När SVT försöker….

knytnaveIdag kan man läsa följande på SVT Västerbottens nyheter:

Västerbottens läns landsting har gjort en lex Maria–anmälan, efter att en ung person begått självmord två veckor efter utskrivningen. Personen hade tidigare sökt psykiatrisk vård i ett annat svenskt län, men vistades tillfälligt i Västerbotten, och uppsökte vård efter egen överdosering av medicin.
Följande dag mådde patienten bättre, och ville skrivas ut. Personen bedömdes inte vara suicidal, men två veckor efter utskrivningen tog personen sitt liv.

Händelsen inträffade 2015.

Varför SVT just tar upp detta pressmeddelande och inte alla andra vet ingen förutom redaktionen på SVT.
Antagligen hade de väl inget annat att skriva om för om de haft något intresse av att faktiskt granska psykvården i Umeå så kanske de istället skulle tagit upp det pressmeddelande som NUS skickat dagen innan. Det handlade också om självmord och denna gång en ung kvinna.
Här kan man bland annat läsa:

Hon får utökad medicinering och uttrycker också vid ett besök i vården tankar på att ta sitt liv. Trots att hon skrivit ett avskedsbrev bedömer man risken som låg i det aktuella läget. Påföljande dag tar hon sitt liv.

Ännu en gång ett självmord på NUS där idiotin uppenbart fått styra och där kompisarna på IVO senare kommer att komma fram till att ”Inga fel begåtts”
Jag blir dessutom lika förbannad varje gång Sveriges Television närmar sig ämnet självmord för de gör det på ett sätt som är så sanslöst korkat
Våga granska för helvete! Det är ert uppdrag och det är det jag betalar den numer svindyra licensen för. Det räcker inte med att UG då och då nämner det och det räcker inte med att ha någon gråtande mamma i intervju då och då.
Det räcker inte i ett land där psykvården uppenbart tappat all förstånd och där patienterna faller som käglor

Jag har desperat försökt få någon på SVT att visa intresse för Daniels fall men då jag inte gick med på något snyftreportage med söta bilder på Daniel så var det inte intressant.
Att verkligheten var den att folk dog som flugor runt honom och före och efter verkade vara fullständigt ointressant. Att verkligheten också är den att jag har pärmar med exempel på hur psyk ljuger i sina egna utredningar och hänvisar till händelser som det inte går att styrka var inte heller intressant. Nej, det var viktigare på en bild på en söt Daniel än att faktiskt visa hur verkligheten ser ut och verkligheten är för jävlig….

9.3.1-9509/2012
9.3.1-35787/2012
9.3.1-51749/2012
9.3.1-59413/2012
9.3.1-60949/2012
9.3.1-62742/2012
8.1.1-1848/2013
8.1.1-4055/2013
8.1.1-6134/2013
8.1.1-13288/2013
8.1.1-25402/2013
8.1.1-27065/2013

Där här ni några av diarienumren från tiden 2012-2013 som SoS/IVO har på inskickade Lex Maria anmälningar från Psyk vid NUS där det slutat med självmord. Detta är några av alla de som dött.

Bespara mig nyheter som inte är något annat än avskrivning av ett pressmeddelande. Eran uppgift SVT är att fråga er varför, när och hur också
När fan ska någon börja granska NUS?!

Varför får bara mamma gråta?

Are-you-lonelyJag vill redan från början poängtera en sak med detta inlägg:
Detta inlägg går absolut inte ut på att ta ifrån eller förminska någons sorg, men efter att på ganska nära håll följt samtal och diskussioner om sorgearbete efter självmord/överdoser och liknande känner jag ändå att frågan jag ställer i detta inlägg är berättigad…

Emellanåt sker det att media vaknar upp ur sin törnrosasömn och faktiskt tar upp ämnen som självmord. Oftast sker det genom att man konstaterar att, ”Det ökar”, och sedan nämns det inte mer om det, men så någon gång emellanåt får faktiskt någon komma till en tv-studio, eller sitta vid sitt köksbord, och prata om sorg, sorgearbete och saknaden efter den som är död. I nästan alla fall är det då kvinnor som det handlar om, och i nästan alla fall är det mammorna. Det är hjärtskärande att höra om deras kamp, deras sorg och saknad, och jag beundrar deras kraft och ork att de orkar prata om det, men allt mer när jag lyssnat på dessa intervjuer så infaller sig ändå tanken: Resten då?

