Till Daniel: Några rader från Costas

wp-1470223934419.jpgHej min Tuss.

Det är ju en tradition att skriva till dig från Costas när jag är på semester och ja fick för mig att skriva lite till dig igen.
Du hade inte känt igen dig här. Numer finns Costas inne på en galleria som heter Utopia. Det är väldigt modernt här och de har krossade bilar i taket men kaffet…..ja kaffet är lika underbart som det  brukar vara!

Jag sitter här med Sara och vi pratar om allt och inget och det är riktigt trevligt så här innan  man ska fara tillbaka ner till stora stan igen. Det här varit långa dagar med långa promenader här uppe så nu får jag vila lite.

Det är mycket känslor när man är här men om det skriver jag mer när jag kommer hem. Jag har gjort mig en liten dagbok när känslorna tagit över.

Saknar dig Daniel, och önskar så du suttit med oss här idag. Costas var ju det enda i Umeå som du pratade väl om och jag förstår dig.

Hörs snart igen

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Grattis på födelsedagen Daniel

Danieldag

Idag  den 29 juli skulle Daniel ha fyllt 27 år.
Det blir också en sådan dag då sorgen över att han inte får fira fler födelsedagar blir extra stark och saknaden gör sig extra påmind.

Jag hoppas så att de firat dig i din himmel Daniel. Jag hoppas du fick massor med presenter och jag hoppas också att du känner kärleken från oss som är kvar. 

Du är för alltid älskad och för alltid saknad

Till Daniel: Sommaren går

travel-blog-gadlingHej tussen min.

Det var ett tag sedan jag skrev…
Jag har semester nu och jag kan inte med ord säga hur förbannat skönt det känns att vara ledig lite. Jag har före det att semestern började arbetat mer än jag egentligen orkat så jag har mest gått omkring som en zombie när jag inte suttit framför datorn på jobbet och grävt ner mig i individutskott, arkiv, telefonfrågor och allt annat.

Samtidigt måste jag tyvärr inse att jobbet jag fick inte direkt var så mycket annorlunda än det jag jag hade tidigare när det gäller verksamhetsutövning.
Jag var så glad i början. Jag trodde att jag fått ett jobb där jag faktiskt kunde få göra lite av sånt som jag är bra på och iofs har jag fått det. Jag har fått massor med arbetsuppgifter där jag i alla fall hoppas att jag kommer till användning men samtidigt är allt i en enda röra och jag känner mig hela tiden som att jag egentligen inte räknas. På pappret lät allt så bra men verkligheten är oftast väldigt annorlunda från hur det ser ut på pappret när det gäller kommunal verksamhet. Det positiva i mitt arbete är en del kollegor.
Samtidigt är jag glad för jag har genom mitt jobb kunnat täppa igen en del av de luckor i kunskap som jag haft efter de senaste årens turer med myndigheter och sjukvård och annat. När det gäller att kunna ”jävlas” med folk som kör med legitim drogutdelning så som psykvården ser ut idag så lär jag nu kunna ”jävlas” ännu mer.
Ändå är jobbet inget för mig och därför gör jag också någonting åt det.

Den stora skillnaden på då, för fyra år sedan, och nu är att jag under de senaste årens alla händelser lärt mig att ”Du är värd något bättre Walle” så istället för att stanna kvar och må skit går jag vidare. Jag vet med mig att jag är en jävel på det jag gör och det kommer någon ha nytta av. Jag hade en plan när jag började här att jag skulle få ordning på livet såpass mycket så att jag skulle kunna gå tillbaka till mitt skrivande men det har det varit sådär med men nog ska jag nå dit för eller senare. Det vet jag…

Det är mycket sånt som hänt med mig den senaste tiden Daniel: Jag tar ingen skit mer.
Ibland önskar jag att en del av dina så kallade vänner som hade så jävla mycket åsikter om mig fått träffa dagens Walle istället för den som var helt knäckt när du dött. Då jävlar säger jag!
Jag hade mentalt klätt av dem en efter en tills de varit så knäckta så det hade nog vart ännu fullare på ”ettan” än vad det redan var. Jag hade pulveriserat sönder dem mentalt rent ut sagt och jag hade gjort det med glädje.
Då på den tiden slogs jag för dig, din sak, din person och den du var. På resans gång glömde jag mig själv och mådde dåligt när tid fanns över.
Idag har jag lärt mig att faktiskt jag är viktigast. Jag har ingen anledning att ta skit för saker jag inte förtjänar. Det gäller saker runt dig lika mycket som det gäller mitt arbete, mitt liv, den jag är eller något annat. Jag har nog på vissa plan kommit starkare ur det här även om det ibland inte känns så.
Ibland ekar sånt som folk sagt och jag kan fortfarande inte se mig själv i spegeln utan att må fysiskt illa av att se det monster som jag är. Jag kan fortfarande ibland få de där demonerna över mig som skriker ”De har ju rätt, du är äcklig. Du är ful. Du såg ut som en knarkare” Ibland kommer till och med rösten som ekar i mig som säger ”Hon hade rätt. Du kunde gjort mer. Du svek honom”.
Ja de där rösterna finns där men idag låter jag dem finnas. Jag orkar inte bråka med dem mer utan det blir mer som att jag bara säger ”Men håll käften för fan”, och då försvinner dem.

