En vecka har gått

Exakt där du står där Daniel på bilden, exakt där, stod jag den 12 september klockan 16:10 när jag fick en fråga på telefonen om du var på väg ner till mig. Det var du inte.

En vecka har gått. En jävla helvetes vecka som jag hatar. Jag hatar den, hatar den, HATAR DEN!

Du dog på vår bröllopsdag Daniel. Fattar du det? Fattar du att den dagen du själv valde för att Londonresan skulle bli som en bröllopsresa, det var den dagen du försvann från oss. Fattar du hur mycket saknad du lämnat efter dig, hur mycket kärlek som finns runt dig och hur mycket sorg vi bär på nu?

Jag är så arg på dig. Jag är så arg för att du envis som en åsna vägrade lyssna på mig och andra. Jag är så arg för att du inte längre finns kvar.

För jag vill ju du ska finnas här för fan! Herregud! Planet jag skulle åkt med idag lyfte för några minuter sedan från Arlanda! Vi skulle ju fixa din lägenhet! Vi skulle ju ordna din flytt! Vi skulle ju göra allt bättre! Livet skulle ju för fanbli bra nu!

Jag känner mig så jävla ensam, så ensam i min sorg även om många runt om mig finns där. Jennie, din underbara syster, Jenny, Tommy och Nadia. Alla de som kände dig som jag talat med, som delar min sorg, och som har sin egna. Alla vi är förstörda för vi vet ju alla att det inte behövde bli så här, men du lyssnade inte.

Du ska inte vara död! Du ska för fan leva! Du var ju ung för helvete! Du var ju i början på ditt liv. Du hade ju hittat ditt kall, ditt intresse och det du ville jobba med. Vi skulle ju tillsammans ordna ditt liv så att det blev som du ville. Du sa ju det! Du skrev den 2 sep:

…. Men jag har bestämt mig, alla jävla tabletter och sån skit ska fan i mig inte vinna detta! För är de något jag hatar så är det att visa mig svag. Jag kan ju för fan inte sitta å visa mig svag. Varför skulle jag vara svag?

Precis, så nu jävlar världen ska ni få se på nya tag. Jag sätter nu ner foten å säger hej till de nya livet, men jag kan inte lova att det kommer gå bra. Men jag ska tamefan göra allt i min makt för att det ska gå bra.

Vad fan skulle du tillbaka till Umeå för? Den frågan kommer vi alla få fortsätta ställa oss i resten av våra liv. Varför ville du inte ge dig själv en chans?

Ja jag är arg Daniel, men jag är mest ledsen. Jag trodde inte att man kunde gråta så mycket som jag gjort. Fan ingenting fungerar för mig längre. Jag skiter i jobbet, jag skiter i allt, jag orkar ingenting. Jag vill bara att den där jävla telefonen ska ringa och att det är du som ringer! Jag vägrar acceptera att jag inte får prata med dig igen.

Tror du att bara för att du är lite sur så skiter jag i dig? Nej du, då känner du inte mig, eller det gör du och du visste att jag hela tiden fanns där. Sen kan du sura hur mycket du vill!

Men du får fan inte vara död! Du får INTE vara död!

Jag saknar dig, och saknaden gör så jävla ont. Jag vill bara vakna upp ur den här jävla mardrömmen och ringa upp dig och berätta vad jag nyss drömde om. Fast jag sover knappt, och jag vill ju skypa ju! Jag vill ju sova ihop med dig! Jag vill ju bara att allt ska vara som det var. Jag vill kunna ligga på sidan och se dig på skärmen, trygg och lugn. Eller ännu bättre, jag vill putta på dig för att du snarkar så förjordat!

Jag vill ha dig här! Jag vill sitta med dig i mitt kök som vi gjorde. Alla liter med kaffe, alla cigg, alla samtal och allt vi pratade om. Hur kan du bara lämna mig här?

Du sade att du älskade mig! Du sade att du älskade din syster och din systerson. Hur kan du bara lämna oss här ensamma nu, med sorgen och saknaden.

Jag vill inte, fattar du det! Jag vill inte det här mer.

Jag går och lägger mig nu. I morgon är det DU som ringer mig. Du ringer mig och säger att du saknat mig. Du säger att vi ska höras sen, och du frågar om vi ska skypa. Eller nej, du säger att du vill komma hit!

Gör nu det Daniel, för jag orkar inte en vecka till.

