Du fick mig att köpa röda skor Daniel

Känner att jag vill skriva till dig igen Daniel. Det är väl si och så där med postgången till himmelen men jag gör ett försök.

Det går inge vidare utan dig, det kan jag säga med en gång. Tycker du va dum som lämnade mig kvar här med så mycket funderingar och frågor. Ska jag vara helt ärlig så blir jag ganska förbannad på dig ibland för att du försvann, men ilskan försvinner snabbt i tårar över att du är borta.
Jag hoppas du har det bra nu i alla fall. Fast jag vet att du kunde fått det bra här också, och det vet du med!

Jag har tänkt mycket på oss de här veckorna. Jag har tänkt på hur vi möttes och vilken kontakt vi fick. Vi fick en konstig relation du och jag. En sån där relation som jag inte ens själv förstår riktigt, men vet du vad Daniel. Jag har slutat analysera den.

Tänk i våras, jag kände mig så ensam då. Jag var sjuk och orkade inte göra så mycket. Så kom du in i mitt liv. Tänk så allt förändrades. Redan första veckan kände jag att detta var något speciellt, och sen kom den där fredagen. Kommer du ihåg den? Hur du ringde mig klockan 14:05, och vi pratade sen fram till klockan 5 på lördag morgon. Sen fortsatte vi kl 11 på lördagen. Efter det var vi fast, och jag förändrades. Jag levde upp.
Jag blev fan färglad! Jag som alltid går i svarta kläder går och köper mig röda skor liksom! Jag, Walentine Andersson, i röda skor! Det mest gayiga jag haft sen jag hade lila i håret som 18 åring. Ja, jag vet att det var skitlängesen jag var 18 Daniel men nu pratar vi inte mer om det! 🙂

Gud vad jag saknar våra Skypenätter. Jag saknar de där kvällarna där vi pratade och sen ”Ska vi sova ihop”, och sen 30 min för tandborstning, fix och don och sen på med Skype. Jag älskade dom kvällarna och nätterna. Hur vi låg där och såg på varann, pratade om ditten och datten och sen Natti natti. Hur vi ibland inte ville sova och gick upp med datorerna med oss och satt 87 mil ifrån varandra och rökte under fläkten.
Kommer du ihåg första gången du sov hos mig på riktigt och vi testade att skypa då? Rygg mot rygg, de va inte riktigt samma känsla 😀

Ja just det ja. Första gången jag såg dig på riktigt! Jag som trodde du var lång. Jag stod och letade efter dig på Landvetter och det tog några minuter innan jag insåg att du var du. Sen kramen, den där lite nervösa kramen första gången, den som var lite som att krama en lyktstolpe. Det ändrades snabbt. Många kramar blev det sen.

Jo, du fick mig att leva Daniel. Du fick mig att brinna för någon igen och du fick mig att tro på kärleken. För saken är den Daniel, jag älskade dig eller jag älskar dig än. Du var alltid så osäker på det. Hur jag egentligen kunde älska dig, men jag vet att du förstod med tiden att jag gjorde det. Jag märkte det på dig. Du slappnade av och du förstod att jag tyckte om dig exakt för den du var. Jag tog hela paketet och du kunde vara Daniel bara, även när du mådde dåligt. Det var en speciell kärlek vi hade, och ingen kunde förklara den. Ingen kunde riktigt erkänna den heller, förutom för några få, men den fanns där. Jag talade med en vän till dig häromdagen, och hon berättade hur glad du alltid blev om vi tjafsat om något och sen löst det. Det gjorde mig så varm att höra det.

Jag ska erkänna en sak Daniel, en sak du redan egentligen vet. Många gånger när det var som jobbigast undrade jag om det var värt det, men jag vet att det var det. För jag vet att våra nätter ihop, och våra samtal ihop och allt annat vi gjorde, de höll demonerna borta. Då behövdes ingenting annat utan vi tillsammans red igenom natten tills demonerna lämnade dig ifred. Därför var det värt det, och därför ser jag idag vår relation som en av de finaste relationer jag haft. För den var inte bara viktig för en av oss, den var viktig för oss båda. Vi var i ett skede i våra liv där vi behövde något speciellt, och vi fann varandra. Så enkelt är det

Jag kommer ihåg ett SMS jag fick av dig en gång.  Du satt på en buss på väg hem och du skrev ”Sitter och tänker på att jag älskar dig. Utan dig Walle är jag ingenting”.  Jag satt och fikade med en vän när det SMS’et kom, och jag vet att jag fick tårar i ögonen av det. Det var bara så jävla fint.
Du var så mycket Daniel, med eller utan mig, men vi var starka ihop. Under den korta relation vi fick, och under den korta tid vi hade ihop utvecklade vi nog något unikt.

Jag har lärt mig Daniel att du hade många fantastiska vänner i ditt liv. Vänner som älskade dig, och som tog dig för exakt den du var. Det vet jag att du visste om. Det sade du också till mig men du var lite dålig ibland på att se det i alla fall. Du fastnade gärna i att du var ensam istället för att inse att du inte var det. Du och jag är nog lika där med, vi ser inte skogen för alla träden, men kom ihåg Daniel att många är dom som saknar dig idag. En del verkar totalt ha levt i en illusion om dig, men så många jag talat med älskade dig för allt du var, och stod för. Tänk på det i din himmel.

