Hej tussen min ♥

Kevin är här i helgen och idag har vi bland annat kollat in tåg där vi bland annat mycket förvånade konstaterade att tågen som går till morfar är längre än tågen som går till Borås Djurpark. Egentligen skulle vi åkt iväg idag men halva Sverige är avstängt på grund av en storm som härjade här igår. Så vad gör man då? Jo man bestämmer sig för att se film och sedan bygga pepparkakshus.
När vi satt och byggde, och Kevin gjorde nästan allt själv ska du veta och fick bestämma allt hur det skulle se ut, så frågade jag honom vem som skulle bo i huset.
Efter några sekunder kom det ”Morbror Danne” så då byggde vi huset åt dig. Visst var det bra att jag hade köpt rosa glasyr 😛

Han är så stor nu Daniel. Ja han är verkligen stora killen som är så nyfiken på allt och som förändras så snabbt nu. Han är dessutom en ung man med mycket stark vilja så visst märks det att han är en Johanssons 😀

Jag blev rörd när han tyckte att huset skulle vara ditt. För honom var det mest ett namn, någon som han vet vi alla känner/kände och som han har små minnen ifrån när han var så liten, men ändå på något konstigt sätt känns det bra i eländet att det är ditt hus. Då är du med oss här. För du är ju det, med oss.
En dag när han blir stor kommer det finnas så mycket som visar honom att i hans första år i livet så fanns det en morbror som älskade honom överallt annat på jorden och som förändrade sig och sitt liv för att kunna vara världens bästa morbror. Sånt pratar vi inte om idag så klart utan idag pratar vi om morbror Danne som var busig och som åkte Farfars bilar och som Kevin retade en gång för att han var gammal 😛

Nu ska jag hacka loss smält socker som ligger lite överallt och sen ska jag laga köttbullar. Jag var bara tvungen att skriva lite till dig kände jag för hjärtat mitt hoppade över ett slag igen som det gör ibland när någon nämner dig.

Skriver snart igen

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

P.s Tomten som står framme vid dörren är du. Det bestämde Kevin 🙂 D.s

I regnet såg jag regnbågen.
Den stod där framför mig, stor och mäktig.
Jag tog ett steg och märkte att den bar mig.
Sakta började jag vandra upp mot bågens mitt.

Där såg jag dig. 
Där stod du, och du log.
Du väntade på mig, och du var så vacker.
Jag började gråta när jag såg dig stå där.
Jag grät av glädje att än en gång få se ditt leende.
Jag grät av lycka när jag kom närmare dig och kunde se in i dina vackra ögon.

Vi sade ingenting, utan vi stod där i regnbågens mitt och såg på varandra.
Vad jag saknat dig, vad jag sörjt dig.
Jag tog ett steg framåt och kysste dig, och lade mina armar om dig.
Detsamma gjorde du.
Där stod vi på regnbågens mitt och höll om varandra,
med regnet omkring oss

Tiden stannade där vi stod,
tårarna som rann förbyttes mot leenden.
Saknaden förbyttes mot glädje och tröst.
Där i regnbågens mitt när vi höll om varandra.
Jag ville aldrig släppa taget, aldrig förlora dig igen.
Jag ville älska dig till livets slut.

Så slutade regnet falla,
och regnbågen blev svagare,
och detsamma blev du.
Så med ens var du borta.
Med ens var regnbågen borta.
Kvar stod jag, och jag tittade upp mot skyn.
Igen blev jag ensam, och sorgen kom tillbaka.
Men jag glömmer aldrig när jag fick möta dig igen,
där i regnbågens mitt. 

Hej Daniel

Av någon anledning känns det just nu på samma sätt som det gjorde den där gången då jag skrev mitt första brev till dig efter att du dött. Då satt jag på ett cafe i London och allt bara snurrade. Kanske är det för att denna helgen varit piss och skit och allt och jag känner mig helt slut mentalt.

Jag vaknade i lördags och kände mig skitnere. Vet inte varför egentligen för jag hade sovit bra hela natten, men allt kändes bara kolsvart.
Jag försökte i alla fall röja lite här hemma och skulle sedan gå till affären. På vägen hem lyssnade jag på Enyas nya skiva och mitt i allt kom då en låt som heter ”I Could Never Say Goodbye” och det fick mig totalt att explodera. Mitt i gångtunneln efter Netto bröt jag ihop totalt och sprang, så gott som jag klarar det, in i skogen istället och satte mig ner och nästan skrek rakt ut. Det gjorde så fruktansvärt ont i hela mig men mest i hjärtat.
Jag satt där en bra stund, lyfte telefonen och ville ringa någon men ångrade mig. Jag vill inte störa någon med detta och jag har ingen direkt att ringa heller för den delen. Det tog mig nog en timme innan jag orkade resa på mig igen och jag vandrade sakta hemåt men jag kunde inte sluta gråta och sedan dess har jag gråtit och gör det just nu.

Jag vill inte vara så här just nu Daniel! Det går bra på jobbet och jag har fått chansen att göra lite av det som jag velat så länge. Jag har en chef som är chef och inte ”Nu ska jag sticka kniven i ryggen på dig” och jag trivs faktiskt. Snart är min tid hos FL över och jag kan släppa böckerna och jag kan äntligen få slutföra det jag påbörjade med dig redan i maj 2012, men så kommer det här.
Hela helgen har jag saknat dig så in i helvete. Jag vet inte hur många gånger jag tittat på min tavla på dig i helgen och sett på kortet när du ler och det gör bara så jävla ont att du inte får le så mer. Det gör så ont att veta att man såg vad de gjorde med dig och det gör så ont när jag vet att allt kunde slutat så annorlunda. Att du förlorade kampen mot mediciner och att de tog över.
Ja det gjorde så ont att se den där bilden från den 13 aug när allt var så annorlunda. Jag försöker oftast se det som att jag är glad ändå att du fick vara så glad som du var där men i helgen har den tanken inte fungerat. Istället har det bara känts skit skit skit skit.

Jag har saknat dig något så enormt i helgen och kanske beror det på att så mycket hänt och som jag vill berätta för dig. Jag hade ju ingen före dig som jag kunde dela allt med så. Ingen som jag kunde berätta att att ett ägg gått sönder när jag koka det och att vi sedan ihop kunde sura till denna fruktansvärda händelse, till världens alla andra bekymmer. Jag hade heller ingen innan som jag kunde vara svag inför och ledsen och jag har definitivt inte haft någon sådan efteråt.