Kanske har jag gjort en vandring jag med de här åren. Kanske har jag kommit ut på andra sidan som en lite starkare person men som ändå bär sår.
Jag tänker på vad du skrev i din dagbok den 2 september, 10 dagar innan du dog:

Men jag har bestämt mig, alla jävla tabletter och sån skit ska fan i mig inte vinna detta! För är de något jag hatar så är det att visa mig svag. Jag kan ju för fan inte sitta å visa mig svag. Varför skulle jag vara svag? Precis, så nu jävlar världen ska ni få se på nya tag. Jag sätter nu ner foten å säger hej till de nya livet, men jag kan inte lova att det kommer gå bra. Men jag ska tamefan göra allt i min makt för att det ska gå bra

Jag var så stolt över dig då. Din styrka och din kampvilja och som inte alls var något som ”Det var ju Daniel” Du var så medveten om hindren som fanns och du var så medveten om att det inte skulle bli lätt men du ville försöka.
Allt jag gjort de här åren har varit baserade på just meningarna ovanför, dem och det du sade.
Jag trodde på dig och jag visste att du ville klara det. Hade jag inte trott på dig hade jag inte vänt upp och ner på himmel och jord. Ja, jag trodde på dig så starkt.

Nu har jag jobbat på att tro på mig själv och den jag är. Jag har jobbat stenhårt på det och på vägen har jag medvetet backat från mycket. Av de som var dina vänner har jag egentligen bara kontakt med Jennie och en vän till. De andra pratar jag inte med mer och jag är ganska glad över det. Det fanns liksom inget när inte du fanns och när minnet av dig allt mer blev svagare så försvann det lilla som egentligen inte fanns från början. Dessutom: Handen på hjärtat….hur mycket kontakt hade du och dem det sista året? Nej just det.
Fast jag tror det är normalt. När någon dör ska de som är kvar samlas i grupp och sörja man tror att sorgen är något man kan dela men det går inte. Min sorg är inte den samma som någon annans och det samma är det ju för dem. Jennie är ju kvar och din underbara syster är min lillasyster idag. Inte på pappret men inga på denna jord betyder mer för mig än hon och Kev. Hon, Kevin och Henke är min familj. Så är det med det.

Nu är det semester i alla fall och om några dagar kommer jag och hälsar på dig. Jag ska fara omkring i de trakter du själv avskydde som pesten men där du ju idag tvingats ligga för alltid i.
Jag tycker nog mer om Norrland än vad du gjorde eller rättare sagt det gör jag. Fast jag gillar det å andra sidan därför att jag tycker om ensamheten där. Jag får vara ifred med mina tankar där uppe och jag kan bara filosofera.
Skellefteå är faktiskt mysigt. Det är en småstad som inte försöker göra sig till något annat heller än just småstad. Annat är det med Umeå. Den staden står enbart för död i mina ögon. Död och en jävla hybris som gör att staden försöker växa ikapp Stockholm. Det som är positivt är att färre personer dör i alla fall på psyk, men de hade väl inga patienter kvar kanske som kunde dött….

Jag kommer inte förbi dig på din födelsedag. Enda direkta anledningen till det är att jag inte vill träffa någon. Jag vill dit ensam och vill absolut inte möta personer som jag ska behöva le åt när jag egentligen vill ta din gravsten och slänga den i skallen på dem. Så jag kommer en annan dag istället. Jag tar med kaffe och Polly för det ville du ju ha. ♥

Vet du Daniel? Jag ser på mig själv och känner inte igen mig helt men känner ändå att jag vet vem jag är.  Mycket av det som var jag försvann trodde jag när du försvann men sakta har jag på resan hittat det igen. Jag har en enormt lång bit kvar men jag tar små steg framåt. Ibland ramlar jag baklänges men hittills har jag ju lyckats stappla mig framåt igen så skam den som ger sig.
Det som är den största sorgen är att inte du är här och vi kunde vandra den där stigen framåt samtidigt. Jag hade behövt din vänskap emellanåt ska du veta. Lika mycket som jag hade behövt dig för allt annat vi pratade om. Jag saknar våra samtal så enormt mycket. Jag saknar dig så enormt mycket.
Jag tror jag älskar dig än, lika förbannat enormt mycket.

