Till Daniel: Ja, jag lever men det är knappt

Det var evigheter sedan jag skrev till dig.
Tro inte att jag glömt dig, det gör jag aldrig. Nej, det är mer att jag inte har några ord att skriva mer.
Det sista året har varit tufft. Det har varit det tuffaste året sedan jag förlorade dig och det kan enklast förklaras med ordet: Arbete.
Jag vågar inte riktigt skriva hur jag känner här för det vågar jag inte. Senast jag gjorde det tog man i från fotknölarna och ville ha det till att jag likställt min chef med djävulen….
Men det har varit tufft, ja väldigt tufft.

Förra sommaren skrev jag att jag inte ville till det jobb jag blev skickad till. Jag hade mina aningar och tyvärr blev det som jag trodde fast värre.
Jag hamnade i något som enklast kan kallas kaos och ganska snart hade jag 2 tjänster på mig, och jag arbetade 50%. Att få gå upp i tjänst gick inte men det gick väldigt bra att lägga arbetsuppgifter på mig, och i en normal värld brukar ju sånt löna sig. I en normal värld brukar ju sånt uppskattas men jag lever inte i en normal värld. Här fungerar det annorlunda för här anser man att ”nu behövs du DÄR istället” och så flyttas man bara. Allt det man gjort under ett år har man inte den minsta nytta av för det är inte alla som kan komma vidare. Vissa är födda att fylla i de luckor som de som bestämmer hittar och vill man inte är det bara att sluta. Den kunskap du fått och den kunskap du besitter är ingenting värd. Du är och kommer för alltid förbli en nolla.

Just nu står livet ganska still. Jag arbetar, kommer hem och hatar mest hela mänskligheten.
Jag är så trött på människor Daniel! Jag är så trött på deras jävla mentalitet där en bild på dagens middag på Instagram är dagens höjdpunkt. Jag är så trött på den ständigt förljugna bilden som alla måste ge av sig.
Det som hade börjat när du levde är numer en normalitet i vårt vidriga samhälle. Nu är det lycka som gäller, och skit samma om den är äkta eller inte. Dagens lycka går ut på att spela lycklig. Hur du sen mår spelar egentligen ingen roll, och de flesta skiter i det i alla fall. Att vara medlem på Facebook, Instagram, Snap och allt vad skiten heter är det samma som att visa sin lycka, och det oavsett om den finns eller inte. Bryt inte mot mönstret för gör du det är du dömt till ett liv i isolering.
Skriv när du står på flygplatsen på väg till något meningslöst skitland med 45 graders värme, men skriv inte när du inte mår så bra. Du kan få ett hjärta som kommentar men dör du sedan blir folk ”Oj, men…alltså…guuuud!” Fast det där vet ju du allt om med tanke på hyckleriet som började i samma sekund som du slutade andas här nere.
Ja, jag vill bort. Jag vill bort från allt och alla. Numer går jag mest omkring och känner mig som en varelse från en annan planet. Jag förstår inte mina medmänniskor och jag förstår inte vad de pratar om. Ibland försöker jag spela med men det blir allt mer sällan som jag gör det. Istället drar jag mig undan från allt och alla.

Till sommaren ska jag åka till Svalbard. Jag ska åka ensam och bo ensam. Ungefär överallt läser jag att man rekommenderar folk att åka i grupp för man ska inte vandra på Svalbard ensam med tanke på isbjörnar och annat så därför tänker jag just besöka det ensam. Skulle någon isbjörn få tag i mig så blir det så. Bryr mig ändå inte och ska jag dö så är det i alla fall ett coolt sätt att dö på, och sen Daniel….Ja då ses vi ju igen ♥

Tänk så livet blev.
Tänk så sanslöst misslyckad man blev som person där man egentligen inte lyckats med någonting. Fan, jag kunde ju inte ens hålla dig vid liv.
Nu är man fast i en spiral som aldrig riktigt tar slut. Det verkar inte finnas någon ände på hur misslyckad man är på jobbet fast det börjar jag allt mer släppa nu. Folk säger till mig att ”Walle du kan så mycket” men de måste ha fel. För efter de senaste åren där i alla fall jag trott att jag gjort massor med nytta så inser jag att jag inte egentligen gjort något alls. Allt har bara fått mig mer och mer knäckt och nedtryckt och nu finns jag liksom inte kvar längre.

Jag saknar dig tussen min. Jag saknar att höra din röst och jag saknar så att kunna prata med dig.
Vet du att det trots att det gått sex år nu så går det inte  inte en dag utan att jag någon gång lyfter telefonen och vill ringa dig.
Ibland när jag är ensam hemma brukar jag stå och titta på tavlan jag har på dig och prata med dig. Några direkta svar får jag inte men det känns ändå bra att kunna berätta för dig hur jag känner och vad jag funderar på. Oavsett hur många jag pratar med blir det liksom aldrig som det var med dig.
Ingen förstod mig som du gör. Med dig kunde jag vara hur jag ville och den jag var. Vi kunde prata om allt från mellanmjölk till livets svåraste frågor och med dig kände jag mig trygg.

Trots allt som skedde så kände jag en trygghet som jag inte känt sedan dess och ensamheten som började när du lämnade jordelivet går aldrig över.

Nu är det snart dags att lägga sig. Tack gode Gud att denna jävla vecka snart är över. Till helgen ska jag isolera mig borta från allt och alla så som jag numer oftast gör. Jag kryper ner i mitt hål och stannar där tills jag måste krypa ut igen. Sedan spelar jag ”Walle” tills jag igen får slippa ifrån allt.

Ja tänk så livet blev…

Jag skriver mer i helgen. Känner att jag har så mycket som nu vill ut.
Kanske är orden tillbaka.

Sov gott min ängel, vill du så kom ner från himmelen och sov på min arm

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.