Måste du va död Daniel? Ärligt? Måste du det?
Varför i helvete måste du vara död för? Det är inte rättvist och just nu tycker jag fruktansvärt synd om mig själv och jag känner mig framförallt så jävla ensam.
Jag vill inte må som jag mår men gör det i alla fall och det känns bara ännu mer skit att veta att jag i morgon, eller rättare sagt om 6 timmar, måste spela glad, trevlig och vara vänlig mot alla när jag mest känner att jag vill be hela världen dra åt helvete. Jag vill bara krypa ner i min säng och sova tills jag vaknar och är glad igen.

Jag vill så gärna se dig skratta igen. Jag vill så gärna höra din röst igen.
Jag vill så gärna få delge dig allt som hänt och jag vill kunna få berätta om allt bra som hänt.

Det är inte rättvist att du inte är här mer.
Det är fan inte rättvist.
Jävla piss-as som tog livet av dig och jävla piss-as som i efterhand gjort sig till hjältar.
Jävla allting

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Firar man detta Daniel?
Firar man att man vet att man hade rätt?
Firar man att 3 år av ens liv ledde till ett ”ja”

Nej, det finns inget att fira och det finns fortfarande bara tårar.
Men det finns också ett bevis på att jag hade rätt.

Så jag firar inte, men jag känner att jag gjort det jag kunde.
För dig, för mig, för andra och för oss

Du skulle aldrig dött Daniel.
Du ville inte dö
Du ville leva
Du borde fått leva

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Hej min tuss

Sitter här med mitt kaffe och vill så gärna prata med dig. Saknar fortfarande att inte ha någon att slänga sig på telefonen och berätta allt för. Jo jag har ju din syster t.ex. Vi två slänger oss ganska ofta på telefonen och berättar saker för varann, men det var liksom annorlunda med dig. Kanske för att varje samtal alltid var så nytt. Herregud en fluga på en fönsterkarm kunde ju bli något helt stort och fantastiskt 😀

Äntligen min tuss börjar det röra på sig med jobbet.
Sedan 2007 har jag haltat och har emellanåt bokstavligt talat arbetat med blödande fötter men ingen har direkt lyssnat. Attityden har varit ”haha snart får vi ha rullstol till Walle” när jag kommit med krycka men nu lyssnar faktiskt folk.
Under några månader har jag prövat att vara på ett annat boende än det du var med mig på och Jesus vilken skillnad. Kan du tänka dig att folk skrattade på jobbet!? Folk är glada och trevliga och man känner sig välkommen?! Inte som det var där på gamla stället där attityden istället var ”Jag är det största offret sedan Jesus hängde på korset”. Hur det är där idag vet jag inte. Jag tror det är bättre och det är bra för det förtjänar de gamla.
Själv fick jag pröva på att gå bredvid som administratör och hade en underbar handledare som du hade dyrkat. Hon är lugn, saklig och metodisk, ja hon är allt sånt som du och jag inte alltid är/var :p och tack vare henne och resten av personalen på boendet har jag så sakta kommit tillbaka till något som faktiskt påminner om Walle igen. Jag kan skratta utan att känna att jag måste tvinga mig till det och dagar när jag inte varit på jobbet så har jag längtat dit. Jag har känt att folk faktiskt uppskattat mig och samtidigt har min handledare och min chef haft sådan respekt för att jag är ”som jag är” just nu. Det där inbyggda tvånget jag haft som handlat om att pressa mig tills jag stupar har liksom ramlat av mig och det är inte direkt något jag saknar.

Nu ska jag bli admin/receptionist! Hon som har ”hand om mig” på HR hörde talas om ett vik och hade tänkt på mig direkt och tyckte idag att ”Ta detta Walle” och det gjorde jag. Jag ska få ett jobb jag redan vet jag kommer klara fysiskt och jag ska få ett jobb där sånt jag är bra på faktiskt kommer till användning.  Första känslan var skräck faktiskt. Det där med förändringar ihop med depressioner är inte alltid så enkelt men när jag satt där på mötet idag så kom jag att tänka på dig faktiskt. Jag kom att tänka på allt vi brukade prata om och hur du alltid sade ”Du är så stark Walle” och jag tänkte på allt som hänt de här åren. Hur jag ensam, så fruktansvärt ensam, tagit en kamp mot de där nötterna som kallar sig för läkare och mot de där pappersvändarna på IVO som inte borde få ha ansvar för en kaffekassa ens. Jag tänkte på din styrka och hur du kämpade och aldrig gav upp och hur vi tillsammans planerade så mycket tillsammans och det triggade mig. Inte för att bevisa något utan bara för att jag kände att jag är värd det här efter de här sista fruktansvärda åren.

Jo Daniel, jag är nog ganska stark faktiskt. Jag har gått igenom mycket och visst är jag ganska trasig men jag lever ju och idag inser jag att för 1 1/2 år sedan var det inte helt säkert att jag faktiskt skulle göra det idag. Tankarna och mörkret då var så nattsvarta och visst kommer de över mig än ibland men en dag som denna så skingras de lite. Idag kan jag se ett litet ljus i alla fall och jag kan se lite framåt.
Jag har en lång väg kvar tillbaka till något som kallas ett riktigt liv. Först måste jag få ordning på min ekonomi. Jag går i sommarkläder för jag har inte ens råd med jacka och jag ligger efter med så mycket, men det är mycket som känns bättre en dag som denna och vet du vad som känns mest speciellt? Jo, att någon äntligen sett mig. I så många år var jag tomten i huset men ingen såg mig. I nästan hela mitt liv har jag varit den starke som samtidigt ingen sett. Nu får jag en chans och det känns bra. Jag är så glad att hon på HR faktiskt sade ”Gör detta”. Jag behövde den där lilla sparken och nu känns det bara förväntansfullt.

Jag längtar till den dagen då FK är bortkopplad. Jag längtar så till den dagen kommer då jag kan ringa och säga ”Det är grönt ljus nu. Boken kan släppas”
När den kommer lär det bli ett jävla liv och idag är jag glad för att den faktiskt inte kommit än. För genom det har jag själv kunnat bli lite mer hel så jag kan möta det som kommer då, och det kommer komma. Västerbotten lär skaka i sina grundvalar och efter det lär jag väl få gömma mig under en filt när jag kommer och hälsar på dig 😛
I mina planer för framtiden finns fortfarande mitt skrivande och i planerna finns också kampviljan om ett samhälle som ska ta psykisk ohälsa på mer allvar. Snart, inte i morgon och inte i nästa vecka, men snart kommer jag orka ta den biten. För det är också jag. Att våga kämpa och vilja kämpa mot det som inte är bra.