Jag orkar inte leva ett liv utan dig, för du var mitt liv Daniel

Fattar du det! Du var mitt liv!

 

I mig

I mitt hjärta tände du ett ljus, ett ljus av kärlek.
I min själ födde du ett hopp, ett hopp om tro.
I mitt väsen födde du en längtan, en längtan efter ömhet.
I min kropp födde du en dröm, en dröm om en framtid.

I min sorg tvingas jag nu komma ihåg, minnena av det svåra
I min förtvivlan tvingas jag inse, att du är borta.
I min ilska tvingas jag nu förstå, att du aldrig kommer tillbaka.

Hela mitt väsen saknar dig, och vill ha dig här igen.

Hela jag saknar dig. Hela jag älskar dig

Farväl Daniel

Vet inte hur man skriver brev till dig nu, men jag gör det i alla fall. Jag hoppas de har datorer i himmelen. Jag brukade ju skriva brev, och långa brukade dom bli också. Det är liksom lite min grej, att skriva långa brev.

Jag sitter på Cafe Boheme nu Daniel. Det ligger mitt i Soho. Mitt emot ligger en klubb som heter G-A-Y, du hade älskat det här. Några meter ifrån mig sitter två söta killar och håller varandra i handen. Man känner sig så fri här, så jävla fri. Ja Gud vad du hade älskat detta.

Jag sade det till dig Daniel, jag sade att om du åker tillbaka till Umeå igen så kommer det gå åt helvete. Kommer du ihåg det? Kommer du ihåg att du tittade på mig och jag såg i dina ögon att du inte ens själv längre trodde att du skulle klara av att vara ensam i den där förbannade jävla lägenheten. Jag hatar den lägenheten Daniel, jag hatar den!

Men dig älskade jag, Gud vad jag älskade dig.
Just nu känner jag mig så ensam Daniel. Jag känner mig så ensam för jag har ingen att dela min sorg med. Jag pratar med din syster Jennie för hon är den enda jag känner som också känner dig, och som vet hur sommaren varit. Jag behöver inte gå in på allt, du vet ju redan. Det som varit känner vi ju till, du, jag, Jennie, och väldigt få andra.

Tänk när vi började prata, och tänk första gången du ringde. Hur man föll för ditt sätt att vara, och ditt sätt att bara vara Daniel. Vi pratade i 30 min första gången, sen hade du skrivit på msn ”Dig vill jag lära känna mer och mer” och så blev det. Efter det pratade vi hela tiden. Första veckan var det lite så där trevande som det brukar vara men kommer du ihåg första fredagen? Vi pratade i över tio timmar totalt med varandra den dagen. Klockan 5 lade jag mig på lördagsmorgonen och klockan 11 ringde du igen och jag väcktes första gången av ”Hej de e Daniel, sov du?!”

Jag föll för dig där Daniel, jag föll som en fura som man säger. Ditt sätt att vara, din spontanitet och din humor. Den gjorde mig så glad, och så varm. Sedan började du berätta om ditt liv, och dina demoner. Du hade många demoner Daniel, och många av dom delade vi. Vi kunde förstå varandra och vi kunde lära oss av varandra.
Samtidigt tyckte jag att du var konstig ibland. Jag kommer ihåg i början när man pratade med dig och du ibland kunde lägga på efter ett snabbt ”ringer strax”. Jag kommer ihåg när jag berättade det för Helena och hon skrattade. Det var ju så jag fick lära mig vad ADHD var. Fullständigt koncentrerad ena sekunden och nästa helt borta. Det var du det, och även det lärde jag mig älska och där lärde jag mig också mycket om mig själv, och mitt  eget liv och barndom.
Kommer du ihåg hur vi skrattade när jag gjort mitt ADHD test och det visat att jag också hade det. Vi skulle starta klubb sade vi, ”ADHD klubben för coola homosexuella”.

Ja, vi kom varandra nära snabbt, och ju närmare vi kom desto mer fick jag också träffa det som vi kallade för demonerna. De du slogs mot hela tiden. Gud vad jag led mig dig ibland, men till en början hittade vi sätt att hålla dom borta.
Hur många gånger somnade vi inte ihop? Du i Umeå och jag i Göteborg. Samma procedur varje gång. Först en kvarts samtal och sedan ”Natti natti” och godnattpussen som vi slängde mot varandra i kameran. Sen somnade du på 5 min.
Ibland somnade vi inte, då satt vi uppe till sena natten och pratade och pratade. Ju mer vi pratade desto närmare kom vi varandra.

