Styrka

Jag såg dig när du levde.
Jag såg dig när du satt där mitt emot mig.
Där i köket höll vi demonerna borta, och där i köket fanns bara vi.
Då hade du en sådan styrka, och då hade du en sådan kraft.
Du ville så gärna leva,
men du visste inte hur.
Om du bara sett att livet fanns där. Om du bara sett att du var så värdefull.
Då hade demonerna gett upp.
Då hade du fått behålla din styrka. Då hade du levt idag

London dag 2

Idag slog det mig nog på riktigt. Daniel är död.
Jag har nog inte riktigt tagit in det innan, men idag slog det mig.
Jag tycker om det här hotellet men de verkar inte kunna klara av att ta bort Daniels namn från bokningen så när jag i morse skulle käka frukost så skedde det igen. Mr Johansson skulle äta frukost.
Då exploderade jag och skrek ”He is dead for Gods sake, I am NOT Mr Johansson”
Efter ungefär 5 minuter med I am sorry Sir, satte jag mig och skulle äta och då slog det mig, Daniel är död. Han är faktiskt död.

Dagen har varit ungefär som igår. Jag försöker blanda det jag älskar med London med gråt och tankar om allt. Jag vet inte hur många gånger gråtattackerna kommit idag. Ibland på hotellrummet, då har jag kunnat ringa någon, men ibland har jag varit ute och då gömt mig.
Jag råkade hamna i Portland och gick in i en kyrka där. Två minuter senare kom tårarna men en präst kom fram till mig och frågade hur jag mådde. När han lade sin hand på min axel bröt jag ihop totalt men fick samtidigt prata ut. Det kändes nästan skönt att få prata med en helt okänd och jag fick förklara hur jag mådde och kände. Han var faktiskt väldigt snäll och bjöd till och med på Te på sitt rum. Han pratade ingenting om Gud utan lyssnade och lyssnade.
En helt sjuk sak kanske att göra som jag gjorde men jag behövde det för jag känner mig så fruktansvärt ensam just nu. Jag är i en av världens största städer och känner ingen, eller jo en känner jag men den träffen ställde jag in. Orkade inte tänka tanken ens att sitta och vara glad och trevlig.

Jag tände ett ljus för Daniel inne på Westminister Abbey, och det kändes bra. Nu är han i alla fall här på ett sätt, och Daniel är och var värd många ljus.
Jag hann även med London Bridge och Tower of London, och även om det finns en lycka där inne i mig att vara i London igen kommer det ingen glädje.
Jag önskar så att jag bara kunde få tala om för honom hur mycket jag älskade honom även om jag tror att han visste det och hur mycket jag brydde mig om honom. Han sade själv sista gången han var här att han visste att jag aldrig skulle tillåta att något hände honom. Han visste att jag gjorde allt jag kunde för honom, men Daniel var inte bra på att ta emot hjälp. Han var inte bra på att vara älskad. Därför blir det också nästan cyniskt när jag läser vad andra skriver om honom nu och jag tänker ”Herregud, ni kände honom inte ett skit”.
Tänk bara om han kunde ha tagit åt sig av den kärlek som fanns runt om honom. Då hade hans ångest varit så mycket bättre, och kanske hade han då fått kraften att ta åt sig av den riktiga hjälp som fanns, eller borde funnits.

Kvällen ägnades åt musikalen Wicked. Det blev ganska trevligf tack vare ett äldre par som satt bredvid mig. De berömde mig ständigt för min engelska och så pratade vi om Sverige. Tanten hade lurat med gubben sin på musikal, och jag och hon gaddade ihop oss mot honom om att musikaler var bäst. Det var ganska skönt att få prata så där, om allt och inget liksom. Tanten var dessutom avis för att Bjorn and Benny var svenskar. Hon älskade Abba och favoritmusikalen var självklart Mamma Mia.
Jag hade planerat att gå omkring och göra London by night idag men hade ingen lust sen så jag åkte hem istället och pratade med Jennie, Daniels syster, i en timme.
Det var skönt, vi fick bägge gråta och de känns så bra att prata med någon som kände Daniel och som också vet så hur hans sista sommar varit. Jennie är en underbar tjej, så stark och så duktig, och jag lider så med henne just nu. Jag vill bara ge henne en kram och bara hålla om henne tills allt helvete försvunnit men det kan jag inte.
Men de känns skönt att jag känner henne, för med henne kan jag dela något jag inte kan dela med någon annan. Hon vet liksom jag hur Daniels sista tid var och allt som hänt, och jag tror det kanske kan hjälpa oss båda att vi kan prata om det. Jennies sorg är självklart inte samma som min, hon har ju förlorat sin lillebror, men vi förstår varandra väl.
Folk kanske tycker att det är konstigt att jag kan vara så här nere för någon som jag känt så kort tid, men då måste man förstå lite hur min relation med Daniel var och hur intensiv den var. Det vet Jennie om därför känns det så bra att prata med henne. Hon vet också om hur jobbigt det kunde vara ibland och hur svårt jag ibland kunde tycka att saker var, och hon förstod mig. Jag är glad att jag har henne att prata med och jag hoppas bara att jag kan vara något stöd för henne med.