Det är inte rättvist att du dog Daniel. Det är bara fel fel fel, och det slutar aldrig vara fel.
Du ville leva, du borde fått leva och du skulle ha levt.
Jävla idioter på NUS

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Till Daniel: 6 kort, 4 år sen

Idag är det en sån där minnesdag.
En av alla de dagar som på olika sätt är så starka och så levande ännu.120608-2
Så mycket hände denna dag. Jag fick träffa alla dina sidor, dina underbara spralliga upptåg, din humor, din värme men också det bekräftelsebehov som gör att vissa än från denna dags sena kväll fortfarande är bundis med det största sveket som drabbade dig i ditt liv, men de skiter jag i nu.
För nu idag vill jag minnas det roliga och det fina.
Korten har de flesta sett förut och mer kort finns men de korten är för oss som var med…

Vi började dagen på Universeum. Eller som du skrev på ditt Instagram: Nu leker vi barn !!:D

Vi lekte ju faktiskt lite barn där inne. Bollar som flög i luften var skoj liksom att akvariet med hajarna var spännande.
Vi skrattade när vi försökte klappa rockorna och barnen, ja de som faktiskt var barn runt om oss, uppenbart tyckte vi var fruktansvärt omogna när vi skrek ”Blääää” för de var så slemmiga.

 

FB_IMG_13391581472442634 (1)Sedan kom vi in i regnskogen och där fanns aporna.
Om jag skulle göra en top 3 lista på när jag skrattat mest i mitt liv så skulle episoden när apan hoppade emot dig efter att du fått tagit ditt kort på den komma väldigt högt upp. Du skrek till så högt och i falsett så jag tror faktiskt att hela regnskogen stannade till och jag skrattade så jag nästan kissade ner mig.
Kanske var det för att jag stått och väntat på dig i något som kändes som en hel dag innan du fick till det där perfekta kortet med din alldeles nya Samsung S3 och kanske var det för att du hoppade lika högt som apan.
Kanske också för att du var totalt genomsvett för det var ju varmt som sjutton där inne i regnskogen men mössan kunde du inte ta av för du hade ju inte gjort ordning håret. Ja, du var allt lite noga med det där Daniel :p

 

FB_IMG_13391586497159964 - kopia

Sedan lekte vi Jurassic park och det var spännande. Jag kommer ihåg att du imponerat lyssnade när jag försökte leka duktig och berättade att ”Numer tror man att de hade fjädrar de där ödlorna”. Tänk om du fått leva ett år till Daniel och sett hur de sedan gjorde om dinosaurerna på Universeum. Dom fick fjädrar och ser numer ut som förväxta höns i glada färger med för stora tänder.
Men då när kortet togs var det mer riktiga ödlor och jag tog en hel radda kort på dig varav detta är det bästa
Du ser så busig ut och om folk hört vad vi sade innan kortet togs hade de nog kanske tyckt att vi båda var lite väl busiga men den konversationen passar sig inte här 🙂

Efter det gick vi till Liseberg och på vägen dit ringde Jennie och det bestämdes att hon och Kevin skulle komma till parken dom med. Snart skulle jag få träffa din syster och du sade gång på gång hur glad du var över det. Snart skulle jag få träffa din familj!

20120608_151753 - kopiaFast innan besökte vi Evert Taubes värld och det blev ett väldigt märklig besök.
För du gillade det så och det hade jag inte direkt räknat med om jag ska vara ärlig men där visade du en väldigt annan sida av dig vilket jag är glad över att jag fick se.
Jag tror vi var där inne i över en timme och du lyssnade, såg och läste allt. När jag frågade varför sade du ”Jag vill lära mig allt om min nya stad” och då kommer jag ihåg att jag klappa dig på kinden.
Vi dansade vals till ”I Roslagens famn” innan vi gick ut och vandrade sedan upp mot Lisebergshjulet för jag tänkte att ville du nu lära dig allt om Göteborg så skulle du få se Göteborg också.
Även om jag var 100% säker på att hjulet skulle ramla ihop och döda oss så köpte vi glatt biljetter och det var bara vi som åkte i hjulet den stunden så skulle det rasa så skulle i alla fall bara vi två dö

20120608_153812

Det var där uppe jag tog det här kortet.
Detta kort som senare skulle pryda din minnessida på FB.
Du är så vacker där Daniel men för mig blev det där kortet också något annat. För det var där jag kallade dig för Tussen första gången.

Vi satt där på var sin sida och var fullständigt livrädda. Det blåste lite den dagen och det kändes som att vi snurrade runt runt runt i den där jäkla korgen. Fast självklart kunde ingen visa den andre att han var livrädd så istället var det först knäpptyst.
Till slut fick jag väl ett litet infall av ”Cool kille” så jag frågade ”Är du rädd lille tussen” och försökte le.
Då svarade du på ett sånt sätt som bara du kunde. Inte alltid helt genomtänkt och spontant, ”Vad betyder det? Är det danska?”
Då brast skräcken över att hjulet skulle rasa ihop och jag garvade till och sedan pratade vi som vanligt. Jag pekade mot olika ställen i Göteborg och till slut satte du dig på min sida, tog tag i min arm och sade ”Tänk snart bor jag här Walle”
”Ja, det gör du tussen”, svarade jag och längtade lika mycket jag.

Efter det fick du heta tussen och det kommer du för alltid göra <3

Sedan var det då dags att möta Jennie och Kevin och om det mötet har jag skrivit många gånger men fortfarande minns jag kärleken i dina ögon när du såg dom. Jag minns hur lycklig du blev och jag kände mig också lycklig då för att jag kunde vara med om det här. Jag var stolt då att jag fått ner dig till Göteborg efter en fruktansvärt jobbig vecka i Umeå och att se dig nu så här glad gjorde mig glad. Att slippa se dig sitta ledsen framför webcamen och fråga ”Varför är jag så ensam Walle” utan nu istället se dig bära och jaga din älskade systerson gjorde mig så gott att se.

FB_IMG_13391663916432198Du och Kevin åkte Farfars bilar sen och efter det gick du och Jennie och åkte Balder.
Efter åkningen tog de två sällskapen en paus ifrån varann och medan du och jag gick och åt smörgåsbord så gick Jennie och hennes sällskap och såg på Evert Taube. Hon gillade det inte direkt:)
Under middagen var jag tvungen att poängtera att ”Jennie är ju skitsnygg” och det där var inget som du direkt gillade. Jennies mycket vackra utseende skulle sedan bli lite av en följetong mellan dig och mig. Inte för att du inte höll med. Nej du var själv noga med att poängtera att din syster ”såg väldigt bra ut!”, men jag skulle inte tycka det.
Fast jag fick gärna tycka att du var snygg 😛

Där den 8 juni 2012 var jag så otroligt glad över att jag hade fått en vän som fick mig att leva upp så enormt.
En vän som jag suttit och pratat fram till morgontimmarna med och som kände mig mer och bättre än kanske någon annan på denna jord. En vän som visste allt om mig och jag kände mig för första gången på mycket mycket länge som att jag var omtyckt.

Allt det där står den dagen för 4 år sedan för. För lycka, för kärlek, för vänskap och för framtiden.
För då fanns framtiden. Då fanns allt!

Nu ska jag försöka sova lite. Igår gick det knappt och idag vet jag att jag kommer gråta när jag lagt mig ner, men idag ska jag hålla om min kudde och blunda hårt och drömma om att det är dig jag håller om. Om jag ligger helt still kan jag känna din lukt från Body Shops jordgubbsparfym som du alltid hade på dig. Jag kommer sedan viska tyst ”Godnatt Daniel, tussen min”

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

 

Till Daniel: Några rader från en varm balkong

1067088_20141022211942292_sbigDet är natt, klockan är strax fyra när jag börjar skriva det här…

Sitter här ute på balkongen och njuter av lugnet som råder och njuter dessutom över att det inte är så jävla varmt just nu. För just nu är Göteborg varmast i landet och det är inget som jag själv direkt känner är det bästa med Göteborg just nu. Här är varmt som fan rent ut sagt och det där ligger inte direkt för mig.
Jag brukar lite avundsjukt se på väderkartan ibland och längta till Skellefteå där det är kallare. Just i skrivande stund är det 14 grader i GBG och en grad i ”Skellan”, Go Norrland!….

Kan inte låta bli att tänka på när vi satt här ute första gången vi träffades in real så att säga. Jag kommer också ihåg hur förvånad jag blev när jag såg dig på Landvetter och hur jag brast ut i ”Men vad liten du är!”. Minns du hur blyga vi var, i 2 minuter och sen var det som om vi känt varann hela livet.
Den där kvällen och natten satt vi länge ute på balkongen och drack kaffe, rökte, gjorde mackor och drack mer kaffe och vi pratade om allt allt allt.
Gud vad jag saknar den kvällen Daniel och alla andra såna kvällar.

Jag känner mig så vansinnigt ensam och samtidigt vill jag inte träffa någon att umgås med. Folk frågar om jag ska med ut men jag får panik av att tänka på att sitta på en krog och spela glad. Det räcker med att jag får ta i från knäna på jobbet för att orka spela Walle där. När jag sedan kommer hem har jag ingen energi kvar till något. Att spela teater 8 timmar om dagen kräver mycket av en. Den saken är klar.

Jag vill dö Daniel.
Så är det.
Jag vill inte leva längre men vill heller inte ta livet av mig. I helvete heller att jag skulle vilja det men leva vill jag inte för egentligen lever jag inte.
Jag är fast i någon jävla dålig pjäs där jag försöker vara något eller någon jag inte är och jag känner mig som att ingen förstår mig. Du gjorde det. För dig kunde jag berätta alla mina innersta tankar och funderingar. För dig kunde jag berätta om kärlek och svek, jobb och fritid, tankar och viljor och med dig hade jag någon som inte heller alltid kände att han passade in.
Nu är det tredje sommaren utan dig efter att NUS medicinförgiftade dig och det är tredje sommaren där minnena blandas med saknaden och där samtidigt insikten att mitt liv är som det var innan slår emot mig varje dag, varje timme och varje sekund.
Jag har ingen att dela tankarna med och har tröttnat på att skriva till folk när konversationen ALLTID är ”Hej”, från min sida med en fråga om hur personen mår och sen får man en harang om att allt är skit, piss och ingenting är som det ska. Det hade ju varit småkul om det i alla fall en gång uppstod en fråga i stil som ”Hur mår du då?”. Jag har fått lära mig väldigt mycket om vad narcissistisk personlighetsstörning är för något och såna drog du till dig som getingar dras ett glas med sockervatten. Tro heller inte för en sekund att någon skillnad dykt upp i hyckleriet: Din mormors grav är fortfarande mer välstädad än din…..