Jag har insett att mycket av den Daniel som dom kände, den fick jag aldrig träffa. Kanske om ödet velat annorlunda hade jag fått det, och det gör mig ibland sorgsen, men samtidigt är jag glad över den Daniel jag fick ha i mitt liv. För jag vet ju att han behövde mig, och jag behövde honom.

Jag känner mig så ensam nu Daniel. Jag vet liksom fortfarande inte hur jag ska gå vidare utan dig. Förstår du hur mycket jag vill säga dig, hur mycket jag vill krama dig, hur mycket jag vill hålla om dig, och hur mycket jag saknar dig.
Förstår du hur mitt liv ser ut nu? Jag vill ju ha dig här! Jag vill ju du ska ringa mig nu. Jag vill ju höra din röst igen, och jag vill ju säga godnatt. Men mest av allt vill jag att du ska vara här och må bra, men så kommer det aldrig bli.
Det känns fortfarande så overkligt att du är borta. Det känns ibland som om denna sommar inte hänt. Som om allt är en dröm, men då vill jag inte vakna. För jag vill ha dig i mitt liv Daniel. Jag vill ha dig i mitt liv som den vän du var, och i den konstiga relation vi hade. Jag vill du ska komma tillbaka.

Fan, nu kommer tårarna igen men jag låter dom komma. Jag gråter mycket och det känns bättre efteråt. Jag behöver det, men mest behöver jag dig.

Nej, nu ska jag försöka avrunda detta brev. Ska väl försöka sova lite, även om det går sådär, men ute i hallen står mina röda skor Daniel. De jag köpte när jag träffade dig.

Älskar dig Tussen.

Kram

/Walle

Stjärnor

Där uppe bland stjärnorna finns du nu. Du min vän, och min kamrat.

Där uppe bland stjärnorna ler du nu, och inget ont kan dig mera drabba.

Där uppe bland stjärnorna leker du nu, och stjärnorna runt om dig skrattar.

Där uppe bland stjärnorna lever du nu, och du lyser klarast av dom alla.

Mardrömen är sann

Den 5 oktober begravs du.

Det är ingen mardröm, det är den jävliga pissiga helvetiska verkligheten. Jag måste säga farväl, men vet inte hur. För hur säger man farväl när man inte vill?

Känner ibland att jag kanske inte har där att göra. Kanske ska jag komma senare. Vi kände inte varandra på samma sätt som de andra som är där. Orkar inte längre förklara. Det var som det var.
Den du kände i mig, ja den kände ingen annan, och den jag kände, ja…ibland undrar jag vem det var.

Du lämnade så mycket frågor. Du vet att jag hatar att ha frågor. Jag blir galen när jag inte får svar.

Allt är bara skit, skit, skit.

Mardröm

Under en liten stund känns allt som vanligt,
sedan slår verkligheten till igen.
Då kommer insikten, då kommer chocken,
du är borta.
Saknad är alltid svår,
men saknad efter någon som man aldrig mer får se är outhärdlig.
Jag stannar upp och klumpen i magen värker,
ångesten som vill ut och skrika sin skräck.
Skräcken över att veta att du inte längre finns,
sorgen över att du är död.

Man försöker gå vidare,
man försöker vara stark.
Men när man inte vill då,
när man själv bara vill lägga sig ner och dö.
Hur går man vidare när man inte vill,
hur accepterar man att någon är förlorad?

Jag vill inte leva utan dig,
men jag måste leva.
Jag måste finna delarna igen,
de delar du tog med dig.

Jag hade precis vant mig vid dig i mitt liv,
sedan försvann du ifrån mig.
Nu får jag börja om igen,
ett nytt liv utan dig.
Men jag vill inte,
jag vill inte.
Jag vill inte.

Nej Danne, detta funkar inte längre

Ok Danne, du får sluta nu. Kom tillbaka, du fattar ju själv att det här inte fungerar längre. Nu har du varit borta i 10 dagar och liksom ingenting fungerar.
Vad gjorde du med mig? Hur kan en person komma en så nära som du gjorde, och sen drar du bara! Med halva mig med dig!

Kommer du ihåg kortet här föressten? Du tog det när du åkte hem från frissan. Du var så glad över att ha fått klippt dig och skickade ett mms från bussen. Självklart med förklaring om att kortet inte blev bra, du hade int tid att ta flera etc etc, men så lät de ju alltid. Jag tycker du blev fin, fast de tyckte jag du va jämt.

Nej, kom hit nu och så struntar vi i att tänka på det som varit de senaste 10 dagarna. Låt dom vara en sån där mardröm man kan vakna av och som man inte riktigt vet om det är sant eller inte. Det här kan ju inte vara sant så då måste det ju vara en mardröm.

Jag klarar inte mer Daniel. Jag dog med dig känns det som. Du blev jag, och jag blev du, förstår du inte det. Är det någon egentligen som förstår hur nära vi kom varandra? Är det någon som förstår hur du slet sönder mitt hjärta när du försvann? Du var jag Daniel, fattar du det!
Jag kommer ihåg första gången vi pratade med varandra och hur det kändes redan då som att ingenting i mitt liv skulle bli som vanligt igen. Det stämde. Det var inte lätt alla gånger. Herregud vad jag oroat mig för dig! Herregud vad arg jag varit på dig och besviken, men släppa dig kunde jag inte. En del tyckte jag skulle göra det, men jag kunde inte. Du var ju Danne för fan ju! Min Daniel! Min Tuss! Det handlade inte om pojkvän eller inte. Det handlade inte om vänskap eller inte. Det handlade inte om polare eller inte. Det handlade om allt och inget, mest och minst, högt och lågt.

Ja, det är antagligen några som skulle tycka att vår relation var högst märklig men vet du vad Daniel. Fuck them! Jag skiter i vad de tycker och tänker. Jag älskade dig, och jag vet att du älskade mig. Hur kan jag veta det? Jo för det sade du till Gud och alla människor. Du sade det hela tiden, och du visade det. Du visade det mer än du egentligen själv ville erkänna det ju, och nu är du bara borta.
Nej nej nej, det kan inte vara så. För du sade till mig att leva Daniel. Du sade till mig att livet var värdefullt! Ja men lev då!

Jag är så trött på att gråta, och jag är så trött på att känna mig så jävla tom. Jag vill ju för fan bara ringa dig ju, jag vill ju höra din röst igen. Jag vill ju krama dig! Jag vill hålla om dig när vi ser på TV. Ja, jag står fan ut med dina snarkningar bara du kommer hit. Det gör ingenting om du slår till mig i sömnen igen. Det var ju faktiskt bara två gånger som jag vaknade av att en Danne slängde sig över mig i sömnen och man fick ett finger i ögat eller nåt. Det gör inget. Jag har två ögon. Det gör ingenting att jag inte fick plats med mina saker för att du skulle ha hela Bodyshops sortiment framme samtidigt. Jag kan köpa ett skåp till! Dessutom tror jag min astma mådde bra av din hårspray faktiskt, och det gjorde ingenting att du använde en halv burk om dagen. Fattar du inte att alla de där sakerna som var så mycket du, det är dom jag saknar så förbannat.

Jag är så jävla rädd Daniel för jag vet inte hur livet ska bli nu. Jag vet inte hur jag ska orka, och hur jag ska ta mig från A till B. Jag är totalt slut psykiskt. Jag är slut mentalt och jag vet fan ingenting längre. Hjärnan går på mig hela tiden, men det är ändå ingenting som fungerar. Jag kan bli sittastillande i en timme och bara tänka, men har ändå inte tänkt. Sorg kallar väl en del det, jag kallar det bara kaos. För det är ett kaos jag lever i just nu. Ett kaos som jag inte klarar av. Just nu skulle vi varit i Umeå. Din lägenhet skulle ha varit klar. I morgon skulle vi flugit ner till Göteborg. Det är hela tiden dagar och planeringar just nu som vi skulle gjort och vad som hände veckan innan är något jag får bära som fråga i resten av mitt liv. Varför tänkte du på mig det sista vi vet att du gjorde? Varför ringde du inte? Hade du dockan där hela tiden? Varför var du inne på walentine.com 20 gånger om dagen? När hade vi pratat igen för det skulle vi ju ha gjort! Allt det där snurrar hela tiden, och jag måste måste måste lära mig att inse att svaren aldrig kommer. Du vet att jag hatar att inte få svar på sånt jag undrar.

Jag älskade dig mer än livet Daniel, förstår du det. Dagen då du sade ”Men bekämpa cancern för min skull då”, det blev min vändning. Jag gjorde det för dig då, inte för mig. Nu är du borta och jag är ensam kvar. Du hatade ensamheten och det gör jag med, men tillsammans var vi ju inte ensamma.

Nu gråter jag igen Daniel. Jag vill ha en kram. Jag vill du ska sitta i mitt knä i köket som du gjorde när du var ledsen, men denna gång får du trösta mig. Denna gång behöver jag dig. För jag behövde dig Daniel, på samma sätt som du sade att du behövde mig. Vi behövde varandra.
Utan dig är jag ingenting sade du en gång till mig.
Desamma Daniel.
Jag är ingenting längre

Tomhet

Känner mig tom, och vet inte hur jag ska överleva
Orkar ingenting, klarar ingenting
Ser omkring mig, ser folk leva
Själv orkar jag knappt andas

Det är så tungt, men vet inte hur jag ska handskas med allt
Orkar inte gråta mer, men känner att tårarna finns där
Vill bara skrika, men orkar inte ge mig kraft till det
Vill somna in, och vakna när helvetet är över

Smärtan i mig värker så förbannat
Saknaden i mig sårar min själ
Sorgen i mig river öppna sår

Det enda som brinner är min kärlek till dig.
Den du tog med dig in i döden.
Den du för alltid kommer ha