Så här sitter jag min vän och dricker mitt kaffe. Det är kväll och jag tror att jag kommer lägga mig tidigt. I morgon ska jag göra min sista dag på det boende jag varit på sedan i juli. Efter det börjar nästa kapitel i det som är mitt liv. Vad jag ändå önskar att du var en del i det och alla andra kapitel fast det är du på ett sätt. I mitt hjärta är du det. För hur det än är Daniel. Hur död du än är lever du i mig och vet du? Jag tycker om det. Mest hade jag tyckt om att sitta tillsammans med dig och dricka mitt kaffe och sedan skulle vi bara mysa ihop med ett paket chokladkex, men det går inte, men lever i mig gör du. För alltid.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Hej min ängel.
Det är natt till måndag och jag skulle egentligen sova.
Nu är äntligen den här helgen över. Jag avskyr Alla helgons dag men det vet du redan. Jag kommer ihåg att jag berättade det för dig nån natt när vi pratade oss igenom de mörka timmarna. Fast jag tände ljus för dig och mina andra änglar i helgen. Ett var fick ni. Ni är ju många där uppe som jag saknar och nu har du också fått sällskap av min gammelfaster. Hon var 102 när hon somnade in så henne får du ta hand om extra noga vilket jag vet att du kommer göra.
Jag vet också att du haft besök i helgen i Skelleftehamn. Jennie är alltid så snäll och talar om när någon lagt ut en bild på din viloplats. Det är ju ingen där uppe som verkar ha förstånd att fatta att jag skulle uppskatta enormt om de kunde tända ett ljus från mig någon gång och jag frågar inte heller. De kan kyssa mig där bak rent ut sagt. Aldrig någonsin att jag kommer träffa en käft mer från staden Skellefteå, och knappt Umeå heller. Jag skulle kunna skriva 25 böcker som enbart skulle kunna handla om hur väl jag förstår dig varför du avskydde att bo där uppe. Den saken är klar.

Söndagen har jag ägnat åt sånt roligt som städ, skrivande och så har jag fixat ordning min gamla blogg. Den ”riktiga” bloggen så att säga. Den behövdes uppdateras och jag satt och pulade lite när min blick föll mot ett mycket speciellt inlägg.
Jag skrev det den 16 september 2012, fyra dagar efter att du dött.
Jag satt i London och skrev det och nu när jag läste det så forsade bara tårarna fram. Allt kom liksom tillbaka så starkt igen. Tankarna och känslorna jag hade då började leva igen. Sorgen, paniken, förvirringen och smärtan gjorde sig så enormt påmind. Samtidigt där såg jag också hur mycket du betydde för mig.
Här är inlägget…

Farväl Daniel

Vet inte hur man skriver brev till dig nu, men jag gör det i alla fall. Jag hoppas de har datorer i himmelen. Jag brukade ju skriva brev, och långa brukade dom bli också. Det är liksom lite min grej, att skriva långa brev.
Jag sitter på Cafe Boheme nu Daniel. Det ligger mitt i Soho. Mitt emot ligger en klubb som heter G-A-Y, du hade älskat det här. Några meter ifrån mig sitter två söta killar och håller varandra i handen. Man känner sig så fri här, så jävla fri. Ja Gud vad du hade älskat detta.

Jag sade det till dig Daniel, jag sade att om du åker tillbaka till Umeå igen så kommer det gå åt helvete. Kommer du ihåg det? Kommer du ihåg att du tittade på mig och jag såg i dina ögon att du inte ens själv längre trodde att du skulle klara av att vara ensam i den där förbannade jävla lägenheten. Jag hatar den lägenheten Daniel, jag hatar den!
Men dig älskade jag, Gud vad jag älskade dig.
Just nu känner jag mig så ensam Daniel. Jag känner mig så ensam för jag har ingen att dela min sorg med. Jag pratar med din syster Jennie för hon är den enda jag känner som också känner dig, och som vet hur sommaren varit. Jag behöver inte gå in på allt, du vet ju redan. Det som varit känner vi ju till, du, jag, Jennie, och väldigt få andra.

Tänk när vi började prata, och tänk första gången du ringde. Hur man föll för ditt sätt att vara, och ditt sätt att bara vara Daniel. Vi pratade i 30 min första gången, sen hade du skrivit på msn ”Dig vill jag lära känna mer och mer” och så blev det. Efter det pratade vi hela tiden. Första veckan var det lite så där trevande som det brukar vara men kommer du ihåg första fredagen? Vi pratade i över tio timmar totalt med varandra den dagen. Klockan 5 lade jag mig på lördagsmorgonen och klockan 11 ringde du igen och jag väcktes första gången av ”Hej de e Daniel, sov du?!”

Jag föll för dig där Daniel, jag föll som en fura som man säger. Ditt sätt att vara, din spontanitet och din humor. Den gjorde mig så glad, och så varm. Sedan började du berätta om ditt liv, och dina demoner. Du hade många demoner Daniel, och många av dom delade vi. Vi kunde förstå varandra och vi kunde lära oss av varandra.
Samtidigt tyckte jag att du var konstig ibland. Jag kommer ihåg i början när man pratade med dig och du ibland kunde lägga på efter ett snabbt ”ringer strax”. Jag kommer ihåg när jag berättade det för Helena och hon skrattade. Det var ju så jag fick lära mig vad ADHD var. Fullständigt koncentrerad ena sekunden och nästa helt borta. Det var du det, och även det lärde jag mig älska och där lärde jag mig också mycket om mig själv, och mitt  eget liv och barndom.
Kommer du ihåg hur vi skrattade när jag gjort mitt ADHD test och det visat att jag också hade det. Vi skulle starta klubb sade vi, ”ADHD klubben för coola homosexuella”.

Ja, vi kom varandra nära snabbt och ju närmare vi kom desto mer fick jag också träffa det som vi kallade för demonerna. De du slogs mot hela tiden. Gud vad jag led mig dig ibland, men till en början hittade vi sätt att hålla dom borta.
Hur många gånger somnade vi inte ihop? Du i Umeå och jag i Göteborg. Samma procedur varje gång. Först en kvarts samtal och sedan ”Natti natti” och godnattpussen som vi slängde mot varandra i kameran. Sen somnade du på 5 min.
Ibland somnade vi inte, då satt vi uppe till sena natten och pratade och pratade. Ju mer vi pratade desto närmare kom vi varandra.

