Så var det årets sista dag. Snart är 2015 över och ett nytt år står för dörren.
Jag vet inte hur ni firar nyår i himmeln men kanske sitter du där uppe och ser ner på jorden och ser ljusen från alla fyrverkerier.
Idag är det dessutom lovat norrsken över stora delar av Sverige så idag kommer natthimmeln kanske att lysas upp av naturens egna fyrverkeri.
För fyra år sedan idag stod du vid en kajplats med en vän och sade orden ”2012 ska bli mitt år”
Då visste ingen vad som skulle ske men samtidigt hade du rätt. För 2012 blev i så många fall ditt år. Du förändrade dig, startade om och började om och det ska man aldrig glömma när man tänker på dig. Ändå är det så sorgligt att tänka på hur det sedan slutade på grund av andras vanvård.
Årets sista dag är alltid en dag för betraktelse, funderingar och förväntningar om det nya år som snart ska starta. Jag hoppas att det blir gott, men om det återkommer jag till i morgon. Ska väl försöka skriva någon form av krönika som jag gjort sedan jag började skriva på bloggar. Om inte annat är det ett bra sätt att själv komma ihåg vad som hänt i ens liv.
Nu önskar jag dig och alla som läser den här sidan ett riktigt gott nytt år.
Tack för ert stöd, era mail, era kommentarer och era tankar och tack för att ni finns.
Och tack till dig Daniel för att fanns och för att du fortfarande finns i mitt hjärta <3
Det är inte ofta jag nämner Umeå i positiva sammanhang här och i ärlighetens namn tycker jag väl kanske inte direkt att Umeå gjort sig förtjänt av så mycket positivt heller utifrån mitt perspektiv.
Din egna uppfattning om staden var ju heller inte direkt positiv och när jag själv landade där för första gången var jag beredd på att det skulle rinna blod på gatorna och ångestladdade skrik skulle höras från gränderna. Riktigt så var det ju inte, men varför jag inte gillar Umeå direkt vet vi ju och låt oss stanna där för idag vill jag berätta något positivt för dig.
När du berättade om Umeå så var det en sak du pratade om som du alltid nämnde positivt och som du älskade och det var Costas.
Jag kommer ihåg första gången jag bjöd dig på kaffe här hemma och du började hålla en lång föreläsning om något ställe som hette Restaurang Costas och om deras kaffe. Ja du hyllade deras kaffe så enormt så jag började fundera på om kaffet jag nyss kokat till dig smakade skit. ALLT var bättre och bäst med Costas och detta fick jag sedan under sommaren höra gång på gång. När vi sedan planerade din flytt i september så var det lika viktigt att jag skulle hinna besöka Costas som att vi skulle hinna städa din lägenhet. Ok, det där med städningen var det nog mest jag som var engagerad i när jag tänker efter 😛
Den 4 oktober det året fick jag sedan smaka på kaffet du hyllat så. Tommy stod i disken och jag beställde det som du sagt att man skulle testa: Cappuccinon. Direkt förstod jag vad du pratat om för jävlar så gott det var. Så det blev en till och en till och sedan blev det en Norrlands Latte.
Den där dagen blev Costas det första positiva jag upplevde i Umeå. et var dagen innan din begravning och jag hade före besöket på Costas först varit på NUS, med allt vad det innebar av känslor, och efter det hade jag besökt lägenheten du dog i (hur det helvetet var behöver jag inte ens förklara)
Att då komma till Costas, det enda braiga stället i Umeå enligt dig, gjorde att jag med ens blev lite kär i det där stället.
Det som också är så fint med Costas är hur de som sköter om stället har hjärtat på rätta stället.
En av de absolut finaste gester som någon gjorde efter att du hade dött var när man på det som var ”din plats” ställde fram en vacker blombukett och ett ljus som brann och jag kommer så ihåg när jag såg kortet på det. Det gjorde så ont i en men berörde mig också så att man visade ett sådant hjärta och omtanke om dig och de som stod dig nära och jag vet hur stolt du hade varit och säkert också var i din himmel. Jag vet att du skulle sagt ”Men Walle, dom tyckte ju om mig ju” på det där oskyldiga sättet som bara du kunde säga de orden på.