Ja jag saknar den där natten då vi sågs första gången på riktigt och där vi satt på min balkong. Du var så glad för dagen efter skulle du överraska Jennie som inte visste att du var här nere och du skulle få träffa Kevin. Du ville också att jag skulle få träffa dem och så blev det ju några dagar senare. Allt blev där som vi trodde, men resten blev det inte.

Ja Daniel, jag är trött. Så fruktansvärt trött mentalt sett men jag kör tills jag rasar och det kommer jag göra igen. Det känner jag i hela mig. Jag är där jag var innan du kom in i mitt liv och nu går jag på sparlågorna från motorn som fått sig så många törnar. Pjäsen jag spelar på dagarna tar på mig och allt mer sjunker jag in i något som jag mött förut. Ibland vill jag bara sticka in kniv rakt in i ögat på mig själv så hjärnan min slutar fungera och så jag slipper minnena men då skulle jag ju glömma dig och det vill jag inte.

Jag vill bara att det ska sluta göra så jävla ont.
När slutar det göra ont Daniel?

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Till Daniel: 4 år

man-with-head-down-300x300Hej tussen min

Det är söndag och jag får inte direkt mycket gjort.
Helgen har varit jobbig och tom. Ja väldigt tom faktiskt. Känner mig å ena sidan fylld med känslor men å andra sidan är det som att jag är fullständigt slut på känslor på samma gång.
Igår vann Ukraina Eurovision Song Contest. Låten var enormt tråkig och jag tror mest den vann därför att Ryssland inte skulle vinna vilket passar mig väldigt bra.
Det var annat 2012 när Loreen vann. Kommer du ihåg det? Hur du skrek och tjoade. Fast hon var ju bra och låten hon vann med är fortfarande en sån där låt som gör att man tänker på dig.

Fyra år har gått nu sedan allt hände Daniel. Fyra jävla år och det känns på samma sätt som en evighet som om att allt skedde igår. Jag kommer ihåg dagen så väl. Den där dagen då du bokstavligt talat slumpades in i mitt liv.
På förmiddagen hade jag varit med en boende nere vid hamnen. Vi hade fikat och vi tittade på folk. På eftermiddagen hade vi schemamöte på jobbet. Något vi haft många gånger med tanke på fiaskot med införandet av Optimerad bemanning. På mötet frågade vi oss vad och hur vi skulle göra när nu våra vikarier försvunnit bort till bemanningsenheten och plötsligt hade vi luckor precis överallt. Detta ihop med att schemaplaneringen inför sommaren var i kaos gjorde att stämningen inte direkt var på topp.
Jag kommer ihåg att jag satt där och någonstans visste jag att detta skulle bli mitt sista möte. Snart skulle allt vara över och jag skulle slippa det här. Jobbet, att vara sjuk, smärtorna, ensamheten och ångesten som alltid kom krypande emot mig på nätterna och så dök du upp…

Senaste gången jag var hos min samtalskontakt så pratade vi om den där tiden då vi träffades och hur alt förändrades så snabbt. Hur du fick min nyfikenhet på livet att komma tillbaka igen och hur jag kände att jag faktiskt hade någon i mitt liv som brydde sig. Någon som skickade små SMS från jobbet eller ringde när han var ute och tog en rökpaus.  Ja någon som fanns där. Långt borta var du men med mail, telefon, sms och framförallt Skype så kom du så nära.
Att det var en annorlunda relation förstod jag ganska tidigt men kanske inte förrän långt efter att du var död förstod jag hur annorlunda den var.
Så många har i efterhand vävt in dig i ett patetiskt romantiskt skimmer, men det gör inte jag.
När vi sågs första gången gjorde vi det som vänner och som två personer som mådde väldigt dåligt över att vara ensamma. Sedan under tiden som gick förändrades saker och ting men just den där motsatsen till ensamhet var det som band oss samman.

Vi kunde dela allt och vi delade allt. Från diskussioner om pizzor till Liseberg och vi kunde vara ledsna och glada. Vi kunde vara arga och lyckliga, ja vi kunde dela våra känslor och det gjorde på nätterna och dagarna och det blev en egen värld.
De gånger vi var ledsna så kunde vi trösta varandra och vi vågade också tala om för varandra när vi tyckte att den andre var dum.
Jag vet att jag aldrig kommer få en sådan relation med någon annan igen och det både sörjer och saknar jag samtidigt som det gör dig så speciell i mitt liv.

Jag kommer ihåg den gången du ringde mig på Skype och du var så ledsen. Du hade träffat ditt ex på stan av en slump och det ni pratat om på FB på kvällen hade gjort dig så ledsen. Du läste upp konversationen för mig och du grät. Du var så enormt kränkt och sedan tittade du på mig och sade ”Lova att aldrig se mig sån Walle”
Jag kommer Daniel att du aldrig trodde jag såg dig sån. Jag hoppas att du, även senare när sjukvårdens förgiftning av dig förstörde dig, någonstans inom dig visste att jag aldrig såg på dig så.