Mitt starkaste minne från dom är när du en gång satt i köket med kameran framför dig. Vi hade skojat om att vi hade ADHD och sen blev du bara tyst. När jag frågade  vad de var sade du ”Jag älskar dig Walentine Andersson”. Jag kommer ihåg att jag bara brast ut i ett ”men tussen då”, för det  var ju det jag kalla dig, tussen. Vi hade starka känslor för varandra, och det var andra känslor än de man brukar ha. Det var något annat, något speciellt. Något jag inte känt innan för någon.

Under sommaren kom sedan demonerna fram allt mer och saker blev så jobbiga. Den 5 juli blev en vändning och den vill jag inte gå in på. Jag orkar inte tänka på det just nu och jag orkar inte tänka på allt som hände efteråt.
För saken är den Daniel att jag tänkt så mycket under denna tid i London och jag skulle inte vilja byta bort tiden med dig för något. Det sade jag till dig ofta, men skrev annorlunda i min blogg men du visste och du vet Daniel att jag älskade dig så enormt. Jag kände så mycket för dig och ditt liv, och jag ville ingenting annat än att göra allt bra. Även sista veckan frågade jag Jennie hur det gick med dig för jag kunde inte sluta bry mig och hade aldrig slutat bry mig. Det vet du.

Du  var som en bror, en vän, en livskamrat, en själsfrände och allt annat på samma gång. Jag kan inte se tillbaka längre på mitt liv utan att tänka på dig. Ingen annan har någonsin kommit så djupt in i mitt hjärta och där kommer du få stanna tills den dagen jag själv inte är i livet längre.

Shit, nu rinner tårarna igen. Det är tur man har solglasögon på mig, för det är redan för många som sett mig gråta i London. För jag har gråtit Daniel, du förstår inte hur mycket. Jag har känt mig så ensam, så jävla helvetes ensam och jag har inte haft någon att dela sorgen med på riktigt. En präst fick ta hand om mig i fredags. Jag bröt ihop inne i en kyrka och sen fick jag prata och prata. Han var underbar och det slutade med att vi tände ett ljus för dig. Det har brunnit många ljus för dig i London denna vecka. Vet inte hur många kyrkor jag varit inne i och tänt ett ljus. Jag behövde det, jag behövde lämna spår av dig här i London. Därför har du också köpt en present till Kevin. Du pratade ju om det, att du skulle köpa något till hans födelsedag. Det har du gjort nu.

Nu ska jag tillbaka till Sverige. Nu ska jag hem till ett liv, ett nytt liv som jag inte vill veta av för jag vill inte leva i ett liv utan dig.
Nu kommer också allt det andra. I morgon skulle du på anställningsintervju här. På onsdag skulle jag åkt till Umeå till dig och hjälpt dig med lägenheten. Nu kommer allt det som skulle göras, men det enda som nu väntar är din begravning. Jag vill så gärna komma men vet inte hur. Jag vet inte ens hur jag ska få råd, vart jag ska stanna och samtidigt vet jag inte vad jag ska göra där.
Jag vill så gärna träffa din familj samtidigt. Det känns som att jag står dom så nära fast jag aldrig träffat dom och ens pratat med dom förutom Jennie och Jenny. Ibland känner jag att jag känt en annan Daniel än vad alla andra gjort, och den killen kan jag inte dela med någon.

Sommaren med dig Daniel kommer jag aldrig glömma. Det har varit så enormt svårt emellanåt, och jobbigt. Dina demoner påverkade även mig, och ibland knäcktes jag, men det var värt det. För jag är så enormt tacksam att jag fick vara en del av ditt liv. Jag är så glad att jag fick lära känna dig. Samtidigt är jag så fruktansvärt ledsen att jag inte kunde stoppa det som hände.
Jag önskar så att jag kunde vrida tillbaka tiden, ta dom där demonerna och slänga dom i havet. Jag önskar så att jag fick göra mer, men nu kan jag inte det. Det som hänt kan ingen göra något åt och livet måste gå vidare.

Tack Daniel, tack för tiden jag fick. Tack för att du lärde mig hur det är att älska en annan människa igen. Tack för att jag fick vara dig nära. Jag saknar dig, jag saknar dig så enormt, och jag kommer gråta mycket mer. Jag kan fortfarande inte förstå att du är borta och kommer kanske aldrig riktigt förstå det.
Det enda jag vet är en enda sak…
Älskar dig, mer än livet självt

/Walentine

Nu rinner tårarna på mig igen på samma sätt de gjorde då. För jag kommer ihåg hur jag var och hur jag kände men det är också så mycket annat som slår mig och framförallt två meningar som är så sanna:
”Det som varit känner vi ju till, du, jag, Jennie, och väldigt få andra” och ”bland känner jag att jag känt en annan Daniel än vad alla andra gjort, och den killen kan jag inte dela med någon”

Mycket med dig har jag heller inte kunnat dela med någon. Jag trodde att jag skulle kunna det men det visade sig att det inte var så. Vissa saker kan man aldrig dela med omgivningen och så är det i alla former av relationer men jag har insett att den Daniel jag kände nog inte var den Daniel som väldigt många andra kände och kom ihåg. Jag begravde en människa  som kämpat som ett djur under våren och sommaren för att förändra sitt liv. Andra begravde en annan Daniel. Så är det och så kanske det ska vara. Jag vet inte. Jag hoppas att några förstått att det fanns fler bottnar hos dig. Om de inte förstått det så är det deras huvudvärk, inte min.

Smärtan jag kände där i London tog inte slut då. Den fanns kvar länge och finns kvar än. Fortfarande kan overklighetskänslan att du faktiskt är död komma över mig ibland men någonstans är du också idag ett minne. Fast ett levande minne och jag tror det kommer stanna där. Du kommer aldrig förpassas till en annan tid eller annan värld utan du kommer nog sitta vid min sida så länge jag själv lever. Så känns det och kanske är det konstigt att känna så men jag tycker faktiskt om det. I all skit med att du inte lever så tycker jag om känslan att känna att du ändå finns och du finns här där du ville vara och här där du borde varit begravd om nu det djävulska ödet ändå skulle slagit emot dig så som det gjorde.
För hur djupt ner du än ligger uppe i islandet Västerbotten så är Göteborg ditt hem. ”Hej då Ume, nu flyttar jag. Kommer sakna vissa av er ♥” skrev du innan medicinerna tog över din själ totalt och visst flyttade du ner. Du var skriven här och du skulle börja plugga och arbeta och framförallt jobba med dig själv här och här är Göteborg och här är vi! Vi två vuxna som fick se din kamp, din kämparglädje och vilja att bli något annat än det du varit. Tänk om den som spred det första skitsnacket visat dig den minsta respekt och tänkt efter lite. Då är det inte så säkert allt skulle blivit som det blev efter den 12 september…
Men strunt samma i det nu. Det är som det är och man ska ju int va bitter…

Ja så mycket tankar som finns kvar och en del tankar som poppar upp igen och det behöver de göra ibland på samma sätt som minnena av alla skratt, alla samtal och allt annat.
För det var inte demonerna som gjorde att jag älskade dig. Det var för att du vågade kämpa, att du vågade säga ifrån och att du ville förändra dig. Det var också för att du var den bästa vän jag någonsin haft och att ingen människa någonsin känt mig så väl som du gjorde och det var för att när jag kysste dig slutade hjärtat, tiden och universum att slå.
För när jag kysste dig fanns bara vi, vi, vi och allt annat var obetydligt.
När jag höll om dig fanns bara vi, vi, vi och livet var så lätt
När jag rörde vid dig fanns bara vi i en värld som vi äntligen började förstå
Den världen tog dig ifrån mig sen fast helt lyckades den inte. För du kommer aldrig tas ifrån mig.
För när jag blundar ser jag dig. Dina blåa ögon och ditt leende och jag hör din röst.
Då ser jag dig

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Hej tussen min

Det är natt till torsdag och här sitter jag i mitt vardagsrum. Jag dammade av min gamla netbook idag. Den har jag knappt använt sedan jag satt och skypade med dig. Jag hade med den till London och någon vända till Norrland men sedan har den legat i ett skåp. Idag kom jag på att jag ville gå igenom den för att se om det fanns kort och annat som jag ville spara och låt mig bara säga att det fanns det. Kort som jag vill spara för all framtid.
Det känns lite konstigt att sitta här i vardagsrummet och skriva till dig. Senast jag skrev till dig så här såg jag dig samtidigt ja och då skrev jag ju inte heller för den delen utan pratade.
En sak har hänt som jag tror är ganska viktig för mig och det är att jag hade ett sånt där ”genombrott” hos den jag går och pratar hos i fredags. Ett ganska stort sådant.

De senaste veckorna har jag gått på samtal väldigt tätt och det har varit väldigt skönt. Även om jag idag mår bättre så har jag varit orolig för hur jag kommer känna och må nu dessa veckor där så mycket handlar om din död och all skit. Då jag heller inte är helt fit for fight har det varit skönt med den här tryggheten för att inte riskera att ramla ner för mycket igen. Alla åren tidigare har jag ju varit iväg och egentligen inte tillåtit mig att vara vare sig ledsen eller depp för jag har haft fullt upp med manifestationer och annat. Nu har jag istället helt och hållet kunna möta allt där allt hände, ja alltså i Göteborg, och det har varit enormt jobbigt men samtidigt enormt nyttigt. För nu har jag fått göra en av de där sakerna som jag inte riktigt tillåtit mig att göra innan. Jag har fått sörja helt enkelt.
Förra året sprang jag omkring med 12 september och försökte få till stånd en manifestation. Det fick jag också men det var på bekostnad av mitt egna psyke och faktiskt också kropp för man ska inte ordna manifestationer när man har lunginflammation. Då får man sedan besöka NUS. Ja fast där kan jag inte klaga. Jag fick bättre vård än vad du fick men mina läkare verkade å andra sidan inte hittat sin legitimation i ett Cornflakes paket.
Nej men så i år fick jag känna sorgen, saknaden och allt här hemma. Där du faktiskt träffade mig. Här där faktiskt framtiden skulle vara.

Jag vet inte vilken knäpp min hjärna fick efter din död och då jag fick för mig att jag ville bo i Västerbotten. Fy fan rent ut sagt säger jag för att bo där. Kylan är kall där uppe och så är också folks hjärtan. Inte alla förstås, absolut inte, men många.
Nej Västerbotten är ingenting annat för mig än platsen där din döda kropp ligger och mot din egen vilja ska tilläggas. Det är vad Västerbotten är för mig och i ärlighetens namn visar också Västerbotten det ganska ofta med kraftig tydlighet. Jag har fått fantastiska vänner där uppe och dem har jag inte glömt, men överlag är det bara skit.
Nej, det var Göteborg som gällde Daniel och det var här du ville leva. Det är nästan tragiskt, eller nej det är förjävligt, hur man tolkat din så trasiga själ den sista veckan så att det skulle passa in i ens egna syften. Så i år fick jag sörja dig här och det behövde jag. Jag fick tänka på sakerna vi gjorde här, allt vi pratade om här och om hur vi planerade den trevande framtiden. Jag fick skratta åt hur galen du kunde vara och gråta över hur jag saknar det galna ibland. Jag fick tänka på våra stunder i köket och på allt som hände runt om.
Jag fick också tänka på det som inte var lika roligt som t.ex min ständiga oro efter att du blev inlagd och samtalen på nätterna när ångesten var som jobbigast. Fortfarande skär det i mig när jag tänker på hur du snyftande viskade i din sjukhussäng ”Vad är det som händer med mig Walle” och hur jag då bara ville hålla om dig tills allt det jobbiga försvann samtidigt som jag ville slå sönder näsbenen på den klantarsel till personal på sjukhuset som gjorde dig sån.
Ja allt det där och allt annat har passerat de här veckorna på ett sätt de inte gjort innan. För nu har jag fått sätta mig själv först och sörja den Daniel som jag kände och tyckte om. Jag fick också dela den Daniel med den ende jag kände då som kände dig, Jennie, och vi har pratat massor. Ja jag har helt enkelt sörjt.