Ägarna på Costas har gjort mer för dig. I våras åkte de till dig och gjorde fint vid din grav och det känner både jag och din syster en sådan enormt tacksamhet för. Då gräset inte direkt trampas ner där så betyder det så mycket när någon visar medmänsklighet.
Idag då, den 28 december, har Costas igen visat att de är födda med ett stort hjärta för idag anordnade dem, tillsammans med andra restauranger och Svenska kyrkan, ett julbord för hemlösa, ensamma och de som kanske inte har råd att ordna med julen själva. Eller som det står på bilden ”För dig som bäst behöver det”.
Jag älskar sådana initiativ och jag blir lika glad varje gång jag läser om människor som känner att de kan och vill dela med sig lite till de som har det sämre ställt. Julen är inte den där puttenuttiga helgen för alla där lyckan rinner ur öronen på folk men dagens julbord har gjort julhelgen lite bättre för en del, och som ordspråket säger ”Den som räddar ett människoliv räddar en hel värld”
Jag vet att om du levt idag och sett och läst om detta så hade du stolt sagt ”Jag känner Linda och dom”, och jag vet att du så mycket tyckt om det så därför ville jag berätta det för dig.
För det finns fina saker och fina människor i Umeå också Daniel. Människor som bryr sig om de svaga och människor som känner för de som inte alltid passar in i hur man ”ska vara”. Människor som jag faktiskt tror även såg dig mer än vad du själv förstod och som nog insåg att du var som du var på grund av det och det och som kände så för hur ödet lekte med ditt liv.
I en värld där vi hellre talar om hur vi själva lider än ser hur andra mår behövs människor som gör slag i saken och hjälper till. Sådana människor behövs överallt och de behövs framförallt i en stad som drabbats av storhetsvansinne och som hellre bygger badhus och nya gallerier, och som hoppar jämfota av lycka för att IKEKA ska komma, istället för att se till de som är i behov av hjälp får den hjälp och det stöd de behöver och förtjänar
För som sagt ”Den som räddar ett människoliv räddar en hel värld”
Idag fick några mat, värme och omtanke.
De fick kärlek helt enkelt.
Vad slår det när det gäller att rädda någon?
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
P.s Jo en helt annan sak.
Fiket på NUS du vet. De har börjat med en ny sak läste jag i tidningen. De delar ut ”kloka” visdomsord på sina kvitton. Senast nu hade de ett som kortfattat gick ut på att ”Klaga inte utan ryck upp dig. Dina problem är ditt ansvar”.
Även om nu fiket inte drivs av NUS så kan jag inte låta bli att fundera lite…
Tror du det kan vara psykiatrin på sjukhuset som skickar tips på vad som ska stå? http://www.expressen.se/nyheter/har-ar-kafekvittot-som-fick-manniskor-att-rasa/
Så var julen över. Tack gode Gud för det!
Eller God jul ska jag väl inleda med. Jag skrev ju ingenting till dig på julafton men jag har varit ganska avstängd den här helgen och bara känt mig alldeles borta.
I tisdags satt jag på bussen på väg till kyrkogården för att hälsa på Mia. Under bussresan pratade jag med Puttes mamma som berättade att de skulle åka till hans grav och att de köpt med sig ljus som även var från mig. Vi pratade sedan en liten stund om hur jobbigt det var med sådana här helger och hur man då alltid saknade de som inte finns kvar lite extra.
Efter samtalet klev jag sedan av och mötte upp Mias syster och tillsammans gick vi sedan till Mia och gjorde det julfint hos henne. Det var verkligen skitväder med regn och blåst och jag hade feber men orkade inte direkt bry mig.
Två dagar innan hade din underbara syster skickat kort på hur fint hon gjort hos dig i Skellefteå och även där brann ett ljus från mig/oss för dig. Det värmde så att hon tänkte på mig för det gör ju ingen annan direkt trots att de vet att det är 100 mil för mig att ta mig till dig. Det värmde samtidigt som den där smärtan och känslan av orättvisa kom igen att du är där. Den där mycket speciella smärtan som alltid uppstår när jag ser den gravsten.