Nu ska jag försöka sova, lär inte gå så bra men ska försöka i alla fall. Det är ju en dag i morgon också

London dag 1

Det skulle bli en resedagbok hade jag tänkt. Redan från början hade jag planerat att skriva en massa om det jag gjort och med bilder till. Nu blev det annorlunda. Min resa till London blev istället en resa där jag utsliten och i chock lämnade Sverige med vetskskapen om att Daniel inte längre fanns. Det jag varit så enormt rädd för hade inträffat, och jag som redan i tisdags förra veckan vädjade att han skulle stanna i Göteborg för annars…Ja mina farhågor besannades.

Jag tvekade ännu mer om jag skulle resa men till slut bestämde jag mig för att göra det, och redan på flygplatsen började helvetet när jag fick förklara att Daniel inte behövde sin biljett. Resan över gick ok, och Heathrow gick ok, men när jag sedan kom till hotellrummet och där det, trots att jag ringde dom igår och bad få slippa se det, på TV’n står Welcome Mr Walentine Andersson and Mr Daniel Johansson, ja då brakade jag ihop totalt.
Jag tror det kom då, första känslan av att Daniel faktiskt är död. Lägg också till att jag då inte sovit sedan morgonen dagen innan, så gör inte det psyket bättre. Jag har fortfarande inte sovit något.
Jag ville direkt åka hem igen. Jag ville åka hem till Henke, och till någon att krama. Jag kände mig bara så ensam här i London.
Jag grät hysteriskt och samtidigt i all denna sorg finns den där fuktansvärda känslan av att jag kanske inte ens ska eller får sörja så här.
Jag och Daniel var inte vänner när han dog. Vi hade brutit kontakten och de sista jag hörde från Daniel var hårda ord, ja vi kastade hårda ord emellan varandra och det var så det slutade. Nu är han borta och jag kan aldrig få chansen att säga Älskar dig Tussen igen till honom.

Så det blev en dag i kaos igen.
Jag kände emellanåt ett sting av glädje när jag såg ut och insåg att shit jag är i London, men sedan kom tankarna på Daniel tillbaka. Jag bestämde mig i alla fall att göra något av dagen så jag gick till Regents park och in på London Zoo. Sedan gick jag igenom hela parken och det kändes underbart  bara. Ibland kom tårarna, och då satte jag mig bara på en bänk och lät de komma. Sedan gick jag vidare.
Kvällen tillbringades på Phantom of the opera och en tur runt Piccadilly Circus. Ibland känner jag lyckan att vara här komma men när Christine sedan sjunger ”Du var en gång, min vän och kompanjon. Du var allt som betydde något”, ja då brakar man ihop igen. Andra aktens sista del satt en tant i 70 års ålder och höll mig i handen. Hon såg att jag grät och tog min hand bara och efter pjäsen frågade hon ”Have u lost someone you loved dear”. ”You have no Idea”, blev mitt svar.

Fast nu är det natt, och jag har nu varit vaken i 39 timmar. Det är inget att rekommendera för någon med hjärtfel. Jag gråter och kastas mellan förtvivlan och ännu mera gråt och så sakta slår det mig att Daniel inte kommer tillbaka.

Det är så mycket frågetecken och så få svar, och det är ju så det är när något sånt här händer. Jag har min idé om vad som hände, men den tänker jag inte skriva här, och absolut inte före det att jag fått säga det till hans familj. De är i mina tankar just nu hela tiden.

Men nu ska jag försöka sova. Känner jag i morgon som jag känner nu bokar jag en biljett och så åker jag hem. För denna resa blev inte som jag trodde, men jag får se i morgon. Just nu är jag så trött både fysiskt och psykiskt så jag tänker klart.

Vila i frid Daniel

Tänk om du vetat vilken sorg det är nu. Tänk om du känt hur älskad du var och är, och tänk om du någonsin förstått hur många det fanns där ute som älskade dig för den du var. Tänk om du vetat och känt allt det Daniel, ja då  kanske du funnits kvar idag.
Nu är du borta, och jag kan inte förstå det än.
Vår vänskap och vår relation var full av berg och dalar, men att veta att vi aldrig mer kommer prata, att vi aldrig mer kommer ses och att du är borta för alltid. Det är overkligt.

Jag hoppas att du har ro nu älskade Daniel. Jag hoppas att du nu kan få frid. Fast mest önskar jag att du kunde fått känna den friden här, men livet är inte alltid rättvist. Du lämnade oss alldeles för ung, med ett liv framför dig. Nu är vi andra kvar med saknad, sorg och förtvivlan.

Vila i frid Daniel, älskade Daniel.