Jag känner mig ensam igen Daniel. Jag ha så mycket att berätta och så mycket som gör ont och sakta är jag på väg tillbaka till ett liv där jag under arbetstid spelar den starke, arge, glade men hjälpsamme Walle. Han som alltid får saker gjort och som folk tror de känner.
Sedan kommer jag hem till min håla där klockans visare sakta drar framåt mot en ny dag men där jag egentligen redan är död. Tiden står still samtidigt som den går.

Ja livet är tillbaka i det som det var. Förutom Kevin och Jennie har jag ingen direkt kontakt med någon som kände dig längre och kanske är det lika bra för det var ändå inte samma Daniel vi kände.
Jag längtar just nu så jag dör efter att få komma upp till dig och sitta hos dig. Jag behöver det men har inte råd. Jag hatar att du ligger där i det där jävla Skellefteå.
Nu måste jag köpa nya sulor till fötterna igen för de gamla har mina snea fötter trampat sönder och de kostar en förmögenhet. Så jag får välja på det eller äta riktig mat. Väljer jag bort sulorna kan jag inte jobba och så…. ja livet går i cirklar…

187242Jag saknar dig Daniel. Jag saknar min bäste vän. Jag saknar dina blåa ögon som kunde få en att må så bra när de log. Jag saknar din röst och jag saknar att ingen lär mig ord som ”flänna” längre.
Jag saknar att kunna skratta åt olikheterna mellan Göteborg och Norrland och jag saknar att höra dig prata om framtiden där du ville jobba med människor som haft det som du. Jag saknar att krama dig och jag saknar din doft från Body Shops jordgubbsparfym. Jag saknar att inte ha någon som kunde lyssna på mig och ge mig råd. Jag saknar att vi aldrig hann se klart Riket och jag saknar att inte ha någon att låtsas att jag kan allt om Göteborgs historia inför.

Just nu saknar jag dig så fruktansvärt mycket och det värker i mig när jag skriver orden. Tårarna rinner men jag låter de rinna. Du är så värd att sakna men du var så mycket mer värd att få leva.
Fan ta Umeå! Fan ta alla läkare som förgiftade dig! Fan ta alla som lät dig lida i din ensamhet i den där jävla stan. Fan ta allt vidrigt hycklande som kommit efteråt och fan ta de som såg men inget gjorde för de var så självupptagna i sin egna vidriga narcissistiska självupptagenhet och fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan ta livet som tog dig ifrån oss.
Det är inte rättvist Daniel.
Det är inte rättvist.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Till Daniel: Det är så mycket jag vill prata med dig om

wishHej min tuss.

Sitter här med kvällskaffet och skriver lite. Det är sen söndag och snart ska man väl sova så man orkar med att jobba igen.
Helgen har varit…..skittråkig, men det är å andra sidan de flesta helger numer.
När fredagen kommer är jag fortfarande totalt slut i kropp och själ och inte blir det lättare när jag har ett arbete där jag egentligen inte vet exakt vad jag ska göra.
Jag är anställd som en sak, men dras hela tiden mellan olika saker……Welcome to kommunen.
Fast jag trivs ändå och i ärlighetens namn kan ingenting bli sämre än vad jag hade innan. Även om min största dröm är en 50% admin tjänst på sockenvägen så vet jag ju att det inte kommer bli så och då får detta duga. Dåligt jobb är det inte och jag får äntligen göra sånt jag är bra på.

Annars är väl livet fortfarande på någon form av paus. Jag känner mig fortfarande matt i själen efter att i 3 1/2 år levt med dels saknaden av dig, kampen om dig mot alla jävla myndigheter och löst folk och samtidigt som man försökt vara ett stöd för andra som befunnit sig i samma sits som du.
Under resans gång kom massor med nya människor in i mitt liv och sakta försvann de igen. Idag är det mer eller mindre ”bara” Jennie och Kevin kvar men det var ju så det var när du levde så varför skulle jag egentligen ha kontakt med någon annan? Kanske behövde jag de andra ett tag, och de behövde mig, ett tag men någon grund fanns inte att bygga på. För grunden var ju du och du finns ju mer inte…