Efter att jag och Mias syster fixat till graven och pratat lite gick sedan hon, men jag satt kvar en stund. Jag satt där och tittade på hennes sten och på ljusen som brann och så kom tårarna. Jag tänkte på hur vi, jag och hon, en gång planerat en framtid men så försvann hon, och jag tänkte på dig och Putte som inte heller längre finns kvar och det gjorde bara så ont.
Jag har för många döda i mitt liv Daniel. Så är det.
Jag har för många döda i mitt liv.
När jag kom hem den tisdagen stängde jag av mig. Jag skrev till de få som bryr sig att jag kommer stänga in mig under julen och att vi hörs efteråt och sedan gjorde jag vad jag kunde för att inte tänka.
Julafton spenderades helt ensam och jag försökte tänka på allt annat än jul. Jag läste ingenting på FB om lyckliga julfiranden och jag gick med hörlurar och lyssnade på allt som inte hade med julen att göra. Under dagen kom 3 SMS som önskade mig god jul och självklart var ju det fint gjort att skicka dem men de skar i mig.
För jag har för många döda i mitt liv och jag kände och känner att jag nog aldrig mer komma kunna älska.
Visst har jag haft otur men om tre personer man älskar dör….varför skulle det inte kunna ske igen?
Nu är julen över och jag längtar att kunna jobba igen. Jag har fortfarande feber men det vet vi ju att den kommer sitta i ett tag som den brukar. Jobba ska jag göra i alla fall för går jag hemma blir jag galen. Julen gör ingenting annat än påminner mig om hur fruktansvärt ensam jag är. Den påminner mig om hur fruktansvärt lite vänner jag har och att jag saknar familj. Nej julen är ingenting annat för mig än påminnelse om att jag är absolut ingenting värd i så många människor ögon och jag är en skugga av rök som de viftar bort lätt och enkelt.
Det är 4 dagar kvar på det här året Daniel och ibland känner jag att jag står kvar på samma plats som jag var på dagen efter att du dog.
Samtidigt vet jag att det inte stämmer för enormt mycket har hänt och enormt mycket har hänt med mig och min person. Skulle Walle från 2012 träffa Walle från 2015 så är jag inte helt säker på att han skulle känna igen honom. Jag har blivit mer arg, mer bitter, mer cynisk men också mer öppen och jag tror faktiskt också mer ödmjuk. Jag har också blivit mindre naiv för Gud hjälpe mig så naiv jag varit dessa år och kanske beror det på just en längtan efter mindre ensamhet.
Jag har lärt mig enormt mycket om Sverige, sjukvård, sjukdomar, mediciner, myndigheter etc, och frågan är väl nu vad jag ska göra av all den kunskapen. Samtidigt har jag lärt mig mycket om andra sidor av mig mig själv mig som jag inte trodde jag hade och mitt i allt annat har jag lärt mig att jag har en styrka i mig som jag verkligen inte trodde att jag hade. En styrka som gjort att jag faktiskt överlevt. En styrka som gjorde att jag tog en fajt med alla andra skrev hycklande hjärtan på Facebook.
Ändå finns sorgen kvar och kanske är det ensamheten som gör att den känns så stark. Kanske är det att jag fortfarande låter vissa människor få mig att känna mig fullständigt värdelös som också gör att ensamheten känns så stark och frågan jag borde ställa mig är varför jag tillåter det och vad exakt det är som jag är rädd för att förlora. Sånt behöver jag fundera på inför nästa år och jag borde ge mig själv det i hemläxa att fundera på det. För jag är trött på att känna mig ensam Daniel och jag är framförallt livrädd att hamna i samma känsla som jag gick omkring med när du kom in i mitt liv. Där är jag rädd att hamna igen och ibland känns det som att jag snart är där.
Hur kommer jag ur det?
Hur blir jag normal?
Musikhjälpen är utan konkurrens det absolut bästa som Public Service ger oss varje år.
Att under en vecka samla in pengar men att framförallt lyfta fram ett stort problem som oftast inte får så mycket medieutrymme är fantastiskt och den sammanhållning och det engagemang som Musikhjälpen lyckas skapa är fantastiskt att se. I år handlade MH15 om klimatet och framförallt den katastrof som det innebär för de som tvingas fly från klimatförändringarna och det var ett bra ämne. Nu är det då dags att börja fundera på vad nästa års tema ska handla om.
