Hej tussen min.
Det är torsdag den 25 juli när jag skriver detta. Dagen då du fyller år, den 29, är jag bortkopplad från allt var Internet och sånt heter.
Bestämde mig tidigt i år att denna sommar behöver jag kommer bort från alla människor i hela världen ett tag så idag på din födelsedag finns det bara is, snö och förhoppningsvis lite vilda djur omkring mig.
Jag kan inte riktigt förstå att du skulle fyllt 30 år nu. Lika lite kan jag förstå att du inte kommer få uppleva den här dagen här nere på jorden men framförallt har jag så svårt att förstå att det gått så lång tid nu sedan sjukvården i Umeå tog livet av dig.
Ibland, som vid denna tid, kommer allt det där över mig igen. Hur du kämpade och hur jag kämpade för att hålla dig vid liv.
Ju längre tiden gått desto mer inser jag hur mycket överlevnad allt handlade om. Hur jag märkte hur du förändrades av medicinerna och hela den där sjuka tillvaron som du led dig igenom på Avd 41. Det gör mig arg, ledsen och fortfarande så förtvivlad.
Vi pratade ju redan då om den där dagen då du skulle fylla 30. Hur mycket jag skulle reta dig och kalla dig gammal. Även om jag tror att du nog hade accepterat att vi blir äldre vid det här laget.
Fast du fick inte bli äldre Daniel. Det såg andra till….
Jag kommer till dig i Skellefteå om några veckor. Jag kan inte med ord förklara hur mycket jag behöver få sitta hos dig en stund nu. Jag har så mycket att berätta, få ventilera och få säga dig. Du har varit död i snart sju år men är fortfarande den jag kan berätta allt för. Vissa delar jag lite med, andra mycket men med dig kunde jag, och kan än, dela allt. Jag saknar att ha en vän som du som jag kunde prata om det svåraste om samtidigt som en diskussion om lättmjölk smakade godare än mellanmjölk dök in i diskussionen.
Jag undrar lite hur jag kommer ha det på min semester. Nog för att jag tidigare dragit till platser där inga människor är men i år blir det rejält av den isolerade varan men det är det jag behöver. Efter dessa 2 rena skitår arbetsmässigt så behöver jag semester, semester och mer semester. Att träffa kommunala tjänstemän tar på krafterna Daniel och jag har så sakta insett att ingen annan vill veta av mig.
Jag är byfånen som är anställd på grund av någon form av godhet så man håller skenet uppe att jag faktisk är till någon nytta. Jag har ju ingen högskoleutbildning och i vårt land måste man ha det idag till allt. Skit samma om du läser på en lapp där det står ”Öppna ej denna dörr!!!” och sedan öppnar den i alla fall. Har du högskoleutbildning så är du ok.
De vann över mig Daniel, de lyckades……..
Jag har packat ner ett ljus i alla fall. Det ska brinna den 29 juli för dig. Denna gång kommer jag inte vara så där värst i närheten av Skellefteå på din födelsedag så du får titta en bra bit uppåt på kartan för att se mig från din himmel, men där jag är kommer ljuset att brinna i alla fall. Sedan ses vi där du vilar här nere om ca 2 veckor.
Jag saknar dig min tuss, och jag har gett upp tanken på att saknaden kommer gå över. Den sitter där som ett sår som aldrig vill läka riktigt.
Jag blir allt mer isolerad och försöker så mycket jag kan försvinna från allt och alla för jag är ändå inte till någon nytta. Det känner jag dagligen på jobbet mitt och det känner jag resten av dygnets timmar.
Skriver gör jag knappt längre, som du märkt. Mina ord har väl tystnat som det heter och dagarna går istället ut på att sitta och vänta. Vad riktigt jag väntar på vet jag inte, men det visar sig väl med tiden….
Nu ska jag packa lite och sedan sova. I morgon är det sista arbetsdagen och sedan slipper jag det i alla fall under några veckor. Om 2 dygn far jag till den riktiga ödemarken.
Ha nu en bra födelsedag i himlen och hälsa Gud från mig att han får fixa fram en ”Daniels röra” till dig. Så ofta han såg oss laga den maten så borde Han kunna receptet.
Skriver igen inom kort, och vi ses snart min ängel.
Älskar dig, in evigheten
/Walle