Varför är det så i Sverige att vi så kraftigt riktar in oss på en enda när det gäller sorgearbetet efter ett självmord? Varför är det nästan enbart mammorna som media släpper fram?
Vart är pappan? Vart är syskonen? Vart är mor och farföräldrarna, och var är vännerna? Visst förstår jag att man inte kan dra in hela familjen/släkten/umgänget till tv-soffan, alla vill kanske heller inte vara med, men någon gång kanske en annan vinkel skulle kunna vara nyttig att framställa, och samtidigt går det ju faktiskt i andra fall. Vi har alla sett familjer som intervjuas om sorgen efter en naturkatastrof, som t.ex tsunamin, men katastrofen som sker när något begått självmord verkar man inte vilja prata om

Hur mår egentligen en morfar som måste ställas inför faktum att hans barnbarn begått självmord? Hur mår en storebror som kanske bråkat med sin lillebror, så som syskon gör, och så plötsligt finns inte lillebror kvar, och storebror måste leva med att det sista som sades var hårda ord. Hur mår vännen som förlorat en person som kanske var bland det viktigaste i dennes  liv, och som man delade allt med?
Självmord dödar, och det dödar inte bara den som begår självmord utan det ”dödar” också de runt om. Skadan ett självmord gör mot alla i dess omgivning är enorm och därför är det också så viktigt att alla pratar om det, och att allas sidor tas upp. Media gör ibland mammorna till de enda offren när det kommer till självmord, och man har fått det till att se ut som att det är just dessa som stannar hemma och sörjer, medan männen går tillbaka till arbetet. Varför är det så?

Först tror jag det handlar om attityder, och gamla föreställningar/bestämmelser på hur det ”ska vara”. Pappan i familjen är självklart också ledsen, men det är kvinnans roll att utåt visa sorgen, för det ”naturliga” är ju ändå att det är kvinnan som är familjens hjärta medan mannen drar in pengarna. Att det fortfarande ser ut så här i Sverige 2015 går ju lätt att bekräfta om man ser till vem som oftast är hemma när det är VAB. Det ”manliga” och det ”kvinnliga” visar sig väldigt starkt fortfarande emellanåt.

man-sitting-view-resizedSamtidigt finns skammen om självmord där, och media och hela Sverige har ju krånglat till det så sanslöst mycket för sig när idag den oskrivna regeln om att inte prata om självmord i nyheterna då det kan uppmuntra till nya istället lett till att man knappt inte pratar om det alls. Med det så försvinner istället en viktig aspekt av självmordens konsekvenser: Hur det förstör för alla.

Jag hade önskat ett större intresse från media i de här frågorna, men hur man ska väcka det intresset vet jag inte. Det jag vet är att om vi någonsin ska kunna uppnå nollvisionen om suicid så måste vi börja prata om de här frågorna utifrån alla vinklar. Då räcker det faktiskt inte med en sida, och en person, utan alla måste och behöver få komma till tals. I detta har media ett ansvar, och jag tycker att de sköter det ganska dåligt som de gör med väldigt mycket när det gäller debatt och granskning av de ökande självmordsiffrorna i vårt land. Samtidigt är det kanske också dags att tiden där manligt/kvinnligt var så viktigt betraktas som över och ska lämnas dit den här hemma:  Till historien.

Tänk Daniel….

När sjukvården gör fel, överdoserar och skriver ut mängder av mediciner som leder till människors död, ja då går det inte få media att bli intresserade.
När sedan samma sjukvård ljuger i sina utredningar, och tillsynsmyndigheterna skiter i att bry sig trots att sjukvården uppenbart lekt med en människa med psykisk ohälsa, ja då går det inte heller att få media att bli intresserade.
Att man sedan erbjuder media bevis på att sjukvården ljuger, undanhåller information och framförallt lägger till information i efterhand spelar ingen roll. Media skiter väl i sånt!
Fast när en partiledare drabbas av psykisk ohälsa, eller som här utbrändhet, ja då jävlar!
Då skrivs det milslånga artiklar, analyser, och granskningar, samtidigt som experterna får komma och förklara hur allt ligger till.