Jag är säker på att det inne på Radiohjälpens, Sveriges Radios och SVT’s kontor redan sitter folk och tänker ”Vad ska vi köra nästa år då” och låt mig därför ge er ett förslag:
Låt Musikhjälpen 2016 handla om psykisk ohälsa.
Låt 2016 bli året då psykisk ohälsa får uppmärksamhet
På SVT Play kan man läsa ”En vecka om året sänder SVT, SR och Radiohjälpen dygnet runt för att lyfta fram en undangömd humanitär katastrof.”
Finns det någon humanitär katastrof som får så lite utrymme som just katastrofen som sker just nu när det gäller psykisk ohälsa?
Siffrorna talar sitt tydliga språk när man tänker på att sjukskrivningarna går i taket. Självmorden bland unga har ökat och är i vissa grupper den vanligaste dödsorsaken idag. Bara att drabbas av en depression och sedan tvingas möta ett oförstående samhälle och en omgivning som inte vet hur man ska bemöta en är i sig fruktansvärt att behöva gå igenom. Psykisk ohälsa är fortfarande som en dödssynd och något vi inte pratar om.
Här hade Musikhjälpen kunnat göra stor förändring genom att under en vecka prata och informera och man hade kunnat göra det lättare för många att närma sig detta ämne som omgärdas av så mycket tystnad. fördomar och okunskap.
Samtidigt hade man genom MH också kunnat visa de, unga som gamla, som mår dåligt att det finns hjälp och stöd att få och man hade helt enkelt kunnat få bort lite av den ”Du borde skämmas” stämpel som omgärdar ämnet.
Nu kanske en del säger att, ”Ja men MH ska ju handla om något som sker utomlands eller i fattigare delar av jorden”, och till dem säger jag, ”Vem har sagt det och vad är det egentligen som säger att det enbart måste handla om Sverige?”
Psykisk ohälsa finns överallt och överallt är det också omgärdat av något skamligt och fult. Musikhjälpen skulle också genom detta sätta större press på politiker och styrande som fullständigt misslyckats i att bemöta dessa frågor. För genom ökad kunskap ställer man också högre krav och ingen ska behöva må dåligt därför att samhället inte klarar av att ta sitt ansvar. En miljon människor per år tar sitt liv på vårt jordklot. En miljon! Är inte det en humanitär katastrof så säg!
Så låt Musikhjälpen 2o16 handla om den katastrof som finns runt om oss i varje land och låt psykisk ohälsa få den uppmärksamhet som den förtjänar.
Och slutligen bara för att än en gång poängtera hur allvarligt detta är:
Musikhjälpen pågick under sju dagar. Under dessa sju dagar tog 28 människor livet av sig i Sverige.
Katastrofen pågår hela tiden. Nu är det dags att göra någonting åt den
Fick kort skickat till mig idag från Jennie.
Hon hade varit hos dig och tänt ljus och som vanligt skär det i mig när jag ser kortet på den där stenen som jag vill slänga i Skellefteälv.
Det skär i mig därför att jag känner att det bara är så jävla ruttet att hon ska behöva besöka sin bror på det sättet när han istället skulle firat jul tillsammans med henne och det skär i mig därför att det blir så påtagligt hur långt bort ifrån en du är och jag vill ingenting annat än att också sitta där hos dig en stund. Samtidigt blir jag så ”glad” att hon tänker på mig och tänder ett ljus från mig också. Fast sådan är hon din syster. Till skillnad från så många andra är hon född med ett hjärta ♥
Senare på kvällen satt jag och skrev och såg upp på tavlan på dig som hänger ovanför skrivbordet och med ens var den där overklighetskänslan där igen. Den där känslan som liksom gör allt overkligt. Den som gör att det inte går att ta in att du är död.
Där på tavlan ler du mot kameran samtidigt som du håller i din telefon. Kortet är taget några sekunder efter att du mailat Savannah den där kvällen den 11 augusti och berättat nyheten. Runt det kortet finns fler andra och på alla dem så lever du så mycket. Du ler, är lycklig och….
Ja du lever.
Så ser man på kortet på graven och fattar ingenting.
Det är som att man ska lösa två omöjliga ekvationer samtidigt och det blir kortslutning i hjärnan.
