tänka på att jag ska ringa dig sen. Denna gång står jag ensam, igen. För det var ensamheten vi hatade bägge två, och den ensamheten försvann när vi hade varandra.
Jag bara önskar att min självkänsla vore bättre, jag önskar att min känsla för mig själv inte var så låg så att jag lät mig dras ner. För jag ska skita i det där, och jag ska bry mig om de som inte förstör. Vi är så lika där Daniel, vi ser aldrig skogen för alla träden. Vi ser hellre det som är fel, än det som är bra.

Daniel Johansson – Andersson/Walentine Johansson – Andersson

Det var så vi skulle heta bestämde vi tills vi enats om ett namn. För namnfrågan var viktig för oss. Du ville vi skulle heta Luoto, men det vägrade jag. Så vi bestämde att hitta ett annat efternamn, tills dess blev det lottning och Johansson kom först 🙂 Det var vi som gjorde det, vi och ingen annan.

/Walle

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.