Det är skillnad på folk och folk fast du var ju bara 23 år när du dog Daniel och ingen känd person heller. Varför skulle media bry sig om sånt liksom. Då gör det ju inget att skyddet mot medborgarna inte fungerar.

Låt oss nu bara hoppas att partiledaren som inte gjort ett skit för personer med psykisk ohälsa inte behöver drabbas av samma skit som du fick gå igenom.

Fy fan för detta land ibland, fy fan!

Till dig som bor i Västerbotten….

Den absoluta majoriteten av er som läser Till Daniel bor i områdena runt Umeå och Skellefteå, och den absoluta majoriteten av er som hört av er per mail eller kommentarer bor också i dessa områden.
Många av er är och har varit förskräckta över det öde som drabbade Daniel, och det öde som drabbat så många andra för det är ju ingen direkt överdrift att säga att många i Västerbotten mår, på ren svenska, skit.
Jag som skrivit alla inlägg på denna sida har alltid ansett att grunden till förändring ligger hos en själv, men den uppfattningen verkar inte delas av alla har jag förstått varje gång jag försökt få med folk på något, men nu kan du visa att jag har fel.

Den 12 september kommer vi, som du säkert redan vet, genomföra en manifestation i Umeå som på ett enkelt sätt vill visa att det får räcka nu med samhällets ignorans när det gäller psykisk ohälsa, och jag hoppas att även du tänker delta. Jag vågar nämligen gissa att du faktiskt har en timme över i ditt liv om du bor i Umeå, och om du bor i Skellefteå går det säkert ordna så att du kan undvara några timmar.

Som en extra service kan jag därför till dig, som bor i Skellefteå, berätta att det från Skellefteå busstation den 12 september går en buss klockan 15:35 mot Umeå, och du är då framme 17:35. Hem kan du sedan fara från Umeå centralstation klockan 19:27 eller, om du vill stanna längre, 20:57.
Bor du i något annat område och vill fara till manifestationen, eller om du kanske bor i Umeå men inte vet hur du ska ta dig till stan så finns sajten www.tabussen.nu

Jag hoppas att någon av er i alla fall kommer. Inte bara för Daniels skull utan för alla de vi förlorat i självmord/samhällsmord, och för alla de som varje dag kämpar med sin psykiska ohälsa och som drömmer om ett annat och bättre liv.
Gör man heller ingenting så ska man heller inte klaga, och en sak kan jag tyvärr med största sorg lova er alla…

Det som hände Daniel kommer ske igen och igen, och så kommer det fortsätta vara tills de som styr det här landet, och våra myndigheter, börjar ta allt det här på allvar. För att nå dit måste man väcka opinion och få de styrande att inse att de leker med folks liv. Att gömma sig i tystnad är ingen bra lösning, och då krävs det engagemang från alla.

Vi ses på fredag! (Hoppas jag)

10435661_1478916709031441_1112735006634845591_n

NUS – Abborrens bäste vän!

abborreDet tillhör kanske inte vanligheterna att jag skriver om fiskar på den här sidan, men….

SVT skriver idag om att ångestdämpande medicin som följer med vattnet tillbaka ut i sjöar och vattendrag har visat sig göra abborren lite tuffare.

SVT skriver:
I det undersökta exemplet där abborrar utsattes för ångestdämpande läkemedel visade det sig att medicinen i vattnet ledde till ökad överlevnad hos abborrarna.
– De blir tuffare, mindre sociala och vågar sig ut och äta av all mat. Medan de i rent vatten blir mer försiktiga och stressade.