Jag hatar det Daniel när det blir så. Jag hatar det och jag hatar att du inte finns här
Jävla piss sjukvård!
Jävla nötter!
Jävla idioter!
Jävla läkarjävlar!
Jävla alla dom som lekte med dig!
Jävlar jävlar jävlar!
AS AS AS!
FAN!
Så mycket jag vill berätta om.
Så många råd jag skulle behöva
Så mycket som hänt och som jag vill dela med dig.
Så mycket jag vill dela med den bästa vän jag haft.
Jag kan inte sova inatt Daniel.
Kan du inte komma hit och ge mig en kram?
Kan du inte i alla fall finnas på min datorskärm så jag får se när du sover?
Kan du inte bara finnas här för att lyssna lite och sen tala om vad jag ska göra?
Vad gör jag med mitt liv?
Hur gör jag med mitt liv?
Vem är jag Daniel?
Kevin är här i helgen och idag har vi bland annat kollat in tåg där vi bland annat mycket förvånade konstaterade att tågen som går till morfar är längre än tågen som går till Borås Djurpark. Egentligen skulle vi åkt iväg idag men halva Sverige är avstängt på grund av en storm som härjade här igår. Så vad gör man då? Jo man bestämmer sig för att se film och sedan bygga pepparkakshus.
När vi satt och byggde, och Kevin gjorde nästan allt själv ska du veta och fick bestämma allt hur det skulle se ut, så frågade jag honom vem som skulle bo i huset.
Efter några sekunder kom det ”Morbror Danne” så då byggde vi huset åt dig. Visst var det bra att jag hade köpt rosa glasyr 😛
Han är så stor nu Daniel. Ja han är verkligen stora killen som är så nyfiken på allt och som förändras så snabbt nu. Han är dessutom en ung man med mycket stark vilja så visst märks det att han är en Johanssons 😀
Jag blev rörd när han tyckte att huset skulle vara ditt. För honom var det mest ett namn, någon som han vet vi alla känner/kände och som han har små minnen ifrån när han var så liten, men ändå på något konstigt sätt känns det bra i eländet att det är ditt hus. Då är du med oss här. För du är ju det, med oss.
En dag när han blir stor kommer det finnas så mycket som visar honom att i hans första år i livet så fanns det en morbror som älskade honom överallt annat på jorden och som förändrade sig och sitt liv för att kunna vara världens bästa morbror. Sånt pratar vi inte om idag så klart utan idag pratar vi om morbror Danne som var busig och som åkte Farfars bilar och som Kevin retade en gång för att han var gammal 😛
Nu ska jag hacka loss smält socker som ligger lite överallt och sen ska jag laga köttbullar. Jag var bara tvungen att skriva lite till dig kände jag för hjärtat mitt hoppade över ett slag igen som det gör ibland när någon nämner dig.
Skriver snart igen
Älskar dig, in i evigheten
/Walle
P.s Tomten som står framme vid dörren är du. Det bestämde Kevin 🙂 D.s
Idag kan man läsa följande på SVT Västerbottens nyheter:
Västerbottens läns landsting har gjort en lex Maria–anmälan, efter att en ung person begått självmord två veckor efter utskrivningen. Personen hade tidigare sökt psykiatrisk vård i ett annat svenskt län, men vistades tillfälligt i Västerbotten, och uppsökte vård efter egen överdosering av medicin. Följande dag mådde patienten bättre, och ville skrivas ut. Personen bedömdes inte vara suicidal, men två veckor efter utskrivningen tog personen sitt liv.
Händelsen inträffade 2015.
Varför SVT just tar upp detta pressmeddelande och inte alla andra vet ingen förutom redaktionen på SVT.
Antagligen hade de väl inget annat att skriva om för om de haft något intresse av att faktiskt granska psykvården i Umeå så kanske de istället skulle tagit upp det pressmeddelande som NUS skickat dagen innan. Det handlade också om självmord och denna gång en ung kvinna. Här kan man bland annat läsa:
Hon får utökad medicinering och uttrycker också vid ett besök i vården tankar på att ta sitt liv. Trots att hon skrivit ett avskedsbrev bedömer man risken som låg i det aktuella läget. Påföljande dag tar hon sitt liv.