Under dessa veckor har jag som sagt haft tät kontakt med min samtalskontakt och det har varit enormt skönt. Av någon anledning blir många av mina samtal med henne lite som en ”knyta ihop säcken”. Där hos henne kan jag vara ledsen, arg, frustrerad, förtvivlad och besviken. Där kan jag vara alla de där känslorna som egentligen är helt normala men som jag inte alltid tillåtit mig att känna.  Jag vill berätta en sådan känsla för dig idag Daniel, och jag tror att den kan förvåna både dig och andra…

Jag har nämligen under en lång tid ångrat att jag anmälde NUS. Det är ingen känsla som jag burit på konstant men den har kommit upp då och då och fått mig att bara vilja förtränga och glömma kriget jag fört mot den klinik som jag anser dödade dig och mot den myndighet som anser att det är ok att döda människor om man gör det med mediciner.  Jag har tänkt på hur mycket energi den tagit och hur mycket kraft det tagit och känslan över att det inte varit värt det har varit stor emellanåt. Kanske har känslan kommit av att det inte direkt varit en strid ström med människor som stöttat en i det här. Jag är ju inte dummare än att jag förstår att anledningen till att någon av dem ens pratat med mig mest har varit för att få veta så mycket som möjligt av vad som hänt även om de gjort det i moln av att ”ååh så fina vänner vi är nu”. Självklart finns det undantag där också som med allt annat men trots att folk verkar tro något annat är jag inte hur naiv som helst. Fast jag tror det dragit ner mig för det har varit en väldigt ensam kamp när det verkligen gällt och det ledde till att jag emellanåt ångrat allt, men så kom vi till den här veckan och då insåg jag till slut en viktig sak….

Din begravning var för mig ingen begravning, det vet du. Det var en total förödmjukelse, en total förnedring och ett fullständigt sammanbrott i vad som kan kallas normalt. I samma stund som jag klev in i Ursvikens kyrka när klockarna hade börjat ringa den där förmiddagen den 5 oktober 2012 ja i samma stund slutade du vara Daniel för mig, men mest slutade du vara ”min lille tuss”
Plötsligt försvann vår korta tid tillsammans. Plötsligt hade alla våra samtal ingen mening och vår framtid fanns aldrig och hade bara varit på lek. Vi hade lekt affär du och jag. Vi hade inte haft något äkta och ingenting var på riktigt. Du hade gjort den där ”Daniel grejen” igen och jag var var korkad som hade trott på det.
Före begravningen hade jag frågat om jag kunde få läsa för dig på begravningen. Mitt tal var inget ”Jag älskade honom mest och ni andra suger” tal utan det var ett vanligt begravningstal där jag försökte få in det som jag trodde att alla kunde skriva under på. Jag fick aldrig läsa talet då i kyrkan men läste det ändå på minnesstunden och då mest för att jag sade ”Nej nu är det faktiskt min tur”. Problemet var bara att när jag stod där och talade menade jag ingenting av vad jag skrivit. För du och jag fanns inte mer. Timmarna innan hade raderat allt som var du och jag.
Varför blev det så Daniel den där dagen då jag borde fått ta farväl? Ja det är faktiskt inte så svårt att inse idag. För ser jag hur folk agerade och hur folk agerat så är det inte direkt konstigt alls.
Vet du? Jag tycker faktiskt när jag ser tillbaka att det var lite synd om mig den där dagen. Först att inte veta ”Sitter jag på vänster eller på höger side” och sedan hamna på höger sida bredvid den sämsta tänkbara personen att hamna bredvid. Jag ville slå in pannbenen på honom redan när jag såg honom utanför kyrkan på grund av vad som hänt innan, men jag satt där snällt och stirrade. Jag satt där sedan och såg ”Umeågänget” hålla om varandra, trösta varandra och såg hur de älskade dig mer än allt annat på jorden. Jag kände kylan när jag åt något håll försökte få någon att dela min sorg med. Alla gick fram tillsammans och sade farväl, men jag stod vid din kista ensam och det var det värsta jävla ensamhet jag upplevt i hela mitt liv. Två personer den dagen visa empati och det var Nadia och Savannah. Dom visade stöd. Ja Jennie fanns där men hon hade sitt och hade också dessutom en liten kille på nyss fyllda tre år som inte förstod vad ”mollblol Danne” var.
Hon satt där och hade förlorat en del av sin framtid. En månad innan hade vi planerat och donat för din flytt och nu satt vi en kyrka och du var död. För det verkade ju dessutom bara vara jag och Jennie som blivit förvånade av att du dött. Alla andra verkade ha sett det i sina inre och sånt skitsnack. Synd att ingen gjorde något då med tanke på hur tröga jag och din syster verkade ha varit som inte agerade i tid….
Men Nadia och Savannah fick jag en kram av och dom förstod nog mer då än vad jag själv förstått men det räckte inte för förnedringen slog igenom allt och under tiden begravningen pågick hände något med mitt psyke.
Där och även ett tag efteråt hatade jag dig Daniel. Jag hatade dig enormt. Jag kommer inte ens ihåg att jag den dagen ringde Helena från kyrkans toalett och skrek ord och meningar om dig som är rent förkastliga. Jag skäms när jag tänker på vad jag sade men Gud vad jag hatade dig där och då och det var faktiskt förnedringen som som folk och närstående omkring dig visade upp som sparkade mig rakt in i det helvetet.
För kontentan av din begravning blev att alla i hela världen, hela universum och om det finns parallella universum så gäller det dem också, älskade dig mest av allt. Ja alla älskade dig, utom jag. För vi hade lekt affär. Du hade mer pojkvänner än det finns dagar i veckan och några extra fick du ju även efter din död.
Ingen, absolut ingen, frågade en enda gång ”hur mår du?”. Alla visste om att jag suttit där vid sängkanten den 4 sep och bönat dig att stanna kvar. Alla visste att jag sagt orden ”Du dör om du åker tillbaka till Umeå”, men ingen låtsades om det.

Kanske låter allt detta bara som gnäll, men vad är det jag begär? Att bli behandlad med silkesvantar? Nej! Att bli behandlad som mer särskild än någon annan? Nej! Det enda jag idag kan se att jag ville var att någon kunde sagt, ”Tack för att du försökte Walle. Tack för att du försökte hjälpa Daniel under sommaren och att du kämpade så hårt för att få honom bort från psyk” eller varför inte ”Tack för att du fanns!” För vilka andra fanns? Vilka andra planerade? Jag ville inte ta någons sorg och förminska den men hur var det i slutet? Om du nu var så in i helvetes älskad av alla och hade ett sådant enormt umgänge…..ja varför i helvete grät du då över din ensamhet? Varför i helvete åkte du 100 mil för att hälsa på någon när uppenbart hela Umeå var din bästa vän?!
Så det var det jag ville ha men inte fick…jag ville ha en helt vanlig jävla fucking respekt.

Efter begravningen förändrades jag. Jag märker det idag när jag läser mina egna texter. Före den 5 oktober skriver jag mer i normal sorg, vad det nu är, men efteråt sker något med mig som jag idag inser blir lite som en dåres försvarstal. Jag hade ingenting kvar än att försöka förklara, bevisa och påstå att sommaren med dig faktiskt hade hänt och det ledde bara till ett annat kaos. Det blev rent patetiskt.
Men jag hade en sak som ingen annan hade. Jag hade dina fullständiga journaler och dem hade jag eftersom att du satt mig som närmast anhörig. Något som borde fått någon att fundera på om jag i alla fall inte kände dig lite i alla fall. Jag fick först kopior från en närstående till dig men jag ville ha dem själv. Jag ville se helt enkelt om jag var ”Närmast anhörig” och enligt regler och sekretesser var jag det. De journaler jag fick skickade till mig hade mer info än de jag fått kopior på och de journalerna tillsammans med vad jag själv bevittnat under sommaren ledde till att jag den 6 nov gjorde det som jag nu för tiden då emellanåt ångrat. Jag anmälde sjukhuset.

Mycket av det som står här uppe har jag skrivit om innan, men det finns en stor skillnad. Idag har jag insett att anmälningen jag gjorde räddade mig. Det var det jag insåg där i samtalet med min samtalskontakt. Anmälan blev den saken jag kunde luta mig på. Det blev helt enkelt Walle och Daniel av den. Ingen annan kunde anmäla för ingen annan visste. Ingen annan hade sett allt och ingen annan visste vad som hänt där inne på den fruktansvärda avdelningen där de gjort dig till aktiv missbrukare. Därför fick jag ta den saken.  Så medan andra skrek på Facebook läste jag hur mycket dina lungor vägde när du var död och fick lära mig vad man hittat i dig. Medan andra skrev ”Kom tillbaka så vi kan vi bli ihop igen” lärde jag mig allt jag kunde om Lyrica, Xanor, Sobril, Stilnoct, Heminevrin och Concerta. Medan dina expojkvänner ”dejtade” dina nyutkomna pojkvänner efter att de också önskat att du kunde komma tillbaka så de kunde bli ihop med dig igen (delad vårdnad?) så skrev jag rapport efter rapport och på köpet fick jag en kunskap i hur myndighetssverige fungerar som jag kommer ha nytta av, och redan har haft nytta av genom att den kunnat hjälpa andra. Ja anmälan blev min räddning och sedan i fredags känner jag mig stolt att jag gjorde den. Jag känner mig stolt för att jag fått upp uppmärksamheten på hur delar av NUS fungerar och det har jag lyckats med långt mer än jag trodde att jag skulle göra. På samma sätt har jag lyckats blåsa bort förklädet på IVO och vad de fina små juristerna i Umeå än skriver har jag ett rart litet brev från deras generaldirektör.  Allt detta, och alla lögner, vridningar och sån skit har jag fått ut och jag har fått visa en del av hur ett annat Sverige fungerar, det myndighetssverige som jag döpt till ”Krångligt och kallt with a touch of Norrland.

Så varför skriver jag då en halv roman om det här undrar du? Jo för detta var en av mina behövliga punkter som jag behövde sätta.
Så ofta som jag kommit tillbaka till just det här och så ofta som jag varit förföljd av förnedringskänslan från den 5 okt 2012. Den har suttit där djupt och aldrig riktigt släppt taget. Nu har den börjat göra det så detta inlägg blir ett sådant där ”punkt inlägg”. Jag har väl som det heter ältat, men har samtidigt aldrig kommit vidare. Jag önskar så att det istället hade funnits en värme och omsorg som alla som sörjde dig visade upp för varandra men det fanns det inte och så är det med det.
Jag var totalt sönderbruten och hade inte bara förlorat dig när jag kom tillbaka till Göteborg i november utan jag hade förlorat allt och tiden med dig hade blivit en illaluktande sörja. Anmälan mot NUS och senare kriget mot nötterna på SoS/IVO blev min räddning och genom den hittade jag tillbaka till dig igen. Så var det och så är det.
Det blev du och jag igen mot världen och genom det växte allt annat fram och även om det tagit lång tid är jag där nu.
Du och jag Daniel, tro ja de! För självklart skulle det anmälas. Fan vore väl annars.
För det var inte min pojkvän Daniel jag anmälde allt för. Till skillnad från väldigt många andra så var det inte din penis som jag ansåg vara den bästa egenskapen med dig. Nej det var för min vän, min kompis och min själsfrände. Han som räddade mig en gång var död och då han räddat mig ville jag rädda, om inte hans liv för det var ju försent, så hans heder. Ingen jävel skulle få möjligheten att lägga skulden för din död på dig och vet du Daniel. Det projektet lyckades jag med.

Så nu vet du det och nu ska jag gå och sova. Inom kort ska vi ta nästa sak att prata om, din grav…
Men nu innan jag går och lägger mig ska jag se på nåra kort på dig. Le för mig själv över hur söt du var, och skratta högt över hur rolig du var.
Någon tår kommer det komma det vet jag för saknaden av dig kommer alltid upp då. Och den saknaden Daniel den lever in i evigheten. Liksom kärleken gör för jag…

Älskar dig, in i evigheten

/walle

Hej min tuss.
Sitter här och ville skriva lite till dig. Har så ont i mina fötter och så jävla ont i en tand men någon tandläkare har jag inte råd med. Börjar lessna på de där tänderna men vem vet?…Till slut går det väl till hjärtat och då lär vi väl ses igen snabbare än jag kanske trodde.
Hade först tänkt och skriva lite om hur mitten av september varit men struntar i det idag. Tar det när hjärnan fungerar lite bättre. Är så slut och trött i hela mig, men man ska inte klaga. Det finns ju alltid någon som har det värre och i den omgivning jag lärt känna som fanns runt dig verkar lidande vara nummer 1 att trivas i.

Inatt satt jag och skrev och strax efter midnatt kom Henke in och sade godnatt och jag sade att jag strax skulle gå i säng jag med för klockan var ju efter tolv. Jag fortsatte skriva i några minuter och sedan kom plötsligt tårarna och jag kunde inte ens förstå varför från början. Ja fram till att jag såg datumet och insåg att idag för tre år sedan begravdes du. Jag hade inte ens haft en tanke på att det var den 5 oktober men någonstans sitter det så djupt i mig så jag behöver inte ens se datumen uppenbart. Det sitter där inne i mig som ett sår som aldrig riktigt vill läka.

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på Skellefteå och det är väl ångesten över att jag inte kunde ta mig upp i sommar som gjort att den ibland kommer över mig. Samtidigt har jag väl förlikat mig med det. Mitt liv ser ut som det gör och har sett ut som det gjort ett tag och det går inte göra något åt det. Nu är det snart vinter men när snön smälter kommer jag till dig Daniel ♥
Det är inte bara dig där uppe som jag tror jag behöver få möta för jag saknar också naturen och tänkt så snabbt det gick att bli så kär i något som jag blev i Norrlands natur.

Jag tänker ofta på den där morgonen den 6 oktober 2012. Under helgen du begravdes valde ju naturen att begrava Västerbotten i vatten. Fast just då var det lugnare och jag stod där vid Åbyälvens kant och allt kändes så fruktansvärt tungt. Dagen innan hade varit den värsta dagen i mitt liv och den blev så mycket värre än vad jag hade kunnat föreställa mig. Ingen begravning är rolig men här fick jag känna på hur det känns när allt rasar. Hur förnedring känns och hur djävulskt egocentriska människor det fanns i din närhet. Jag fick också smaka på hur klubben för inbördes beundran minsann inte bjöd in alla. Jag kommer aldrig glömma känslan när jag stod vid din kista och vände blicken mot dem och alla vände sig bort in ifrån mig. Aldrig någonsin i mitt liv har jag känt mig så ensam och så utstött och så fullständigt förnedrad och idag vet jag att flera som sätt där alla tänkte ”Han slängde ut honom” och jag vet att andra utnyttjade det för att skingra ljuset från deras egna ansvar.
Men den 5 oktober var också en dag då jag fick träffa flera i din familj och när jag stod där vid Åbyälvens kant på morgonen den 6 oktober kände jag en sådan enorm tacksamhet för att de låtit mig komma. Jag fick sova i deras hus där du en gång bott och jag fick träffa dem. Det var så blandande känslor av sorgen och paniken från begravningen ihop med tacksamheten att de lät mig komma till Åbyn.

Fast där vid älvens kant blev jag också så förälskad i naturen där uppe. Åbyälven forsade verkligen fram och skulle några timmar senare svämma över men då när jag stod där var det som att älven och naturen pratade med mig. Det var som att den sade till mig att livet fortsätter för älven brydde sig inte om mig. Älven brydde sig inte om att du var död heller. Den ville bara forsla fram allt vatten och runt om fanns livet. Sedan dess är Norrlands natur livet för mig.
Lika mycket som jag idag lärt mig förakta fegheten, narcissismen och kylan som så många visat där uppe för mig, ja lika mycket har jag lärt mig älska allt annat. Naturen har blivit min räddning många gånger och när jag är där uppe älskar jag att gå för mig själv och bara vara. Ingenting kan ladda upp mina själsliga batterier så som just den naturen kan göra.
Allt det där började där vid älvkanten i Åbyn den 6 oktober 2012.

Nästan ett år senare var jag där igen. Den 31 juli 2013 för att vara exakt.
Det var sommar då och älven forsade inte nu utan gled mer sakta neråt. Jag ställde mig på samma plats som jag stått i oktober året innan och samma känsla kom över mig igen. Samma känsla av naturens frihet och att även om naturen inte bryr sig om lilla mig så finns energin där och det är bara att ta av den.

Jag tror att den där älven räddade mig Daniel. Då i oktober 2012 funderade jag ett tag på att slänga mig i forsen först. Jag hade inte haft en chans att överleva i det vattenflödet med stenar och annat runt om. Inte med den hälsan jag befann mig i då.
Men jag hoppade inte utan jag valde väl livet. Ett liv som de närmaste tre åren skulle bli den svåraste perioden i mitt liv. Ett liv bestående av depressioner, kaos på jobbet, smärtor i kropp och en aldrig sinande flod av förnedring, skitsnack och dumheter. Ett liv som fortfarande har en lång väg kvar till att det kan kallas för liv faktiskt, men vet du vad?
Jag överlevde!

Jag har klarat det och kommer kanske klara resten. Ibland känns det så i alla fall. Idag gråter jag inte längre över vad fetröven från Umeå och andra sagt utan jag skakar bara på huvudet och känner förakt. Idag känner jag inte längre att jag behöver förklara mig för de där människorna är inte värda någon förklaring.
Jag hyser fortfarande hopp om att ”krossa” NUS och IVO i Umeå och det kommer böckerna hjälpa till med. Det jag inte kan skriva här öppet har jag kunnat skriva där och de kommer visa lögnerna och de felaktigheter som begicks och de kommer visa hyckleriet. Ja en dag ska du få rätt men det finns också annat i mitt liv för jag ser också förbi det mörka. Jag ser förbi skiten och någonstans långt långt där borta så finns ett ljus. Vad för sorts ljus det är vet jag inte riktigt, men det är ett ljus. Ett ljus av förhoppning.
Åbyälven lär jag aldrig mer få se men naturen runt den plats där du vilar kommer jag se igen och jag kommer då kunna ladda upp batterierna på det sätt som jag bara kan göra där.
Kanske är det så att det är din kraft jag får där uppe. För du hade en sådan stark kraft och den fick jag känna på när du levde. Det du gjorde med mig under vår korta tid tillsammans i livet har gjort att jag själv fann en bana i mitt liv. Du räddade mig Daniel. Så var det.

Så idag, tre år efter att hyckleriet fick sin explosion och ett annat sorts helvete började, för det är så jag ser din begravning, så vill jag ändå minnas dig med värme och jag vill möta framtiden med förhoppning. En förhoppning om en framtid där jag i alla fall ibland kan känna lycka och i den framtiden finns glädjen över att ha haft dig i mitt liv och minnena av dig som fortfarande ligger mig så varmt runt hjärtat.
Minnena av min vän Daniel som jag satt och skypade med. Han som gillade Evert Taubes värld och han som jag sjöng Tom Jones för. Ja han som jag satt i köket och åt Polly och drack San Francisco tillsammans med. Han som på så kort tid blev min bästa vän jag någonsin haft och han som jag vågade berätta alla mina känslor och tankar för och som vågade dela så många med mig.  Han som längre fram brukade ligga framför mig så jag kunde hålla om honom medan vi såg på Riket, Big Bang Theory och snyftiga dramfilmer. Han som sedan skulle bli en del av mitt liv.
Ja jag minns allt det som gjorde att jag tyckte du var värd att slåss för och jag minns framförallt en sak mer än något annat:
Jag älskade dig Daniel. Ja gud vad jag älskade dig och Gud vad jag älskar dig än och det, ja det kommer jag alltid att göra

Älskar dig, in  i evigheten

/Walle