Det lustiga med denna forskning är att det är Umeå Universitet som gjort den. Med tanke på att universitetet ligger granne med Norrlands Universitetssjukhus så lär det flöda av mediciner i vattnet kring Universitetet. Så medan en del patienter dör efter 69 dagars ”behandling” på NUS så blir i alla fall Abborren piggare. Nu funderar jag på om det kanske inte är just abborrar som NUS Psykiatri ska satsa på helt i framtiden. Det känns bättre för alla parter, och vem vet….
Daniels läkare kanske i framtiden blir kända som de som tog fram en helt ny art: Bensofisken eller varför inte BensoBorre

Från och med nu kommer jag i alla fall döpa om Psykiatriska kliniken till  ”Fiskodlingen”.
Ett riktigt passande namn på psykiatrin vid Norrlands Universitetssjukhus

Från idag och fram till den 12 september kommer 276 personer begå självmord i Sverige

FF17NTEHEI4LZX2.MEDIUMIdag är det den 5 juli, och för mig personligen är detta en tung dag för denna dag för 2 år sedan åkte Daniel till sjukhuset och blev sedan inlagd på det sjukhus som jag anser tog hans liv. Det är också idag 69 dagar kvar till den 12 september, den dagen Daniel lämnade oss.
Förra året på den dagen hade vi en minnesstund för Daniel i Umeå, och i år kommer vi också göra något, men i år kommer det inte enbart att handla om Daniel.

Runt 3000 människor.
Så många har dött i  klassificeringen självmord sedan den 12 september 2012. 3000 människor! Det är en ofantligt hög summa, och det är en ofantligt hög summa som går att göra så mycket mindre om alla skulle engagera sig lite, och om samhällets attityd till psykisk ohälsa förändras. För den är idag fullständigt katastrofal.
Därför har vi bestämt att vi klockan 18:00 den 12 september kommer mötas vid Rådhustorget i Umeå och sedan gå en ljusmarsch mot Sjukhusparken vid NUS. Där kommer dom som vill kunna tända ljus för de som inte är med oss och tal kommer hållas.
12 septemberrörelsen ligger bakom initiativet, men vi kommer också bjuda in andra föreningar som vill delta. Vi vill med detta visa att det får vara slut nu med samhällets ignorans när det gäller just frågor som dessa, och lika mycket måste människors attityd förändras.

Jag kommer skriva mer om detta framöver, och jag kommer framförallt skriva en del om den ”fantastiska” ignorans jag stött på när det gäller sådana här frågor.
Men för dig som känner att du skulle vilja vara med och som kan ta dig till Umeå den 12 september så gå gärna in på evenemanget vi startat och klicka i att du kommer. Du hittar länken här under. Ju fler som kan ställa upp desto bättre, och jag vågar påstå att de flesta av er har en stund över från 18:00 fredagen den 12 september.

Man kan inte göra allt här i världen, men alla kan göra lite, och gör alla lite så blir det till slut väldigt mycket, och istället för att enbart skrika DET ÄR FEL! så kan man fortsätta skrika men också agera.

KLICKA HÄR!

1044037_306276712842534_226238027_n

 

 

 

Filmerna till Daniel

Som någon form av terapi eller något har jag ofta suttit med movie maker och klippt ihop bilder, musik och lite rörliga bilder till minne av Daniel, från min till Daniel och så vidare.
Här nedan är ett urval av de jag gjort, med lite bakgrund, kommentarer och annat.

TILL DANIEL
Dessa bilder satte jag ihop 5 dagar efter Daniels död. Låten To Where you are passade så bra in, och det var också en som sjöng den på Daniels begravning den 5 oktober.

TILL DANIEL 2.0
Denna satte jag ihop mer från mig till Daniel, och det var också första gångens om jag ”vågade” nämna min egen relation med honom fullt ut.
Denna ”film” lades också upp på QX och sedan satte ryktena igång snabbt i det som jag bland annat bemöter HÄR
I vilket fall som helst är den personlig och min kärleksförklaring till honom som fick mig att köpa röda skor.

6 MÅNADER FRÅN MINNESSIDAN
När sex månader gått gjorde jag denna med texter som andra skrivit på hans minnessida på Facebook. Jag var noga med att ta med ord från alla håll i Daniel liv.
Det blev det en värdig ”film” med ord och kärlek från de som älskade och saknade Daniel, och jag är ”glad” att jag satte ihop den.

6 MÅNADER UTAN DIG
Mina ord tagna från tilldaniel.se

ETT ÅR MED DANIEL
När ett år gått från det att jag träffade Daniel gjorde jag denna. Också den djupt personlig.

I DANIELS FOTSPÅR
I slutet av juli 2013 fick jag besöka Daniels grav och jag gjorde samtidigt en resa i det som var så kaosartat i oktober 2012. Minnen, och många jobbiga minnen, växlades med samma musik som för mig blivit lite av Daniels egna sång för mig själv: Westlife’s I´ll see you again

DANIEL, VI SAKNAR DIG
När Daniel varit borta i 1 1/2 år gjorde jag denna, och det känns också som att det blev den sista.
Här försökte jag med inga medel få fram att tiden och livet går framåt, men vi saknar honom i alla fall, och det kommer vi alltid göra.

PIPPIVÅRD
En gång berättade en att Daniel sagt om mig att ”Walle älskar att provocera och det är skitkul när han blir arg för han är så bra på att retas”
Även om jag egentligen inte ville/vill reta NUS så fick jag ett infall när jag såg på Pippi Långstrump med Kevin en gång.
För samma mentalitet som Pippi har för mediciner, ja samma verkar de ha på det sjukhuset.

HISTORIEN OM DANIEL
Jo, två filmer till gjorde jag ju: Historien om Daniel.
De där ”filmerna”, lika långa som en långfilm totalt, där jag försökte förklara och berätta om Daniel, kaoset runt sjukvården och allt som hände.
Reaktionerna på dessa har varit enorma.
Många, ja väldigt många!, har sett dom, och ser dom än. Jag hoppas att de kanske kanske gjort någon skillnad, även om jag tvivlar på det. En ensam person kan inte slåss mot ett stort sjukhus. Så är det bara. I Sverige gör aldrig doktorn fel…
Synd att ingen sa de till Daniel…

DEL ETT

DEL TVÅ

Minnesfilm….

Snart har 1 1/2 år gått sedan mörkret lade sig över en, och där världen blev så tom, vilsen och emellanåt så svår.

De senaste nätterna har jag suttit och klippt ihop följande ”film”, som vanligt mest som terapi. Jag använde mig av musiken från filmen ”The green mile” för den är så vacker. På samma sätt som du var så vacker.
Temat med ”filmen”, om det finns en sådant är väl att Tiden går….

Jag lade den också på ”din” facebooksida, och där fick den exakt det mottagande som jag räknat med. Den norrländska kylan biter in i märgen….
Jaja det är en struntsak, men det är synd att vissa sattes på piedestal därför att de bad om det. Eller för att låta lite Göteborsk: ”Kanske e de änna bättre att se med ögena iställe för att försöka se med röva”
Nåja….

Tänk vilken räddning ett litet program som Movie maker blivit på nätterna när sömnen inte velat infinna sig. Då har det varit bra att kunna sitta och titta, klippa och dona. En del är jag ganska nöjd med, fast helst hade jag velat göra andra där du var med, och med nya bilder, massor med nya bilder…
Snart lär jag ändå få plocka ner allt. Har inte råd att ha sidan med filmerna igång, och YouTube tar inte emot dom. Det har kostat en del det här inser jag, och anmälan med resor och annat var inte direkt gratis det heller, men jag klagar inte. Det var värt det även om jag det kostat på.

1 1/2 år Daniel. Tiden går så jävla snabbt, samtidigt som det känns som att den står still.

Saknar dig <3

En mycket gripande blogg…

”Cajsa Warg” är en av de som jag fick kontakt med genom denna blogg. Hon var en av alla de som berörts så djupt av Daniels öde, och som idag blivit min vän.
Cajsa Warg vet hur det är att slåss mot psykvården, och mot samhället därför att man vill att det käraste man har ska få den vård och omsorg som krävs och behövs, och hon vet och har fått känna på hur psykvården i Umeå beter sig emellanåt.

Hon skriver själv som inledning till sin blogg:

”Jag är mamma till E som vi kan kalla henne. Hon är mitt allt och jag vill nu berätta om den fina flicka, som i de tidiga tonåren började att må dåligt och skära sig….Följ vår resa genom denna blogg!”

Jag rekommenderar alla att göra ett besök på bloggen för det är en gripande läsning om en del av Sverige som väldigt få känner till. Den delen som handlar om det ständiga krig man måste föra när ens kära har någon form av psykisk ohälsa.
Lika mycket är bloggen en underbar kärleksförklaring från en mamma till sin dotter.

Besök bloggen nu! http://cajsawarg.blogspot.se/