Ännu en gång ett självmord på NUS där idiotin uppenbart fått styra och där kompisarna på IVO senare kommer att komma fram till att ”Inga fel begåtts”
Jag blir dessutom lika förbannad varje gång Sveriges Television närmar sig ämnet självmord för de gör det på ett sätt som är så sanslöst korkat
Våga granska för helvete! Det är ert uppdrag och det är det jag betalar den numer svindyra licensen för. Det räcker inte med att UG då och då nämner det och det räcker inte med att ha någon gråtande mamma i intervju då och då.
Det räcker inte i ett land där psykvården uppenbart tappat all förstånd och där patienterna faller som käglor
Jag har desperat försökt få någon på SVT att visa intresse för Daniels fall men då jag inte gick med på något snyftreportage med söta bilder på Daniel så var det inte intressant.
Att verkligheten var den att folk dog som flugor runt honom och före och efter verkade vara fullständigt ointressant. Att verkligheten också är den att jag har pärmar med exempel på hur psyk ljuger i sina egna utredningar och hänvisar till händelser som det inte går att styrka var inte heller intressant. Nej, det var viktigare på en bild på en söt Daniel än att faktiskt visa hur verkligheten ser ut och verkligheten är för jävlig….
Där här ni några av diarienumren från tiden 2012-2013 som SoS/IVO har på inskickade Lex Maria anmälningar från Psyk vid NUS där det slutat med självmord. Detta är några av alla de som dött.
Bespara mig nyheter som inte är något annat än avskrivning av ett pressmeddelande. Eran uppgift SVT är att fråga er varför, när och hur också
När fan ska någon börja granska NUS?!
I regnet såg jag regnbågen. Den stod där framför mig, stor och mäktig. Jag tog ett steg och märkte att den bar mig. Sakta började jag vandra upp mot bågens mitt.
Där såg jag dig. Där stod du, och du log. Du väntade på mig, och du var så vacker. Jag började gråta när jag såg dig stå där. Jag grät av glädje att än en gång få se ditt leende. Jag grät av lycka när jag kom närmare dig och kunde se in i dina vackra ögon.
Vi sade ingenting, utan vi stod där i regnbågens mitt och såg på varandra. Vad jag saknat dig, vad jag sörjt dig. Jag tog ett steg framåt och kysste dig, och lade mina armar om dig. Detsamma gjorde du. Där stod vi på regnbågens mitt och höll om varandra, med regnet omkring oss
Tiden stannade där vi stod, tårarna som rann förbyttes mot leenden. Saknaden förbyttes mot glädje och tröst. Där i regnbågens mitt när vi höll om varandra. Jag ville aldrig släppa taget, aldrig förlora dig igen. Jag ville älska dig till livets slut.
Så slutade regnet falla, och regnbågen blev svagare, och detsamma blev du. Så med ens var du borta. Med ens var regnbågen borta. Kvar stod jag, och jag tittade upp mot skyn. Igen blev jag ensam, och sorgen kom tillbaka. Men jag glömmer aldrig när jag fick möta dig igen, där i regnbågens mitt.
Så var det årets sista dag. Snart är 2015 över och ett nytt år står för dörren.
Hej Tussen min ♥
Det som också är så fint med Costas är hur de som sköter om stället har hjärtat på rätta stället.
Hej <3
Ändå finns sorgen kvar och kanske är det ensamheten som gör att den känns så stark. Kanske är det att jag fortfarande låter vissa människor få mig att känna mig fullständigt värdelös som också gör att ensamheten känns så stark och frågan jag borde ställa mig är varför jag tillåter det och vad exakt det är som jag är rädd för att förlora. Sånt behöver jag fundera på inför nästa år och jag borde ge mig själv det i hemläxa att fundera på det. För jag är trött på att känna mig ensam Daniel och jag är framförallt livrädd att hamna i samma känsla som jag gick omkring med när du kom in i mitt liv. Där är jag rädd att hamna igen och ibland känns det som att jag snart är där.
Musikhjälpen är utan konkurrens det absolut bästa som Public Service ger oss varje år.
Hej Tussen min.
Hej tussen min ♥
Idag kan man läsa följande på SVT Västerbottens nyheter:
