Tisdagen den 16 juni 2015 skriver och rapporterar SVT om att ”Arbetsmiljöverket vill att psykiatriska kliniken i Umeå gör en skriftlig handlingsplan för att personalen inte ska drabbas av ohälsa eller olycksfall på grund av för hög arbetsbelastning”.
SVT skriver vidare:
Myndigheten konstaterar att avdelning 1 och 2 med 13 vårdplatser vardera, haft över 100 procents beläggning i genomsnitt. Under de första månaderna det här året har beläggningen legat på 127 procent i genomsnitt på avdelning 1. Arbetsmiljöverkets bedömning är att en medelbeläggning på över 90 procent i mer än tre månader är ett tecken på hög arbetsbelastning. Konstant överbeläggning påverkar också riskerna för hot och våld, vilket myndigheten också pekar på i sin bedömning av situationen. Personalomsättningen har dessutom varit hög senaste 1,5 åren.
Den 28 maj rapporterade också SVT om situationen på psyk i Umeå. Då efter att Vårdförbundet slagit larm och man kunde bland annat läsa:
– Många patienter mår sämre efter att de blivit utskrivna, att det inte hjälp något att ligga inne och vissa tycker att det känns som förvaring på avdelningen, säger Fredrik Boberg, sjuksköterska och skyddsombud på psykiatriavdelning 1.
Detta är inte första gången psyk är i ropet. Redan 2008 skrev Expressen om självmord inne på kliniken och sedan har det fortsatt så i intervaller.
Det som är slående när det gäller alla dessa artiklar är att det är samma verksamhetschef som svarar på kritiken och av någon anledning lyckas denna person alltid komma ifrån sitt egna ansvar.
” Vi är överens med Vårdförbundet om att vi tillsammans måste försöka hitta lösningar och göra en plan”, blir verksamhetschefens svar till SVT angående arbetsmiljöverkets åsikter och på liknande sätt har denne person alltid svarat. Ständigt återkommande svar om förbättringsarbete gör ändå att man till slut frågar sig när dessa förbättringsarbeten ska visa sig.
Ser man på enskilda händelser så var ju åren 2011-2013 fullständigt katastrofala när det gäller inskickade Lex Maria anmälningar angående självmord bland klinikens patienter och läser man dessa behöver man inte direkt vara Sherlock Holmes för att begripa att psykiatriska kliniken under en lång tid varit en klinik med stora problem. Våren 2012 fick kliniken kritik av dåvarande ansvariga myndighet, Socialstyrelsen, för bland annat bristande dokumentation. Alla som arbetat inom vården i en kvart vet att just bristande dokumentation många gånger beror på att personalen helt enkelt inte hinner med. Uppenbart har inte mycket hänt på kliniken sedan dess. Man ska komma ihåg att Socialstyrelsen gjorde ett besök på kliniken våren 2013 just på grund av upprepade händelser med självmord och oavsett vad de kom fram till så reagerade man på att så många dött under ”kort tid”. Kaoset har funnits där länge och det har fått pågå.
Det som är slående med alla händelser som sker på psyk i Umeå är att ledningen alltid svarar på samma sätt och alltid efter den mall som det här landets tjänstemän verkar få hem i brevlådan och som de ska kunna utantill. Skyller man inte på resurser så är man väl medveten om problemet samtidigt som man alltid är ganska glad över att man får kritik, blir granskade eller att myndigheter har synpunkter och alltid finns det ett förbättringsarbete i omlopp. Jag undrar bara hur länge ansvarig ledning för psykiatrin i Umeå ska få sitta kvar när det uppenbarligen aldrig leder till några förbättringar.
Resurserna är självklart en politisk fråga men där har ju uppenbart ledningen gång på gång misslyckats med att få politikerna att lyssna och ledningen är också ansvarig att se till att vården och omsorgen om patienterna fungerar. Det är också ledningens ansvar att se till att personalen inte dukar under i för hög arbetsbelastning.
Hur länge ska detta få pågå? Det är en fråga jag ställt mig ganska ofta sedan Daniel lades in i det kaos som var avdelning 1 sommaren 2012. En sak är klar:
Ingen som arbetar på psykliniken i Umeå gör det därför att de vill patienterna illa. Jag är säker på att den stora majoriteten av personalen försöker göra sitt jobb, men uppenbart sitter fel och brister i väggarna på kliniken. Läser man t.ex Daniels journaler, och andras, så ser man direkt att det saknas all form av uppföljning, sammanhållna vårdplaner och organisation. Ordet kaos svävar hela tiden omkring och varje dag blir en arbetsdag där man försöker hålla skeppet flytande helt enkelt och sedan får det gå som det går.
Dessa brister att lösa ligger på ledningens bord och denne borde känna stor tacksamhet att Umeå har en avdelning av IVO (Inspektionen för vård och omsorg) som även de verkar sakna organisation och fungerande rutiner och att Norrland i allmänhet verkar sakna journalister som är intresserade av att göra fördjupande reportage. För just att det saknas en ordentlig granskning av organisationen av Psykiatrin vid NUS har gjort att man ”fått hålla på” utan problem.
Det är dags att NUS får en ny ledning för psykiatrin och det är dags att någon startar igång ett riktigt förbättringsarbete. Ordet förbättringsarbete betyder nämligen inte ”Vi använder det här ordet för att det låter bra” utan det betyder just att man aktivt arbetar för att förbättra något. Detta har uppenbart nuvarande chef och ledning misslyckats med.
Dessutom behöver kliniken en ledare som aktivt vågar slåss för att resurserna till psyk ska bli bättre och framförallt behövs en kompetent chef som kan se till att personalen får en acceptabel arbetsbelastning. För alla är rörande överens om att när vårdpersonalen mår bra och känner att de hinner med så blir också resultatet av vården bättre. Att den egna personalen upplever att patienterna är sämre när de skrivs ut är ju fullständigt horribelt och sämre betyg på vården kan man ju inte ge.
Psykvård är en svår vårdform och det är en personalslukande vård, men den måste finnas och den måste framförallt fungera. Nu fungerar den inte och har ju inte fungerat på länge. Då är det faktiskt dags att man ser över om ny ledning behövs som faktiskt är kompetent att leda en verksamhet som en psykiatriklinik. För just nu verkar Psykiatrin vid NUS sakna det fullständigt.
