Category Archives: Personligt

Hej min tuss
Har skrivit till dig lite från och till med inte lagt ut det. Mest för att jag inte riktigt velat men här kommer det i samlad form.
Jag var en stund i Norrland i sommar och en del är skrivet där uppe.

__________________

Sitter utomhus och skriver detta.
Galen som jag är bestämde jag mig för att se hur det känns att sova utomhus bredvid Piteälven strax innan Storforsen startar. Nörd som jag är tog jag med mig plattan…

Har gång på gång skjutit upp att skriva något om din födelsedag. Är det ens födelsedag när personen inte lever längre? Födelsedagar ska ju vara något kul, inte ”idag skulle du blivit 28 år gammal”
Jag tänker på det ibland. Just hur du skulle firat din födelsedag. Du ändrade ju dig så när det gäller att ”bli gammal”. Tror jag kan ha en liten del i det efter våra samtal. Kommer ihåg blicken jag fick när vi satt vid köksbordet och jag frågade dig om exakt vad det var du var rädd för när det gäller att bli gammal med tanke på hur ditt liv varit.

Tänker på dig mycket just nu. Det är ju den tiden på året. Eller kanske ska jag jag säga att jag tänker på dig mer än vanligt för du är alltid med mig på något sätt.
Jag kommer förbi dig inom några dagar. När skriver jag inte här då jag inte vill riskera att träffa på någon. Jennie och Kevin, de är de enda jag vill träffa som jag lärde känna genom dig. Resten kan faktiskt dra åt helvete. Nu har ju Jennie ordnat också så det städas runt din grav så slipper det se ut som skit och så slipper man bli irriterad på ursäkter som att det regnar, det snöar etc.

Det är så skönt att vara här i Norrland. Ibland när jag vandrar här så tror jag att du och jag blev födda i helt fel del av landet.  Jag hatar Göteborg som du älskade och jag älskar Norrland som du hatade. Kanske kunde vi i och för sig lärt varann att gilla ställena vi kom ifrån. Gudarna ska veta att de gånger du och jag vandrade i Göteborg och du skulle veta allt om stan var bland det roligaste jag gjort i den där lervällingen. Annars ger jag inte mycket för Sveriges så kallade framsida. Det enda positiva med klimatförändringarna blir väl att de kommer lägga Götet under vatten kanske. Då kommer det i alla fall något gott av saken. Nej, hellre att vara här uppe och njuta av stillheten, naturen och ljuset. Det är också för ensamhetens skull. För i ärlighetens skull är jag ju ensam i Göteborg också men där lider jag av det. Där finns det ju folk som jag i alla fall har känt. Här uppe finns ingen. Därför blir jag också annorlunda här. Jag hälsar på folk och blir social. Norrlänningar är ju sociala människor så länge du inte pratar med dem om något allvarligt. Så länge man håller sig till väder, vind och att jag kommer från Göteborg så går det bra. Jag gillar det medan jag i Göteborg drabbas av ångest när det är för mycket folk omkring mig. Så jag är social på jobbet och sedan går jag hem till min bubbla där ingen kan komma innanför skalet.

Ser på ett kort på dig. Det var det du tog på bussen efter att du hade klippt dig. Du var så glad för presenten i form av att fixa till håret och jag blev glad för att du uppskattade det så. Fan va jag saknar dig när jag ser bilder som den. Tagen tiden innan allt brakade åt helvete och psyks dödande satte fart.
Tro inte att det slutat. Folk dör än men ingen bryr sig. Som sagt så länge man pratar om väder och vind går det bra…

Om 2 veckor ska jag börja på ett nytt jobb. Det är i samma hus som det förra men på en ny avdelning och jag tror aldrig jag haft sån ångest för något som det där jobbet. Snacka om att ha skrivit under ett avtal med den lede själv. Jag vill absolut inte dit men med tanke på hur min arb.givare utnyttjat mig de här åren så verkar det vara så man får göra om man ska få en i alla fall någorlunda rättvis lön.
Du förstår att i Göteborg kan man anställa människor med mindre ansvarsområden än dig själv ett år senare och de får 3000 mer i månaden. Välkommen till gamla goa Göteborg!
Så nu ska jag gå från askan till elden kan man säga och för varje dag knyter det sig i magen på mig för jag vet redan från början att det kommer gå åt helvete.
Samtidigt orkar jag inte bry mig mer för i ärlighetens namn är jag redan död. Jag har insett det under våren och sommaren. Jag är död.
Jag gör ingenting och jag har faktiskt absolut ingenting att se fram emot. Dagarna går in i varandra och den ena dagen är exakt sig lik den andre. Jag lever och andas men är ändå död. Därför trivs jag här uppe. Här mitt ute i ingenstans i Norrbotten. Jag älskar så enormt att vara här. Här är jag min egen kung, min egen drottning och min egna själ. Här är det bara jag och ingenting annat än naturen, skogen, vattnet, fåglarna och en älg jag såg nyss som gick och åt.
Nej nu ska jag försöka sova. Det regnar men skogen skyddar bra mot vattnet. Skriver mer i morgon.

_______

Jo du, man sov inte mycket i natt men gud så skönt det var. Känner att jag börjar bli förkyld men det gör inget för det var det värt. Vädret är inte på topp annars här idag. Det regnar, åskar och det är solsken på samma gång men inatt ska jag sova inomhus i alla fall.
Sitter och ser ut över forsen och ljudet är så hypnotiserande. Jag tror att Storforsen är magisk på något sätt. Det är  som att man glömmer allt när man står bredvid den och det öronbedövande ljudet från vattnet gör att inga andra tankar får plats. Jag tror jag behöver det ibland. Att inte tänka och bara vara liksom. Jag tänker ju för mycket och ibland behöver även min hjärna vila lite.
Sitter nere vid vattnet vid en brasa jag gjort. Så förbannat mysigt. Är ganska tacksam kan jag säga att myggorna inte tycker om mitt blod. Mest mygg får jag i munnen faktiskt men men kan fåglar äta mygg så kan väl jag det.