Mitt starkaste minne från dom är när du en gång satt i köket med kameran framför dig. Vi hade skojat om att vi hade ADHD och sen blev du bara tyst. När jag frågade  vad de var sade du ”Jag älskar dig Walentine Andersson”. Jag kommer ihåg att jag bara brast ut i ett ”men tussen då”, för det  var ju det jag kalla dig, tussen. Vi hade starka känslor för varandra, och det var andra känslor än de man brukar ha. Det var något annat, något speciellt. Något jag inte känt innan för någon.

Under sommaren kom sedan demonerna fram allt mer och saker blev så jobbiga. Den 5 juli blev en vändning och den vill jag inte gå in på. Jag orkar inte tänka på det just nu, och jag orkar inte tänka på allt som hände efteråt.
För saken är den Daniel att jag tänkt så mycket under denna tid i London och jag skulle inte vilja byta bort tiden med dig för något. Det sade jag till dig ofta, men skrev annorlunda i min blogg men du visste och du vet Daniel att jag älskade dig så enormt. Jag kände så mycket för dig och ditt liv, och jag ville ingenting annat än att göra allt bra. Även sista veckan frågade jag Jennie hur det gick med dig för jag kunde inte sluta bry mig och hade aldrig slutat bry mig. Det vet du.

Du  var som en bror, en vän, en livskamrat, en själsfrände och allt annat på samma gång. Jag kan inte se tillbaka längre på mitt liv utan att tänka på dig. Ingen annan har någonsin kommit så djupt in i mitt hjärta och där kommer du få stanna tills den dagen jag själv inte är i livet längre.

Shit, nu rinner tårarna igen. Det är tur man har solglasögon på mig, för det är redan för många som sett mig gråta i London. För jag har gråtit Daniel, du förstår inte hur mycket. Jag har känt mig så ensam, så jävla helvetes ensam och jag har inte haft någon att dela sorgen med på riktigt. En präst fick ta hand om mig i fredags. Jag bröt ihop inne i en kyrka och sen fick jag prata och prata. Han var underbar och det slutade med att vi tände ett ljus för dig. Det har brunnit många ljus för dig i London denna vecka. Vet inte hur många kyrkor jag varit inne i och tänt ett ljus. Jag behövde det, jag behövde lämna spår av dig här i London. Därför har du också köpt en present till Kevin. Du pratade ju om det, att du skulle köpa något till hans födelsedag. Det har du gjort nu.

Nu ska jag tillbaka till Sverige. Nu ska jag hem till ett liv, ett nytt liv som jag inte vill veta av för jag vill inte leva i ett liv utan dig.
Nu kommer också allt det andra. I morgon skulle du på anställningsintervju här. På onsdag skulle jag åkt till Umeå till dig och hjälpt dig med lägenheten. Nu kommer allt det som skulle göras, men det enda som nu väntar är din begravning. Jag vill så gärna komma men vet inte hur. Jag vet inte ens hur jag ska få råd, vart jag ska stanna och samtidigt vet jag inte vad jag ska göra där.
Jag vill så gärna träffa din familj samtidigt. Det känns som att jag står dom så nära fast jag aldrig träffat dom och ens pratat med dom förutom Jennie och Jenny. Ibland känner jag att jag känt an annan Daniel än vad alla andra gjort, och den killen kan jag inte dela med någon.

Sommaren med dig Daniel kommer jag aldrig glömma. Det har varit så enormt svårt emellanåt, och jobbigt. Dina demoner påverkade även mig, och ibland knäcktes jag, men det var värt det. För jag är så enormt tacksam att jag fick vara en del av ditt liv. Jag är så glad att jag fick lära känna dig. Samtidigt är jag så fruktansvärt ledsen att jag inte kunde stoppa det som hände.
Jag önskar så att jag kunde vrida tillbaka tiden, ta dom där demonerna och slänga dom i havet. Jag önskar så att jag fick göra mer, men nu kan jag inte det. Det som hänt kan ingen göra något åt och livet måste gå vidare.

Tack Daniel, tack för tiden jag fick. Tack för att du lärde mig hur det är att älska en annan människa igen. Tack för att jag fick vara dig nära. Jag saknar dig, jag saknar dig så enormt, och jag kommer gråta mycket mer. Jag kan fortfarande inte förstå att du är borta och kommer kanske aldrig riktigt förstå det.
Det enda jag vet är en enda sak…
Älskar dig, mer än livet självt

/Walentine

London dag 3

Sista dagen i London då. I morgon åker man hem.

Ägnade stora delar av dagen åt att gå. Jag har nog vandrat någon mil eller två idag.
Jag inledde med att ta tuben till Covent Garden och sedan vandrade jag omkring mest och tittade på folk och affärer innan jag gick mot Soho. Gud vad jag älskar Soho. Bohemer, homosexuella och porrgalningar i en salig blandning. Satte mig på ett cafe och skrev lite och det kändes faktiskt helt ok.
Efter en stund där så fötterna fick vila så bestämde jag mig för att fortsätta ner mot Piccadilly och vidare mot drottningens lilla stuga. Sedan vidare mot Trafalgar och sen vete fan hur jag gick men jag gick fel, fick gå så det kändes som att jag skulle hamna i Skottland och gick sedan hem genom Hyde Park till hotellet.
Kändes skönt att bara gå och gå, låta hjärnan och tankarna ha sin gång. Ibland, särskilt i Hyde Park, kom tårarna men jag lät dem komma. Vädret har varit helt underbart dessa dagar och det var bara att sätta sig och låta känslorna ha sin gång en stund.

Allt mer landar man i att Daniel är borta. Nu finns istället de där funderingarna på hur han hade det de sista timmarna, och det vill jag bara skaka av mig, men jag kan inte. Det var ju då, när han mådde så dåligt som jag skulle finnas där, men denna gång fanns jag inte där.

Ja, jag lägger skuld på mig själv, och jag vet att jag inte ska göra det, men jag gör det i alla fall. Det är så mycket jag funderar på just nu, och mycket kommer inte få svar. Oron  jag nu känner är hur jag ska få råd att ta mig till hans begravning, för jag måste få säga farväl men vet inte om jag kommer kunna klara av att betala resan. Samtidigt känner jag mig så tveksam till att möta alla. Hans familj vill jag gärna träffa men resten. De som nu skriver spaltmeter  med hyllningar till honom, var va dom när han levde?
Ibland känner jag att jag kände en annan Daniel än dom, och så var det nog. I vilket fall, och oavsett vilken Daniel jag kände så älskade jag honom, och antagligen mer än vad jag själv förstått.

Chamilla sade idag att det var klokt av mig att åka till London och kanske har hon ändå rätt i det. Jag har känt mig enormt ensam men samtidigt har det gjort att jag själv tvingats möta sorgen och ta itu med den direkt. Här har man kunnat gråta och göra vad jag velat, och det är det jag gjort.
Nu ska jag hem i morgon, och då ska jag hem till ett liv när jag nu verkligen vet att jag aldrig mer kommer få något telefonsamtal som inleds  med ”Hej de e Daniel” på norrländska. Det kommer ta tid att vänja sig vid det. För även om vi inte pratade när han gick bort kände jag någonstans att allt inte var över för det. Nu är det över, och mitt liv kommer aldrig mer bli det samma.
Daniel förändrade mig, hur vet jag inte än, men han förändrade mig.

Jag saknar honom så enormt mycket just nu. Jag vill han ska vara här. Jag vill stå utanför hotellet och röka med honom och sen gå in och lägga mig och bara hålla om honom. Så som vi gjorde sista söndagen han var nere. Så som vi gjorde för att hålla demonerna borta från oss bägge. Så som vi gjorde på vårt sätt. Vårt Walle och Daniel sätt som vi brukade säga.

Fy fan, allt känns bara fel

Styrka

Jag såg dig när du levde.
Jag såg dig när du satt där mitt emot mig.
Där i köket höll vi demonerna borta, och där i köket fanns bara vi.
Då hade du en sådan styrka, och då hade du en sådan kraft.
Du ville så gärna leva,
men du visste inte hur.
Om du bara sett att livet fanns där. Om du bara sett att du var så värdefull.
Då hade demonerna gett upp.
Då hade du fått behålla din styrka. Då hade du levt idag

London dag 2

Idag slog det mig nog på riktigt. Daniel är död.
Jag har nog inte riktigt tagit in det innan, men idag slog det mig.
Jag tycker om det här hotellet men de verkar inte kunna klara av att ta bort Daniels namn från bokningen så när jag i morse skulle käka frukost så skedde det igen. Mr Johansson skulle äta frukost.
Då exploderade jag och skrek ”He is dead for Gods sake, I am NOT Mr Johansson”
Efter ungefär 5 minuter med I am sorry Sir, satte jag mig och skulle äta och då slog det mig, Daniel är död. Han är faktiskt död.

Dagen har varit ungefär som igår. Jag försöker blanda det jag älskar med London med gråt och tankar om allt. Jag vet inte hur många gånger gråtattackerna kommit idag. Ibland på hotellrummet, då har jag kunnat ringa någon, men ibland har jag varit ute och då gömt mig.
Jag råkade hamna i Portland och gick in i en kyrka där. Två minuter senare kom tårarna men en präst kom fram till mig och frågade hur jag mådde. När han lade sin hand på min axel bröt jag ihop totalt men fick samtidigt prata ut. Det kändes nästan skönt att få prata med en helt okänd och jag fick förklara hur jag mådde och kände. Han var faktiskt väldigt snäll och bjöd till och med på Te på sitt rum. Han pratade ingenting om Gud utan lyssnade och lyssnade.
En helt sjuk sak kanske att göra som jag gjorde men jag behövde det för jag känner mig så fruktansvärt ensam just nu. Jag är i en av världens största städer och känner ingen, eller jo en känner jag men den träffen ställde jag in. Orkade inte tänka tanken ens att sitta och vara glad och trevlig.

Jag tände ett ljus för Daniel inne på Westminister Abbey, och det kändes bra. Nu är han i alla fall här på ett sätt, och Daniel är och var värd många ljus.
Jag hann även med London Bridge och Tower of London, och även om det finns en lycka där inne i mig att vara i London igen kommer det ingen glädje.
Jag önskar så att jag bara kunde få tala om för honom hur mycket jag älskade honom även om jag tror att han visste det och hur mycket jag brydde mig om honom. Han sade själv sista gången han var här att han visste att jag aldrig skulle tillåta att något hände honom. Han visste att jag gjorde allt jag kunde för honom, men Daniel var inte bra på att ta emot hjälp. Han var inte bra på att vara älskad. Därför blir det också nästan cyniskt när jag läser vad andra skriver om honom nu och jag tänker ”Herregud, ni kände honom inte ett skit”.
Tänk bara om han kunde ha tagit åt sig av den kärlek som fanns runt om honom. Då hade hans ångest varit så mycket bättre, och kanske hade han då fått kraften att ta åt sig av den riktiga hjälp som fanns, eller borde funnits.

Kvällen ägnades åt musikalen Wicked. Det blev ganska trevligf tack vare ett äldre par som satt bredvid mig. De berömde mig ständigt för min engelska och så pratade vi om Sverige. Tanten hade lurat med gubben sin på musikal, och jag och hon gaddade ihop oss mot honom om att musikaler var bäst. Det var ganska skönt att få prata så där, om allt och inget liksom. Tanten var dessutom avis för att Bjorn and Benny var svenskar. Hon älskade Abba och favoritmusikalen var självklart Mamma Mia.
Jag hade planerat att gå omkring och göra London by night idag men hade ingen lust sen så jag åkte hem istället och pratade med Jennie, Daniels syster, i en timme.
Det var skönt, vi fick bägge gråta och de känns så bra att prata med någon som kände Daniel och som också vet så hur hans sista sommar varit. Jennie är en underbar tjej, så stark och så duktig, och jag lider så med henne just nu. Jag vill bara ge henne en kram och bara hålla om henne tills allt helvete försvunnit men det kan jag inte.
Men de känns skönt att jag känner henne, för med henne kan jag dela något jag inte kan dela med någon annan. Hon vet liksom jag hur Daniels sista tid var och allt som hänt, och jag tror det kanske kan hjälpa oss båda att vi kan prata om det. Jennies sorg är självklart inte samma som min, hon har ju förlorat sin lillebror, men vi förstår varandra väl.
Folk kanske tycker att det är konstigt att jag kan vara så här nere för någon som jag känt så kort tid, men då måste man förstå lite hur min relation med Daniel var och hur intensiv den var. Det vet Jennie om därför känns det så bra att prata med henne. Hon vet också om hur jobbigt det kunde vara ibland och hur svårt jag ibland kunde tycka att saker var, och hon förstod mig. Jag är glad att jag har henne att prata med och jag hoppas bara att jag kan vara något stöd för henne med.

Nu ska jag försöka sova, lär inte gå så bra men ska försöka i alla fall. Det är ju en dag i morgon också

London dag 1

Det skulle bli en resedagbok hade jag tänkt. Redan från början hade jag planerat att skriva en massa om det jag gjort och med bilder till. Nu blev det annorlunda. Min resa till London blev istället en resa där jag utsliten och i chock lämnade Sverige med vetskskapen om att Daniel inte längre fanns. Det jag varit så enormt rädd för hade inträffat, och jag som redan i tisdags förra veckan vädjade att han skulle stanna i Göteborg för annars…Ja mina farhågor besannades.

Jag tvekade ännu mer om jag skulle resa men till slut bestämde jag mig för att göra det, och redan på flygplatsen började helvetet när jag fick förklara att Daniel inte behövde sin biljett. Resan över gick ok, och Heathrow gick ok, men när jag sedan kom till hotellrummet och där det, trots att jag ringde dom igår och bad få slippa se det, på TV’n står Welcome Mr Walentine Andersson and Mr Daniel Johansson, ja då brakade jag ihop totalt.
Jag tror det kom då, första känslan av att Daniel faktiskt är död. Lägg också till att jag då inte sovit sedan morgonen dagen innan, så gör inte det psyket bättre. Jag har fortfarande inte sovit något.
Jag ville direkt åka hem igen. Jag ville åka hem till Henke, och till någon att krama. Jag kände mig bara så ensam här i London.
Jag grät hysteriskt och samtidigt i all denna sorg finns den där fuktansvärda känslan av att jag kanske inte ens ska eller får sörja så här.
Jag och Daniel var inte vänner när han dog. Vi hade brutit kontakten och de sista jag hörde från Daniel var hårda ord, ja vi kastade hårda ord emellan varandra och det var så det slutade. Nu är han borta och jag kan aldrig få chansen att säga Älskar dig Tussen igen till honom.

Så det blev en dag i kaos igen.
Jag kände emellanåt ett sting av glädje när jag såg ut och insåg att shit jag är i London, men sedan kom tankarna på Daniel tillbaka. Jag bestämde mig i alla fall att göra något av dagen så jag gick till Regents park och in på London Zoo. Sedan gick jag igenom hela parken och det kändes underbart  bara. Ibland kom tårarna, och då satte jag mig bara på en bänk och lät de komma. Sedan gick jag vidare.
Kvällen tillbringades på Phantom of the opera och en tur runt Piccadilly Circus. Ibland känner jag lyckan att vara här komma men när Christine sedan sjunger ”Du var en gång, min vän och kompanjon. Du var allt som betydde något”, ja då brakar man ihop igen. Andra aktens sista del satt en tant i 70 års ålder och höll mig i handen. Hon såg att jag grät och tog min hand bara och efter pjäsen frågade hon ”Have u lost someone you loved dear”. ”You have no Idea”, blev mitt svar.

Fast nu är det natt, och jag har nu varit vaken i 39 timmar. Det är inget att rekommendera för någon med hjärtfel. Jag gråter och kastas mellan förtvivlan och ännu mera gråt och så sakta slår det mig att Daniel inte kommer tillbaka.

Det är så mycket frågetecken och så få svar, och det är ju så det är när något sånt här händer. Jag har min idé om vad som hände, men den tänker jag inte skriva här, och absolut inte före det att jag fått säga det till hans familj. De är i mina tankar just nu hela tiden.

Men nu ska jag försöka sova. Känner jag i morgon som jag känner nu bokar jag en biljett och så åker jag hem. För denna resa blev inte som jag trodde, men jag får se i morgon. Just nu är jag så trött både fysiskt och psykiskt så jag tänker klart.

Vila i frid Daniel

Tänk om du vetat vilken sorg det är nu. Tänk om du känt hur älskad du var och är, och tänk om du någonsin förstått hur många det fanns där ute som älskade dig för den du var. Tänk om du vetat och känt allt det Daniel, ja då  kanske du funnits kvar idag.
Nu är du borta, och jag kan inte förstå det än.
Vår vänskap och vår relation var full av berg och dalar, men att veta att vi aldrig mer kommer prata, att vi aldrig mer kommer ses och att du är borta för alltid. Det är overkligt.

Jag hoppas att du har ro nu älskade Daniel. Jag hoppas att du nu kan få frid. Fast mest önskar jag att du kunde fått känna den friden här, men livet är inte alltid rättvist. Du lämnade oss alldeles för ung, med ett liv framför dig. Nu är vi andra kvar med saknad, sorg och förtvivlan.

Vila i frid Daniel, älskade Daniel.