Hej min Tuss.
Sitter här och är så trött så ögonen ser ut som att jag vart ute och supit i 4 dagar i sträck utan sömn.
Det har jag inte utan istället kan man väl säga att jag haft det enormt stressigt på jobbet och jag är inte direkt stresstålig för tillfället.
Nästa vecka gäller det Daniel. Det är sista chansen annars tackar jag för mig när det gäller det stället.
Jag har lärt mig en sak de här fyra åren och det är att faktiskt kunna sätta gränser. Hit men inte längre är det som gäller och jag blir faktiskt hellre arbetslös än arbetar kvar i något som mest kan liknas vid kaos.
I skrivande stund har jag varit vaken i 1 1/2 dygn och kroppen är så övertrött så den vill inte sova så därför sitter jag här och skriver lite.
Saknande dig idag vilket jag inte tycker om att göra på torsdagar, men jag kommer dit om en stund.
Jag saknade dig för jag ville ha nån att berätta saker för så som jag kunde berätta det för dig. Du var en expert på att lyssna, eller så var vi experter på att lyssna på varandra. Jag visste att ”Nu är Daniel arg” och så lät jag dig häva ur dig allt som hade hänt som du var förbannad på. Det var fan, skit, helvete, hora, jävla as, etc och jag höll med. När du sedan lugnat dig kunde jag komma in med vad jag höll med om och inte. Sedan blev det min tur nästa gång och allt upprepade sig. Ibland ville jag ge dig en spark i arslet om du inte höll med och då sa de (på norrländska) ”Men nu får du väl ändå ta och ge dig Walle”, och då lyssnade jag. På samma sätt kunde jag säga ”Hej ADHD!” när du gjort något sånt där ”Danielaktigt”.
Ja, Gud vad jag saknar våra samtal Daniel!
Vet du! Det är fyra år sen och jag kan fortfarande inte ställa datorn på vardagsrumsbordet. Står den där får jag såna flashbacks från våra skypesamtal på nätterna. Fan, jag har inte ens kunnat ta bort dig från Skype än men du är aldrig online längre 🙁
Fortfarande när jag sitter i mitt kök kan jag ibland rycka till och se dig sitta där mitt emot drickandes ditt kaffe och ätandes på chokladkexen vi alltid åt. Jag kan se dig le, skratta och bara vara så jävla underbart mycket Daniel.
Jag saknar fortfarande när jag känner mig ensam att inte ha dig sovandes bredvid mig på datorn så att du var så nära även när du var uppe i Umeå.
Då på den tiden kunde jag ibland ligga och bara se på dig och le. Du såg så rofylld ut och jag var bara så glad att du var där.
Tänk att det kan kännas så starkt än, fyra år senare. Kanske för att jag vet att jag aldrig mer kommer känna så. Det är inte på grund av någon patetisk tanke i stil med ”Jag kommer aldrig kunna älska någon igen”, utan det handlar mer om att jag faktiskt inte vill älska igen.
När Gud två gånger tar ifrån en den man ska gifta sig med efter att man skrivit under vigselpappren, ja då är inte kärleken avsedd för en. Så är det med det.
Men giftermålet är inte och kommer aldrig bli det viktigaste med dig. Du var min själsfrände som i ditt liv gått igenom så mycket som jag kände igen mig i. Även om vi mött sakerna på olika sätt så har/hade vi båda använt oss av samma destruktiva syn på oss själva, vår omgivning och vårt liv.
Jag blev till utseendet monstret som istället blev den starke som hade svar på allt i hela världen. Som var den starke som alltid ställde upp. Han som jobbade gratis för att alla skulle ha det bra och som alltid hade en famn till den som var ledsen. Jag vandrade samtidigt omkring och försökte hitta någon där jag bara kunde vara Walle. Jag var så sanslöst trött på mig själv och mitt liv och kände mig ibland som den som står mitt i ett rum med tusen människor omkring mig men där ingen känner mig.
Du var den söta, vackra killen som lät dig utnyttjas på andra sätt för att få bekräftelse och som i hela ditt liv letade efter någon som bara tyckte om Daniel för den han var. Vi är/var båda dåliga på att se att vi faktiskt hade några få innan, men jag vill tro att vi ihop visste att här kunde vi vara den vi var. Vi kunde vara svaga och vi kunde vara flummiga och därför kunde våra samtal på fem minuter gå från att prata om de mest djupa sakerna till att diskutera om Carola var skit eller inte. Därför kunde vi också sitta på min balkong ena minuten och prata om det mest svåra för att i nästa sekund sitta i soffan och rollspela med mig som stockholmare och du som resande Norrlänning som träffar en stockholmare på krogen.
Vi hade båda blivit svikna av de som borde funnits där under livets gång och det hade gjort oss rädda men också gjort oss till fantastiska skådespelare där du alltid var glad och Walle alltid var arg. Att ångesten kom på nätterna visste inte många och ingen ville veta det heller.
Ja du var min själsfrände och ingen annan människa på denna jord kommer någonsin veta så mycket om mig som du gjorde. Så mycket vi hann berätta för varandra Daniel och Gud vad jag saknar det.
Fast nu är du död och har automatiskt blivit den mest älskade personen i världshistorien…..på Facebook.
Idag är det torsdag och jag har gjort min vanliga rond på nätet. Idag hittade jag lite som jag försöker få bort och idag hade det även lämnats en kommentar. Det avslutades med ”…what a f-cking ashole” och jag kan inte annat göra än att hålla med. Tänk att ingen av dom bryr sig Daniel! Det är helt otroligt. Skämmas kan de ju inte för då måste man ju ha ett hjärta och hjärna men jag hoppas att du i alla fall ser i din himmel vad jag ägnat mer än 400 timmar av sen du dog. Jag hoppas också att du ser att de som skrek mest om ”ååh jag är kär igen” och annat bullshit inte brytt sig ett skit men hjärtan på Facebook löser ju allt. Jag hoppas faktiskt också att du förstår att just detta är det mest genomvidriga jag har gjort i hela mitt liv och kanske låter det som en martyr nu men då får det göra det. Därför avskyr jag att sakna dig på torsdagar men det positiva i eländet är väl i alla fall att det blir mindre av skiten ju längre tiden går.
Nej, nu måste jag försöka sova. I morgon är det fredag sedan ledig helg. Jag äger 7 spänn och det är en vecka kvar till lön så jag tror jag skippar att åka till Bahamas denna vecka också. Tror jag skippar att äta med för den delen.
Heja livet!
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
P.s Bilden längst upp hade Henke lagt på Facebook och jag tycker att den var så jävla bra. Passar liksom in i allt hyckleri. Därav titeln på dagens inlägg D.s