Snart ska jag åka härifrån och besöka nästa ställe. Tänkte att jag skulle lära mig lite mer om samernas historia så det får bli ett stopp i Jokkmokk och sedan uppåt ännu mer innan jag far ner. Ja det är ett jävla flängande på mig men det tycker jag om. Att bara dra iväg med min väska och se vars jag hamnar.

Jag vet inte Daniel men ibland känns det som att det snart är över. Jag är så trött på att kämpa. Jag försöker ska du veta. Jag försöker hitta det där i livet som gör att det faktiskt känns meningsfullt att gå upp på morgonen men det blir allt svårare. Jag är så oerhört trött. Jag är trött på jobbet, på allt och på livet. Jag är trött på mig själv och allt mer inser jag det bittra faktum att jag är en fullständigt misslyckad människa. Samtidigt är jag trött på alla andra människor och jag får allt svårare att förstå hur detta kan vara livet. Var det så här det skulle bli och är det så här det ska vara?
Går livet ut på att stiga upp och gå till ett arbete där en massa kostymnissar styr och där ingen jävel längre vågar ifrågasätta något. Vi har ett underskott där jag jobbar nu. Ett jävla underskott och vad gör man? Jo man berättar hur det ligger till, politikerna bordlägger allt för nu ska vi ju ha semester och samtidigt forsar pengarna ut. Är det på grund av sånt jag inte får ett bra jobb? Är det därför man ska ha 10 års högskoleutbildning?
Fast vem lyssnar på mig? Jag har ju som sagt ingen fin utbildning så därför räknas jag inte. Jag har ingen fin titel som gör att jag är viktig. Fast det visste vi ju redan om. Ja menar titta på ditt liv. Det slutade ju på grund av att överläkare lekte pillertrillare. Fast de var ju överläkare så då får man ju göra vad man vill. Fan heller att de får men med tanke på vilka lata jävlar du hade omkring dig så blev det inte mycket av protest, från deras håll i alla fall.

__________

Är i Umeå nu. Sista dagen innan jag far hem och vet du? Det har faktiskt varit kul. Gud vad jag önskar att du kunde fått se det Umeå jag fått se de här dagarna. Jag träffade A och vi har vandrat och vandrat. Sedan mötte jag Sara på Costas och hällde i mig massa kaffe! Gud vad jag älskar deras kaffe! Pratade med Linda också. Hon är så snäll den tjejen. Ja, jag önskar igen vi kunde fått chansen att se varandras ställen. Jag tror du till och med tyckt om Umeå då. Tänker ofta på det. Hur dåligt du mådde här uppe och jag förstår dig. Du sade ju knappt hej då till folk när du for. Det säger en del. Även om allt så enormt förskönades efter din död. Men sanningen kommer för alltid vara ett meddelande på Instagram som de flesta inte ens hade läst.

Jag var hos dig i Skellefteå häromdagen. Blev först så glad när jag kom dit då jag trodde att någon varit där och satt blommor hos dig. Jennie skickade en bild för någon månad sedan på din grav och där syntes de vita blommorna som kyrkogården planterat hos dig. Nu satt det söta lila blommor där som någon satt dit. För en liten stund trodde jag som sagt att någon varit där och planterat dem men sedan upptäckte jag att alla som har gravvvård på din kyrkogård hade likadana blommor så det var inte som jag trodde. Fast strunt samma. Det var fint hos dig och det är det som är det viktiga. För det är ju inte direkt någon kö av folk som hälsar på där men det har det ju aldrig varit. Fast det struntar jag i nu. Jag skiter i alla i Skellefteå och de kan på ren svenska fara åt helvete.
Sorry för att jag försökte hålla liv i Danne alla! Jag gjorde ju bara det som NI borde ha gjort…
Jag bestämde mig också för att detta bli sista gången jag sover i Skellefteå. Det blir inte sista gången jag kommer till dig. Absolut inte. Besöka dig behöver jag men sova i Skellefteå behöver jag verkligen inte.
Det är en helt sjuk situation egentligen. Jag går omkring och gömmer mig på smågatorna, livrädd för att möta någon jag ”känner”. Jag hoppade bokstavligt talat in i en buske och gömde mig när jag var där då jag trodde för en stund att en jag ”känner” gick framför mig. Så sjukt är det! Nej, Skellefteå kan dra åt helvete. Att du ligger där är ingenting annan än ren skam och trots att folk tycker att jag är dum i huvudet som inte förstår varför du ska ligga där och trots att folk då skriker på FB ”Men hans nära och kära bor ju där fattar du väl” så svarar jag igen, ”Ja men åk till honom då för helvete!” En som dog 23 år gammal ska inte behöva ha intorkad fågelskit på sin gravsten.
Jaja nu ska jag sluta skälla. Skellan kan dra åt skogen men jag kommer och hälsar på dig så snart jag kan för det är du värd.
Fast jag kan slutligen berätta för dig att Skellefteå verkligen gjorde allt för att göra sig så trist som möjlig när jag var där. Först kom det en åska som var den jävligaste åska jag hört nånsin och efter det kom det en tromb LOL! Tyvärr blåste den inte sönder stan, men stan visade verkligen att ”ge dig härifrån Walle” så jag drog” 😛

Nu ska jag hem igen. Hem till det förbannade Göteborg och snart börjar jobbet. Vill redan åka tillbaka hit upp igen. Räknar dagarna redan kan jag säga. Detta är mitt paradis Daniel. Min tillflyktsort från en stad och ett liv jag så enormt hatar. Här uppe känner jag någon tillstymmelse till liv i alla fall. Här trivs jag.

___________

11 augusti 2012…

Det var där jag tog den där bilden. Den där kvällen i mitt kök.
Där du och jag bara var. Där inga problem fanns. Där inga andra fanns. Där bara framtiden fanns.
Det är fem år sedan idag och nu sitter jag här.

Jag är hemma igen och mår bara allmänt skit. Jag vill inte vara här Daniel! Jag vill inte vara här alls.
Längtar tillbaka upp så jag blir galen och samtidigt saknar jag dig så det bara spär på galenskapen ännu mer.

Tänk så lätt livet var där i mitt/vårt kök den där kvällen den 11 aug. Där när du satt och log så glatt och smsade Savannah medan jag smsade Jennie. Där när vi satt med vår San Fransisco drink och livet bara var så jävla underbart.
Fem år sedan, det är inte klokt. Det känns som igår alltsammans samtidigt som det känns som en annan tid. En annan värld. Där var jag så jävla lycklig. Där hade vi ju planerat alltsammans. Där bestämde vi när du skulle flytta ner, när du skulle söka jobb och allt annat. Där fanns framtiden.
Det är fem år sedan nu vi sedan satt i vardagsrummet, du halvliggande i mitt knä och vi lyssnade på George Michael. Den natten glömmer jag aldrig.  Ja jag glömmer ingenting när det kommer till det.

Har jag tackat dig någon gång Daniel för att du lät mig komma in i ditt liv? Har jag tackat dig för att delade med dig av dig själv, dina drömmar och planer men också dina demoner. Har jag tackat dig för att du lät mig bli en del av ditt liv?
Om inte så tackar jag dig nu. För trots hur det slutade är jag så glad att du var en del av mitt liv då. Jag är så glad över den korta stund vi fick tillsammans. Jag är så glad över allt det.
Sorgen jag känner idag att inga fler kvällar med George Michael kommer ske gör ont. Det gör så fruktansvärt ont men de vi fick vårdar jag så ömt i mitt hjärta och de kommer för alltid finnas där.

Det finns så mycket mer jag vill skriva nu, men jag orkar inte. Orden liksom fastnar i mig numer. Det gör ibland ondare att skriva om saker nu än det gjorde för 3 år sedan. Varför det är så vet jag inte men om det finns ett liv efter detta hoppas jag du kan läsa mina tankar. Då vet du exakt hurt jag känner och hur jag fortfarande älskar dig min tuss.

Nu ska jag försöka sova lite. Klockan är 4 på morgonen och jag ska snart upp igen. Nu är livet som vanligt igen. Nu sitter man här och det enda jag egentligen väntar på är när jag själv ska hamna under jorden. För det är det som är mitt liv Daniel. En helvetes lång landningsbana tills livet är slut.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

För fem år sedan idag kom jag hem från jobbet och satte mig ner och bara stirrade.
Ännu en meningslös dag var avklarad. Ännu ett jävla APT var genomlidit där dumheterna och idiotin inte hade någon gräns. Det hade varit två timmar APT av totalt meningslöst bladder som man enbart hade därför att man var tvungen att ha det. Själv var jag begravd i arbete och utanför jobbet stod livet stilla.
Kränkningen jag upplevde på arbetet drog ner mig totalt. Jag var precis överallt och gjorde precis allting men uppskattning fick jag ingen. Jag låg lägst i lön och såg på hur timanställda utan utbildning kom in och fick högre timlön än vad jag hade. Allt mer växte ett hat upp inom mig mot allt och alla och mest kanske mot mig själv.
Då hade jag sedan tidigare redan bestämt mig att jag skulle bort. Jag skulle bort från jobbet, bort från mig själv och bort från allt.

Den kvällen träffade jag dig Daniel. Idag är det fem år sedan mitt liv förändrades. Det var då jag fick en vän. Jag fick någon som alltid fanns där och jag fick någon som jag längtade efter.
Slumpen förde oss verkligen samman och aldrig någonsin kunde jag tro att jag skulle få någon i mitt liv som så snabbt och så totalt skulle förändra mig, saker omkring mig ,och som så snabbt fick mig att tro på framtiden. Ja, jag som köpte röda skor. Jag fick färg i mitt liv och var paletten av färger som jag så ofta och så innerligt saknat var du.

Nu har fem år gått och vart är jag idag?
Jag är inom samma stadsdel men nu leker jag något som jag inte riktigt vet vad man ska kalla det. Jag är överallt, jag försöker ställa upp så fort någon behöver hjälp. Jag tar på mig allt jag kan för att visa framfötterna men till vilken nytta? Jag har antagligen lägst lön i hela staden med tanke på vad jag gör. Nya människor kommer in och får på ett bräde 3000 mer än mig.
Jag har hand om arvoden, jobbar mot nämndsekreterare, lägger upp nya anställningar, har hand om larmsystem och skalskydd för huset. Jag hjälper till med IT saker och jag skickar fakturor. Jag gör rutiner och jag gör fanimej precis allt och för det kallas jag receptionist och har 23 500 i månaden. Ett jävla hån!
Samma känsla av ”Du är ingenting värd” växer i mig. Jag känner mig kränkt. Varje jävla dag känner jag mig kränkt.
Varje morgon bestämmer jag mig för att ”Nej nu ska jag fan inte ta på mig mer. Varför i helvete ska jag visa framfötterna för” men sen kommer jag dit och det är väl någon patetiskt idé om att saker kan bli bättre som tar över. Sedan kommer jag hem, stirrar tomt framför mig och inser att allt är som det var för fem år sedan. Skillnaden är bara att nu har jag dig att sakna dessutom.