Du finns inte mer…

Gud Daniel vad jag skulle behöva dig nu. En av de saker jag saknar mest med dig är att ha någon i mitt liv som förstår mig. Någon som jag kan dela allt med. Jag har ingen sådan vän fullt ut.
Visst har jag folk jag pratar med, ingen nämnd och ingen glömd, men ingen finns där så som du fanns. Ensamheten som jag känt så stark sedan du försvann finns där än och den gör lika jävla ont idag som den alltid gjort. Fortfarande kan jag komma på mig själv med att vilja ringa och berätta något och sen ”Nej just de ja”
Senast som det var riktigt så där starkt var när jag fått jobbet jag har nu. Jag hade kommit ut från min chef och fått veta att jag fått jobbet och stod i hissen på väg ner och hade till och med lyft telefonen, men det fanns ingen Daniel kvar i telefonen att ringa och då gjorde det ont.
Helgerna när jag går här och bara önskar att någon som faktiskt bryr sig kunde ringa, ja då saknar jag dig så jävla mycket.
Ibland lägger jag mig bara ner och håller om min kudde och blundar och ibland känns det som att du är där då. Som det var när vi kunde ligga och prata om allt från livet, döden, kärleken till ”Lotta på Liseberg”.
Igår var en sådan dag. Hela dagen vankade jag mest omkring hemma och ingenting blev gjort. På kvällen hade jag tvättid så jag växlade mellan att ligga och krama kudden och springa ner till tvättstugan. Vid midnatt när allt var uppburet brakade jag ihop och grät tills klockan var 4 tror jag.  Just då är det svårt att leva Daniel. Just då är det svårt att hålla de där demonerna som brukade tala om för mig för 2 år sedan att ”Avsluta skiten nu” borta från mig.
Fast så ska jag väl inte avsluta allt tror jag. Mest för att jag inte vill ge folk anledning att tro att jag försvinner på grund av dig. De som känner mig, de få som gör det, vet att jag fullständigt saknade liv före det att du kom in i mitt liv och livet kom med dig. Därför försvann det också när du försvann.

Folk säger till mig att jag borde träffa någon men vem fan vill träffa en som jag. En fet, sliten och äcklig människa. För det är exakt det jag är. Det hade dina vänner rätt i när de inte för sitt liv kunde förstå vad du såg hos mig. Ja, äckelkänslan över mig själv är tillbaka men idag orkar jag inte direkt kämpa emot den. Jag kommer dö ensam och det är ok. Det enda jag önskar är att jag inte skulle behöva vandra så jävla ensam i mitt liv som jag gör i allt annat men det är väl det som är min lott kanske.

Gud vad jag saknar dig. Älskade Tussen min! Fy för alla jävla helvetes skit vad jag saknar dig.
Men nu får jag skärpa till mig och sluta tycka synd om mig. I morgon är en ny dag och då ska jag spela glad igen. Då ska jag bli Walle som med sarkastiska uttal alltid är leende även när han är arg. Då ska jag vara hjälpsam, duktig och helt enkelt blir den som jag förväntas att vara.

Jag hatar Walle Daniel. Jag hatar det jävla äcklet.
Hur länge kommer jag orka spela den här pjäsen?

Älskar dig, in i evigheten

/Walentine

dannebild

 

Till Daniel: Mörkret kommer

screen-shot-2014-08-16-at-3-17-05-pmSitter här med mitt kaffe och är trött.
Ännu en gång har jag varit i staden som du själv avskydde så enormt och allt mer känner jag detsamma. Tänk hur det skiftat från att ”Nej han överdrev” till att jag allt mer förstod dig till att jag idag får kalla kårar när jag ser mig omkring. Framförallt när jag ser det där huset uppe på kullen…

Ännu en gång har jag i också försökt göra nytta fast om det blir någon nytta av det får väl framtiden utvisa. Jag känner allt mer att jag slåss i till ingen nytta då ingen direkt annan bryr sig. Jag ska inte säga att jag slagits i blindo men kan jag säga att de jag känner som kände den som ligger till grund för det här, dig, ja dom lyser med sin frånvaro, men alla har ju så mycket att göra…

När jag är i helvetesstaden brukar jag alltid ge mig tid så att jag kan göra min vanliga promenad och det brukar i all skit ändå kännas ”bra”. Det har blivit en tradition att göra det där. Där på platsen du lämnade oss den där tidiga höstdagen.
Ibland önskar jag att jag skulle kunna göra den promenaden med någon men med vem då? Nej din ensamhet har jag tagit över eller fått tillbaka och det som äcklar mig är att om jag dog idag skulle superlativen eka på Facebook. Det skulle bli hjärtan och änglar i drivor och man skulle kunna läsa om vilken fantastisk person jag var och hur vansinnigt enormt älskad jag var.
Skulle då någon göra med mig det jag gjorde med dig, alltså kolla igenom Facebook, sms etc, så skulle den personen säga ”Men vad konstigt? Så många som skriker sin kärlek nu med vart var dom då?”
Vet du var de var? Jo de jagade. De jagade bekräftelse. Som fälla och jaktvapen använde de sig av Facebook. Ut med snyftande inlägg eller liknande och direkt fångar de upp människor på samma sätt som flugor fastnar i flugtejp. När tillräckligt mycket bekräftelse kommit tar man bort inlägget eller så skriver man ett nytt. Låter jag hård? Det bjuder jag på i så fall.
Jag har lärt mig att fullständigt hata delar av Facebook under de här tre åren. Trots det är inte allt skit med sidan. Det är kul att ha kontakt med människor och få kontakt med människor. Det är också ett bra forum för att kunna sprida info men fy fan vilket ytlighet. Jag brukar roa mig med att läsa fylleinlägg kl 5 på lördagsmorgonen från folk för 12 timmar senare vet jag att de är raderade. För inte kan man visa riktiga känslor? Nej, lycka eller ytlig sorg är det som är ok på det stora nätet. Det som i alla fall är tryggt är väl då att alla drabbas lika hårt så ingen direkt som är mer drabbad än andra. Därför har jag bestämt att den dagen jag dör ska det fanimej inte finnas några minnessidor och sån skit efter mig. De 2-3 personer som faktiskt bryr sig om mig, ja de gör det även om de inte behöver påtala det för andra.