Ibland frågar folk mig ”Hur lång tid sen är det han dog?” och jag svarar ”Snart fem år sedan”.
Med ens ser jag hur de tänker ”Men det är ju lång tid sen ju” och vad ska jag säga? Ja, fem år är en lång tid men samtidigt är det som att allt hände igår.
Allt det där som var blev vår tid. Denna så intensiva tid där himmel ibland blandades med psykiatrins helvete och där sedan döden tog över efter att läkare lekt medicinsk slaskhink med dig, ja allt det där känns som att det fortfarande pågår. De fega jävlarna på NUS som inte vågade stå upp för vad de gjort, och idioterna på IVO som struntade i fakta som lögner, och påhittade diagnoser och som själva ljuger genom att den ene inte verkar veta om vad den andre skriver. Allt detta samtidigt som folket runt dig istället för att offra en kvart av sitt liv till att kämpa för rättvisa istället blev upptagna med att påvisa vem som var bästis med Danne….
Allt det där finns i mig, runt mig och kring mig än. Min totalt avsmak för myndigheter som kan göra vad de vill för att ingen vågar säga emot dem är lika stark idag och mitt brinnande hat mot falsk vänskap brinner lika mycket i mig fortfarande.

Men mest finns just saknaden av vår tid ihop där. Saknaden av att inte ha någon att kunna berätta saker för på samma sätt som jag kunde berätta det för dig. Saker som kunde röra det allra svåraste men de kunde lika gärna handla om precis det motsatta. Ja saknaden av en vän.
Det var en sådan jag fick där av en slump den där kvällen jag träffade på dig. Det var glädjen över att dela saker med någon som gör att jag idag fortfarande ibland känner mig så totalt vilsen.
Därför har jag fasat för den här dagen för den här dagen står för mig när livet blev ljust men där också jag vet hur mörkt det skulle komma att bli.

Ja Daniel, livet blev inte som man ville och sorgen efter dig blandas med sorgen över att ha ett arbete där kränkningarna ständigt pågår. Ett arbete där man varje dag ”leker affär”.
Varje morgon kokar jag kaffe och sätter mig sedan vid datorn för att kolla mailen och nyheterna. Efter det reser jag på mig och där hänger du. Jag ser på dig och ibland ler jag, ibland slänger jag en slängkyss till dig men varje morgon är du där. Det ger mig lite styrka ändå att känna att du är där. Jag tänker ibland på vad du skulle sagt om jag berättat för dig hur det fungerar på mitt arbete. Du skulle mer än en gång sagt på rungande norrländska ”Men nu får de väl ändå ta och ge sig”
Under arbetsdagen när jag känner ”Jag måste ut!” går jag ut en stund och vandrar för mig själv nere vid vattnet som rinner utanför kontoret. Jag går där och bara finns bland fåglarna som direkt tror jag har mat till dem. Ibland tittar jag upp och bara känner ”Rädda mig Daniel”. Jag trivs där vid vattnet och fåglarna. De som så lätt bara kan flyga iväg när det blir för jobbigt och där i din himmel finns du över mig. Ja du är med mig mig tussen min. Alltid.

Det som håller mig uppe nu är att jag snart ska få åka till Norrland och vem vet, kanske kommer jag snart bo lite närmare dig. Kanske kommer jag snart få komma ifrån denna helvetes lervälling som är Göteborg. Kanske kommer mitt liv förändras till det bättre eller så kommer det inte det och jag vet samtidigt inte längre hur mycket jag faktiskt bryr mig.
Sakta börjar uppgivenheten ta över igen för rösten i mig har slutat tro och den skriker bara ”Det kommer inte bli bättre!!”.
Så är det och så kommer det nog vara tills den dagen jag själv får dö. Jag kommer aldrig nå någonstans och kanske är det så att mitt livs kamp blev kampen mot kvacksalvarna på NUS. Efter det är jag tillbaka till ingenting.

Fem år har gått och allt har hänt samtidigt som ingenting hände.
Tiden med dig var en tid då jag kände något jag inte känt på väldigt väldigt länge. Det var lycka.
Den lyckan togs ifrån mig och kvar finns…..ingenting.
För jag är ingenting
Jag är ingen

Vad jag hade velat krama dig idag Daniel….

Älskar dig tussen min, in i evigheten

/Walle

Jag har aldrig varit en direkt vän av den här dagen men de senaste åren känns den bara jobbig.
Det blir inte mindre jobbigt heller. Det borde det kanske bli men det blir det inte.
I år är det värre än förra året.

Fan vad jag vill du ska va här idag.
Vill så gärna ge dig en kram Daniel.
Vill vi ska laga middag ihop. Vi ska laga ”Daniels röra” med kassler och sen ska vi bara vara.
Så som det var. Det var du och jag i vår egna värld

Fan fan fan fan fan vad jag saknar dig.

Kom tillbaka Tussen.
Jag är inte hel utan dig.
Jag kommer förbli halv i resten av mitt liv.
Jag vill inte leva utan dig för jag kan inte leva utan dig.
Snart fem jävla fucking skitår bevisar det.
Du fick halva mitt jag och det följde med dig in i döden.

För jag älskar dig tussen min, in i evigheten

Idag fick ni en ny ängel Daniel.
Idag nåddes världen av beskedet att George Michael inte längre finns med oss.

Jag brukar inte ta direkt åt mig när kända personligheter dör men detta var jobbigt för det var ju han!
Han som följt mig i mitt liv. Han vars sånger alltid betytt så mycket.
Han som kom ut samtidigt som jag. Han som kunde sätta ord och ton på så mycket av det jag kände
Han som är den ende artist jag följt sedan jag var 10 år och som jag aldrig slutat lyssna på.
Just han lämnade oss idag och det gjorde mig så ledsen och så sorgsen. För med honom dog liksom en del av mitt liv.
När listor på mina mest spelade artister kommer från Spotify så ligger han i topp. Jag spelar honom jämt vilket alla kan intyga som känner mig. Han är verkligen den ende idol som jag haft och nu finns han inte längre.

Så kom jag att tänka på dig och sedan jag träffade dig är också George Michael en del av oss.
Det var hans musik vi spelade den första kvällen när vi satt och pratade på balkongen.
Samma skiva spelade vi den där kvällen när vi lekte rollspel.
Samma skiva spelade vi när vi gjorde drinkar och samma skiva spelade vi…

Jesus to a child kommer för alltid vara din sång hos mig och än idag gör det ont att höra den samtidigt som den låten för mig står för allt annat än just sorg. Den låten är vår sång. Trots sin sorgliga text väcker den sån kärlek och såna minnen av dig och de där kvällarna tillsammans när det var vi mot världen och där ingen ondska, inga problem och ingen död fanns.
Jag kommer ihåg när jag gjorde minnesfilmen från din sida på FB och många sade ”men du är ju inte med Walle. Ingen av dina texter är ju där”. Nej, men låten var ”min” och låten var ”vår” och det visste jag och det visste du och det räckte.

Så idag fick ni en ny ängel i himmelen. Jag hoppas han sjunger för dig och när du ser honom så tacka honom för den han var och för det han gjorde.
Hälsa honom att jag älskade hans musik och jag älskade hans texter och hälsa honom framförallt för kvällen när jag dansade till Jesus to a child med dig. Hälsa honom att han är en del i att jag…

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Tre dagar till julen och jag vill inte Daniel.

Vet inte varför men i år saknar jag dig mer än jag gjorde förra julen. Kanske är det normalt. Kanske är det beroende på att jag är så trött jämt eller så är det helt enkelt så att jag bara inte vill vara här utan dig.

Det blir inte mycket till jul alls i år för mig. Jag kommer sitta ensam och kanske är det lika bra. Jag har gått med en sådan där klump i halsen i veckor nu och jag känner att på lördag exploderar den så då får den väl göra det då. Pengar till julmat har jag inte heller så tja…skitsamma. Pengarna gick till att inte gå under i akut tandvärk igen så.  Jag är så trött Daniel. Jag är så fruktansvärt trött på precis allt. Jag känner mig samtidigt så förbannat ensam men vill inte ha någon omkring mig.  Nu ska jag arbeta i 2 veckor i receptionen och jag vill bara be alla fara åt helvete som jag ser. Fast det går ju inte. Jag ska ju vara trevlig, glad och tillmötesgående. Hur kunde jag vara så dum så jag tackade ja till detta? Var det detta som blev belöningen efter att man gått omkring som en zombie i 2 år nästan? Att hamna i det här? LOL! Och så säger dom att det är jag som har problem med gränser. Kyss mina gränsdragningsproblem i arslet säger jag.

Om 2 veckor fyller jag år och jag har insett att jag inte vill fylla år mer. Det vill väl ingen min ålder men jag vill bara inte fylla år. Jag vill inte leva ett år till me detta så kallade liv.
Jag är så fruktansvärt trött på att vara trött. Jag är trött på att komma till ett arbete och där stämningen är att jag vill hoppa ut genom fönstret och springa därifrån. Jag är trött på att komma hem och va fullständigt slut psykiskt och jag är trött på att aldrig aldrig aldrig veta hur en dag kommer bli.
Jag har insett att jag aldrig kommer längre än så här. Vem fan vill anställa mig? En fet, haltande, outbildad idiot som snart inte kan äta längre för inflammationen i munnen spridit sig så det värker när han äter något som är mer svårtuggat än kokt potatis. Vem vill anställa någon som iofs är ganska bra på att vara lösningsfokuserad, som ALLA säger, och som är snabb som en vessla när han ska utföra något, säger samtidigt ALLA, men han har ju ingen fin jävla titel att komma med. Han har ju inte gått på universitetet och läst en utbildning som egentligen inte tillför hans arbete ett skit. Nej, en sådan vill ingen ha.

Jag vill inte leva ett liv där jag hela tiden vet att när 2 veckor gått är pengarna slut och ångesten kommer allt snabbare över hur jag ska klara sommaren. Kommer jag kunna komma till dig i sommar? Det är det enda jag vill. Du är den ende jag vill träffa även om du ligger 3 meter ner i jorden.
Ibland blir jag avundsjuk när jag hör folk prata om ”Nej vi ska väl bara vara med familjen i jul”. Bara vara med familjen???? Jag hade kunnat sälja en njure för att ha en familj att vara med. De fattar inte hur lyckliga de är som har sin familj som de ”bara” ska träffa.

Fan vad jag saknar dig! Jag tog fram min gamla laptop idag. Den jag hade när vi skypa och bara såg på den. Vet egentligen inte varför men kanske skulle du dyka upp där i din svarta morgonrock igen.
Jag vill inte va ensam mer. Jag vill inte va fattig mer. Jag vill inte vara Walle mer.
Jag vill inte mer….

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Hej min Tuss.

Sitter här och är så trött så ögonen ser ut som att jag vart ute och supit i 4 dagar i sträck utan sömn.
Det har jag inte utan istället kan man väl säga att jag haft det enormt stressigt på jobbet och jag är inte direkt stresstålig för tillfället.
Nästa vecka gäller det Daniel. Det är sista chansen annars tackar jag för mig när det gäller det stället.

Jag har lärt mig en sak de här fyra åren och det är att faktiskt kunna sätta gränser. Hit men inte längre är det som gäller och jag blir faktiskt hellre arbetslös än arbetar kvar i något som mest kan liknas vid kaos.

I skrivande stund har jag varit vaken i 1 1/2 dygn och kroppen är så övertrött så den vill inte sova så därför sitter jag här och skriver lite.
Saknande dig idag vilket jag inte tycker om att göra på torsdagar, men jag kommer dit om en stund.
Jag saknade dig för jag ville ha nån att berätta saker för så som jag kunde berätta det för dig. Du var en expert på att lyssna, eller så var vi experter på att lyssna på varandra. Jag visste att ”Nu är Daniel arg” och så lät jag dig häva ur dig allt som hade hänt som du var förbannad på. Det var fan, skit, helvete, hora, jävla as, etc och jag höll med. När du sedan lugnat dig kunde jag komma in med vad jag höll med om och inte. Sedan blev det min tur nästa gång och allt upprepade sig. Ibland ville jag ge dig en spark i arslet om du inte höll med och då sa de (på norrländska) ”Men nu får du väl ändå ta och ge dig Walle”, och då lyssnade jag. På samma sätt kunde jag säga ”Hej ADHD!” när du gjort något sånt där ”Danielaktigt”.
Ja, Gud vad jag saknar våra samtal Daniel!

Vet du! Det är fyra år sen och jag kan fortfarande inte ställa datorn på vardagsrumsbordet. Står den där får jag såna flashbacks från våra skypesamtal på nätterna. Fan, jag har inte ens kunnat ta bort dig från Skype än men du är aldrig online längre 🙁
Fortfarande när jag sitter i mitt kök kan jag ibland rycka till och se dig sitta där mitt emot drickandes ditt kaffe och ätandes på chokladkexen vi alltid åt. Jag kan se dig le, skratta och bara vara så jävla underbart mycket Daniel.

Jag saknar fortfarande när jag känner mig ensam att inte ha dig sovandes bredvid mig på datorn så att du var så nära även när du var uppe i Umeå.
Då på den tiden kunde jag ibland ligga och bara se på dig och le. Du såg så rofylld ut och jag var bara så glad att du var där.
Tänk att det kan kännas så starkt än, fyra år senare. Kanske för att jag vet att jag aldrig mer kommer känna så. Det är inte på grund av någon patetisk tanke i stil med ”Jag kommer aldrig kunna älska någon igen”, utan det handlar mer om att jag faktiskt inte vill älska igen.
När Gud två gånger tar ifrån en den man ska gifta sig med efter att man skrivit under vigselpappren, ja då är inte kärleken avsedd för en. Så är det med det.
Men giftermålet är inte och kommer aldrig bli det viktigaste med dig. Du var min själsfrände som i ditt liv gått igenom så mycket som jag kände igen mig i. Även om vi mött sakerna på olika sätt så har/hade vi båda använt oss av samma destruktiva syn på oss själva, vår omgivning och vårt liv.
Jag blev till utseendet monstret som istället blev den starke som hade svar på allt i hela världen. Som var den starke som alltid ställde upp. Han som jobbade gratis för att alla skulle ha det bra och som alltid hade en famn till den som var ledsen. Jag vandrade samtidigt omkring och försökte hitta någon där jag bara kunde vara Walle. Jag var så sanslöst trött på mig själv och mitt liv och kände mig ibland som den som står mitt i ett rum med tusen människor omkring mig men där ingen känner mig.
Du var den söta, vackra killen som lät dig utnyttjas på andra sätt för att få bekräftelse och som i hela ditt liv letade efter någon som bara tyckte om Daniel för den han var. Vi är/var båda dåliga på att se att vi faktiskt hade några få innan, men jag vill tro att vi ihop visste att här kunde vi vara den vi var. Vi kunde vara svaga och vi kunde vara flummiga och därför kunde våra samtal på fem minuter gå från att prata om de mest djupa sakerna till att diskutera om Carola var skit eller inte. Därför kunde vi också sitta på min balkong ena minuten och prata om det mest svåra för att i nästa sekund sitta i soffan och rollspela med mig som stockholmare och du som resande Norrlänning som träffar en stockholmare på krogen.

Vi hade båda blivit svikna av de som borde funnits där under livets gång och det hade gjort oss rädda men också gjort oss till fantastiska skådespelare där du alltid var glad och Walle alltid var arg. Att ångesten kom på nätterna visste inte många och ingen ville veta det heller.
Ja du var min själsfrände och ingen annan människa på denna jord kommer någonsin veta så mycket om mig som du gjorde. Så mycket vi hann berätta för varandra Daniel och Gud vad jag saknar det.
Fast nu är du död och har automatiskt blivit den mest älskade personen i världshistorien…..på Facebook.

Idag är det torsdag och jag har gjort min vanliga rond på nätet. Idag hittade jag lite som jag försöker få bort och idag hade det även lämnats en kommentar. Det avslutades med ”…what a f-cking ashole” och jag kan inte annat göra än att hålla med. Tänk att ingen av dom bryr sig Daniel! Det är helt otroligt. Skämmas kan de ju inte för då måste man ju ha ett hjärta och hjärna men jag hoppas att du i alla fall ser i din himmel vad jag ägnat mer än 400 timmar av sen du dog. Jag hoppas också att du ser att de som skrek mest om ”ååh jag är kär igen” och annat bullshit inte brytt sig ett skit men hjärtan på Facebook löser ju allt. Jag hoppas faktiskt också att du förstår att just detta är det mest genomvidriga jag har gjort i hela mitt liv och kanske låter det som en martyr nu men då får det göra det. Därför avskyr jag att sakna dig på torsdagar men det positiva i eländet är väl i alla fall att det blir mindre av skiten ju längre tiden går.

Nej, nu måste jag försöka sova. I morgon är det fredag sedan ledig helg. Jag äger 7 spänn och det är en vecka kvar till lön så jag tror jag skippar att åka till Bahamas denna vecka också. Tror jag skippar att äta med för den delen.
Heja livet!

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

P.s Bilden längst upp hade Henke lagt på Facebook och jag tycker att den var så jävla bra. Passar liksom in i allt hyckleri. Därav titeln på dagens inlägg D.s

Jag är på väg ner Daniel.
Spiralen som under ett tag snurrade uppåt har vänt och nu åker jag neråt.

Jag är i ett mentalt helvete. Ett helvete där mörkret sakta sluter sig omkring mig. Det är ett mörker värre än innan för jag ser inget ljus. Det är svart och klibbigt och jag kan inte se eller finna någon väg ut från det.

Mitt arbete, om man ens kan kalla det för arbete, är ett jävla skämt.
Det lät så bra. Jag skulle få administrativa uppgifter och allt skulle bli så fint. Jag frågade om det stämde flera gånger och jo det gjorde det så jag tackade nej till ett annat arbete men det finns ingenting annat än att kalla det för att jag blev lurad.
Jag är ju ett omplaceringsfall och i sann kommunal anda verkar man ha glömt av varför jag blev omplacerad. Det var inte för psykets skull utan för mina fötter men jag känner mig straffad. Jag känner att jag inte är värd ett piss för jag är som sagt ett omplaceringsfall.
Alla, mer eller mindre, är så tacksamma för att jag finns där men allt är en lek. Allt jag ska göra får jag göra om inget annat händer….

Ångesten är tillbaka. Igår på jobbet fick jag ett sådant ångestanfall så jag fick krypa under skrivbordet. Där satt jag så att ingen skulle se det med skakande händer, tårar rinnandes tills det var över. Sedan upp igen och så igen bli ”Walle”.

Jag hatar honom Daniel. Jag hatar Walle. Jag hatar den äckliga lilla vidriga person som borde ligga död istället för du. Jag hatar honom och hur han ser ut. Jag hatar honom för att han inte får hjälp med sin mun och nu inte längre kan äta kött. Jag hatar varje DNA, varje atom och varje stund han finns i livet. Jag hatar att han drömmer om att få vara ledig men när ledigheten väl kommer så kommer också ångesten och ledigheten blir dagar av rent helvete.

Vad jag önskar att du var här nu. Då skulle jag ringt dig och bara genom att säga ”Hej, de e Walle” så hade du hört hur jag mådde. Sedan hade timmarna gått och när vi sedan till slut säger godnatt skulle jag mått bättre och jag skulle kunna se dig på min skype ligga där och sova. Om du inte varit här då vill säga.

Ja, jag är på väg ner igen och jag vet inte ens om jag orkar försöka hålla mig ovanför ytan. Varför skulle jag? Vad har jag som gör att jag borde finnas där, i ljuset?

I övermorgon är det jobb igen. Leksaksfabriken jag arbetar på har flyttat nu och ingenting där kommer bli bättre. Något nytt jobb får jag inte heller och handen på hjärtat: Vem skulle vilja ha mig?
Jag skulle inte anställt mig. Den saken är klar.

Mörkret….
Låt det ta mig

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Jag saknar dig!
Hör du det!
Jag saknar dig i så in i helvete just nu!

Kom tillbaka Daniel 🙁
Jag behöver dig!
Jag behöver prata med dig!
Jag behöver krama dig!

Mörkret är tillbaka Daniel.
Det äter upp mig.
Mörkret är tillbaka

Snälla kom hit nu 🙁

Klockan var 16:10 den 12 september 2012 när SMS’et kom ”Är Daniel på väg till dig?”
Sedan rasade världen.
Så snabbt allt gick den där eftermiddagen. Kaoset och den där känslan i magen från det att jag ringde Jennie till att vi sedan fick veta: Du var död

Fyra år har gått och det känns som en evighet samtidigt som det känns som om allt hände igår. Jag minns varje sekund den dagen och sedan alla de andra dagarna som följde. Jag minns känslan av paniken, ilskan och förvirringen.
Då det första dygnet kunde jag inte gråta riktigt. Det satt liksom fast i mig. Som en stor klump som var för stor för att kunna komma ut. Den värkte och gjorde så ont.
Explosionen kom dygnet efter på hotellet. ”Congratulations to the wedding MR and MR Johansson – Andersson”…
Då kom den. Då skrek jag och då grät jag. Jag har aldrig gråtit så i hela mitt liv.

Ja Daniel. Fyra år har gått och det är väl en ganska lång tid. Samtidigt är allt som att det sker just nu. Jag försöker att inte tänka på allt som brukar finnas där i huvudet på mig. Jag försöker att inte tänka tankar på ”hur det kunde blivit” för det orkar jag inte, inte idag.

Det enda jag vet är att jag dog lite den 12 september 2012. Du tog med dig en del av mig. Den del som betydde att livet var värt att leva. Den del som du hade gett mig innan som gav mig själv en längtan efter ett liv. Jag har inte fått tillbaka den riktigt och dagar som denna vill jag bara lägga mig ner, stänga ögonen och aldrig vakna mer förrän du ligger där bredvid mig.
Jag vill så gärna känna din lukt igen. Jag vill så gärna se in i dina blåa ögon. Jag vill så gärna se ditt leende igen.
Jag vill så gärna ha dig att prata med. Jag vill ringa dig och skälla för att mjölken är slut på Netto och jag vill så gärna kunna dela allt med dig igen.

Fy fan vad jag saknar dig Daniel. Jag är väl en i alla fall hygglig användare av ord men jag kan inte förklara hur ont det gör idag. Inte helt och inte fullt ut.
Det är som ett sår som värker och jag vill bara ställa mig högt upp och skrika rakt ut ”FAN TA ER NORRLANDS UNIVERSITETSSJUKHUS!”
Men idag orkar jag inte ens hata ens dom. Idag är det dagen jag bara sörjer och saknar dig.
För det gör jag min älskade vän.
Jag saknar dig så in i helvete.
Tussen min

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Hej min vän ♥

Det är söndag och här sitter jag och skriver till dig i himmelen.
Jag har en fruktansvärd ångest över att semestern är slut och i morgon ska man börja jobba igen…..Usch

Har tänkt så mycket på dig i helgen. Gud Daniel vad jag önskar att jag inte var så förbannat datumfixerad! Vad jag önskar att jag inte kom ihåg allt och ibland önskar jag att jag bara fick glömma glömma glömma.
Jag hatar den där tiden! Jag h a t a r den!
Allt som skedde nu. Tiden då allt gick i 500km/h och jag emellanåt inte hann med även om jag försökte. Jag som skulle vara den starka och duktiga och ha koll på allt. För det var så mycket som skulle fixas och medan medicinerna som läkarna förgiftade dig med tog över allt mer fick jag försöka ännu mer att planera flytt, livet, oss, läkare här nere och framtiden.
17 augusti…det var dagen de skrev på din dödsdom. Det inser man så här i efterhand när man läser journalerna. Varför i helvete gav dom dig Heminevrin och varför i alla helvetes jävla as gav de dig dubbel dos?

Nej, jag ska inte tänka på det nu! Jag ska istället tänka på de fina minnena. Som Lotta på Liseberg eller på våra samtal på nätterna. Då gick det prata med dig för då fick du inga mediciner. Jag ska tänka på hur jag låg här i min säng och du låg i Umeå och viskade för att inte väcka den som delade rum med dig på sjukhuset. Jag ska tänka på hur vi planerade och hur du längtade hit ner. Sådant ska jag tänka på!

Så i morgon är det jobb igen. Jag har som sagt ångest över det men ska gå dit, göra mitt jobb och gå hem. Jag har hela denna vecka planerat för hur mitt liv ska se ut från och med i morgon. Små steg i planeringen för att komma någonstans dit jag vill. Jag kommer inte fixa allt tills denna vecka är slut men små steg framåt ska jag ta.
Jag tror jag behöver lära mig det: Att just ta små steg framåt. Jag är som du var, allt eller inget och det funkar inte alltid.

Jag är så glad efter min resa i Norr. Den gav mig en sådan kraft och jag hoppas att jag kan hålla fast vid den. Jag skulle behöva spara delar av den i en burk och ta en bit när jag känner att jag tvekar. På så sätt skulle allt hålla längre men någon sådan burk har jag inte. Istället har jag mina kort och mina minnen. Jag har lagt en solnedgång i Skellefteå som bakgrund på skrivbordet på datorn. Varje gång jag ser bilden ler jag lite och tänker på de stockholmare som jag hörde skrika ”Kolla solen!” när jag stod och såg på den. Vi är många som blir tagna av det vackra i Norr, den saken är klar.

Så jag har i alla fall varit duktig denna vecka. Jag har förberett mig på hur jag ska lägga upp mina dagar och nu ska det äntligen bli till nytta av att jag valt att bara arbeta 50%. Jag gör det jag ska och går sedan hem och sedan får GBG gärna rasa ihop om det vill. Jag är i sammanhanget en fullständigt oviktig person och det jag gör på arbetet kan ett väldresserat marsvin klara av.
Det jag gör hemma däremot kan bara jag klara av och därför är det så viktigt att jag tar i tag i det och det ansvaret ligger på mig och absolut ingen annan.

Jag tänker på när vi satt vid köksbordet här hemma efter Lotta på Liseberg. Du hade tagit en dusch och satt i de där gräsligt fula gröna joggingbyxorna och vi planerade för nästa sommar. Ja eller du planerade väl mest för vi skulle gå på alla Lotta och Gud så kul vi skulle ha! Det var liksom ingen idé att jag snällt försökte förklara att Lotta på Liseberg inte var mitt favoritprogram. Vi skulle gå och därmed basta. Sedan planerade vi mer och du längtade så till jobb och skola och….Ja så mycket framtidshopp det fanns då Daniel.

Jag vill känna den där framtiden igen. Jag vill känna att jag kan bli något och jag vill känna att jag faktiskt kan nå dit jag vill. För målet jag har är inget orealistiskt. Det är ingen ouppnåelig dröm.
Så i morgon börjar jobbet igen men det är inte samma Walle som går dit som för 3 veckor sedan gick därifrån.

Jag ger livet en chans till Daniel.
Jag ger mig själv en chans till och lova att du stöttar mig fast det vet jag att du kommer göra.
För jag har världens finaste ängel i min himmel,du min tuss ♥

Älskar dig, in i evigheten

/Walle