Tänk för 1 år sedan var jag helt säker på att bli arbetslös. Allt tydde på det. Äldrevården var ett avslutat kapitel på grund av fötter och värk och ingen verkade vilja ta i mig med tång.
Nu är jag administratör och har fått arbetsuppgifter som jag inte ens i min vildaste fantasi kunde tro att jag skulle få från den arbetsgivaren. Ja, det är mycket som hänt Daniel. Häromdagen skrev jag under pappren och numer kan jag säga att äldrevård i alla former är ett avslutat kapitel för min del. Inte för att det enbart känns kul. Jag saknar de gamla och jag saknar samtalen med dem. Alla de där samtalen om allt och inget men som ändå betydde så mycket och inte enbart för dem.
Tänk så mycket den korta tid jag var på Sockenvägen förändrade allt för mig och det stället kommer jag för alltid bära med mig som en av de finaste arbetsplatser jag varit på där det faktiskt finns hjärta och omsorg både mot de boende och mot varandra.

Så jag borde väl bara glad då? Jag borde väl känna mig nöjd och se framtiden med glädje.
Jag kan inte det Daniel Istället känns det som att mörkret i mitt inre allt snabbare griper tag i mig igen och det skrämmer mig för jag har ingen som helst grund att stå på. De senaste 2 veckorna har gråten hela tiden funnits där. På jobbet spelar jag glad och engagerad men hela tiden får jag hålla fast i mig själv för att inte bryta ihop.
I tisdags var det nära. Jag gick ut från jobbet och såg den blåa himmelen och det var vår och direkt kände jag en sådan saknad efter dig. Tårarna kom och jag kunde inte stoppa dem. Sedan var tisdagen så tills jag somnade. Hela helgen innan var likadan och resten av veckan har inte varit direkt mycket bättre.

Jag saknar dig. Jag saknar en vän att dela allt med. Någon som kan lyssna på alla ens konstiga tankar och funderingar men där man också kan berätta att man testade att köpa lättmjölk istället för mellanmjölk den här dagen. Såna där totalt meningslösa saker som ändå kunde bli så viktiga när vi pratade för vi var experter på att kunna få vartenda ämne att bli något mer. Ett samtal om just lättmölk hade lätt kunnat bli ett samtal där vi skulle räkna upp vad kons magar hette. Tiden flög och man kände sig inte ensam.
För det är det jag gör. Jag känner mig så fruktansvärt ensam Daniel. Jag har känt mig ensam sedan allt gick åt helvete 2012 och den känslan släpper inte taget. Istället känns den som att det tar över allt mer.

Jag skriver inte så mycket längre och det beror mest på att jag är fullständigt död när jag kommer hem från jobbet. Jag gick upp i tjänst för tidigt tror jag och därför är jag som en zombie när arbetsdagen är slut. Ibland känner jag att den depression som grep mig så starkt inte är över och samtidigt vet jag inte om jag vill att den ska vara över för vad har jag att leva för Daniel?
När livet var som mörkast kändes det som att jag kunde ta livet av mig när som helst men sedan tänkte jag på Henke, och på Kevin och Jennie men det räcker inte längre. De har sina liv, men jag då? Vad för liv har jag?
Jag hade inte mycket till liv innan du kom in i det och sedan fyllde du så många av de hålen jag hade i min själv. När du togs bort blev hålen tomma igen och ensamheten tog över. Nu är jag bara ensam och problemet har blivit att jag blivit allt mer tillbakadragen. Jag ringer ingen längre, pratar egentligen inte med någon förutom Jennie och jag tja, jag bryr mig inte.
De ”vänner” jag fick efter din död är borta och jag har slutat försöka hålla kvar kontakten. Man tröttnar efter ett tag på när folk ska ringa och gör det 6 månader senare…

Så jag är väl tillbaka.
Jag är tillbaka där allt började en gång. Där som mitt liv var när du kom in i det. Kanske är det så det ska vara, och kanske är det de bästa. Jag vet inte.
Det enda jag vet är att jag saknar dig.

Ibland Daniel känns det som att vi kommer ses snart. Ibland känns det som att mörkret tar över allt mer. Ibland känns det som att det är slut och allt mer känns det inte främmande längre. Allt mer känns det som att det är det jag vill. Jag fyller ingen funktion här. Ingen skulle märka om jag försvann. Den enda riktiga vän jag har är ensamheten för den lämnar mig aldrig.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle