Till Daniel: Att våga ta språnget

Hej min tuss ♥

Tro inte jag glömt dig där i din himmel. Anledningen att jag inte skriver mer är egentligen två:
Dels är jag så totalt slut i kropp och själ så jag får liksom inte fram några bra ord. Egentligen är jag väl efter sjukdomar och annat rejält utbränd men jag orkar inte riktigt tänka på det nu. Gör jag det är jag rädd för att jag istället brakar ihop totalt och det har jag inte tid med.
Den andra anledningen är att jag, igen, fick lära mig att skriver jag för personligt på nätet så finns det alltid vissa som, genom att ta i från tårna, kan tolka det jag skriver så man blir tvungen att ta upp det på möten. Ja jag vet vad du tycker och hör dig Daniel men det är som det är.

Fast inatt vill jag skriva lite till dig för nu var det alldeles för länge sedan.
Sova kan jag inte så jag tog på mig och gick ut så nu sitter jag mitt ute i skogen här en bra bit från hemmet och skriver. Det är kolsvart ute och kallt som fan och det enda ljus som finns är det från telefonen. Det är hur mysigt som helst! Om jag blundar hårt kan jag nästan drömma att jag är ensam någonstans i Norrland istället. Förutom att man känner av den äckliga luft vi har här nere men man kan ju inte få allt.
Jag var duktig i alla fall och jobbade länge hemma ikväll och försökte komma ikapp mig lite. Sedan gick jag ut.

Hade annars en helt ok kväll innan. Jag och två goa kollegor gick till saluhallen och satte oss en stund på taket. De drack öl medan jag så klart drack cola. Du hade gillat dom två. Den ene är vild och galen och hörs femtio mil bort. Inte helt olik mig faktiskt 😛 Hon är också väldigt charmig och omtänksam och har hjärtat på rätta stället. Ja titta som jag med ju! 😛
Enda skillnaden är väl att hon inte ser ut som ett monster som jag gör då.  Hon är attans så söt. Fast som jag brukar säga, ”Jag umgås ju bara med snygga” :D. Framförallt är hon en person som lever i nuet och inte leker Gud på jobbet samtidigt som hon tar det på allvar. Sådana tycker jag om. Man kan lita på henne också och det är bra.

Den andra kollegan är….tja….fan hon är så lik dig! Jag brukar säga det till henne och har sagt att det är den finaste komplimang jag kan ge någon. För ni är så lika. Det finns liksom ett ljus omkring er som gör att om ni skulle plocka en burk champinjoner som står i en stor uppbyggd hög så skulle ni ta den understa så allt i högen skulle rasa. Så lika är ni! Ja förutom den lilla detaljen då att hon är en hon och hon pratar inte norrländska men annars.
Ibland när hon säger något är det som en flashback tillbaka 6 år och jag bara ler. Hon är också, liksom du, smart som fan men det skulle jag aldrig säga till henne högt 🙂 Det ska väl tilläggas att hon har andra kvalitéer också än att bara vara lik dig. Hon är helt enkelt en väldigt rar person. Dessutom äger hon lika många mobila abonnemang som du gjorde, haha!

När vi ändå är inne på goa människor på jobbet så är Amira på väg tillbaka till huset igen och henne ”känner” du ju. Tänk Daniel att trots att 6 år gott kan jag i allra största hemlighet bli tårögd ibland när jag ser henne och tänker på hur du fullständigt föll för henne. Amira är en go tjej vilket du upptäckte efter ca 17 sek. Det är piss och skit att du inte fick träffa henne mer. Det ska i alla fall bli kul att se henne lite oftare igen. Om det nu blir så…..

Annars är det spännande på jobbet just nu. Faktum är att det är spännande i hela stan nu. Våra styrande politiker har bestämt att skola och förskola ska bli egna gigantiska nämnder så halva stadsdelarna ryker. Det är väl inget fel i det. Allt som gör skolan bättre är bra. Det är väl mer hur det är just nu som spelar in men det drabbar ju alla så.
I början försökte jag inte bry mig även om jag tidigt fick veta att jag den 1 juli blir övertalig. Fast ju längre tiden gått desto mer otåligare har jag blivit och till slut når man väl en punkt när man bara säger ”näääää”
Det känns så intressant att när man haft det absolut mest stressiga jobbet man haft i hela sitt liv så bestäms det sen att ”Det behövs inte”. Ingen frågar innan beslutet tas och ingen kollar vad man gör men uppenbart gör man inget.
Så vad gör man nu då?

Ja nu står jag inför det faktum att jag kan ta det där språnget jag tänkt på så mycket och som jag redan funderade på när du fanns i mitt liv. Jag kan lämna allt och börja om men frågan är om det blir en början. Av anledningar som stavas k o n s t i g a m ä n n i s k o r så vill jag inte skriva i detalj här vad saken handlar om än, men det handlar om att jag kommer till en stad jag varit så enormt kluven till. Samtidigt har jag inget kvar här. Eller jo! Det har jag visst!
Jennie och Kevin och Henke finns ju här och några, väldigt få, andra vänner. Alla de betyder ju allt för mig men någonstans på vägen måste jag ju se just på min egen väg. Vem är jag Daniel? Vart är jag på väg?
Jag vet att jag kommer leva ensam i resten av mitt liv. Anledningen är inte, som en del tycks tro, att jag jämför världen med dig utan på grund av att jag inte passar i relationer. Jag ÄR konstig, osocial och fantastisk ointressant. Jag ser dessutom ut som ett monster och blir bara äckligare för var månad som går. Ja jag vet att det låter dramaqueen men så är fallet. Jag ÄR vidrig och lider med folk som måste se på mig. Jag försöker, har jag insett, att inte se folk i ögonen för länge när jag pratar med dem. Jag tror det är min egna hjärna som på det sättet får det att verka som att folk då inte ser på mig. Ja ensam är jag och ensam kommer jag att dö och det är något jag har accepterat.
Att få ett riktigt jobb kommer heller inte ske för jag kan ju inget.
Nu skulle alla som känner mig säga i kör ”Men Walle du kan ju massor med saker” och då svarar jag:
Ja JAG vet att jag kan en massa saker men de som ger ut jobb vet inte det. För jag saknar ju utbildning och utan utbildning är man lika mycket värt som ett ruttet kadaver. Allt i Sverige handlar idag om utbildning. Du kan vara en total idiot med social inkompetens men har du utbildning är du förlåten. Det sistnämnda är det ju bara att se på vissa utvalda personer på NUS för att få den teorin bekräftad. För att inte tala om IVO…

Så jag har också insett att mitt liv tills jag går i pension/dör i förväg är att ha ett jobb där jag bara vackert får gilla läget. För varför ska jag bli specialbehandlad för. Ingen annan i min situation blir ju behandlad på annat sätt så varför skulle jag bli det? Nu har jag möjlighet att dels byta jobb och dels byta liv helt och hållet.
Jag önskar att det enbart kunde kännas underbart men det gör det inte. Det är en enormt kluven känsla i mig och den hade jag gärna levt utan.
Samtidigt på toppen av allt annat blir jag ju heller inte friskare. Jag är såpass smart så jag förstår att min kropp så sakteliga börjar tacka för sig just nu. Jag behandlas samtidigt som jag ständigt har värk i tänder, rygg och fötter. Folk skulle se mig på mornarna. När man skriker rakt ut när man trycker ner fötterna i skorna. Då är det väldigt långt från den Walle folk tror de känner.
Fast ingen känner ju mig även om de tror jag är som en öppen bok. Det var en person som gjorde det fullt ut och det var du.
Du är nog den enda som visste precis allt om mig. Fast man hinner med mycket när man har telefonsamtal som varar i 14 timmar ♥

Så här står jag nu, eller sitter och fryser som fan. Ska jag hoppa ut och ta språnget eller ska jag vänta? Vad väntar jag på? Vem väntar jag på?
Jag skulle vara naiv om jag tror att saker kommer bli bättre. Sånt slutade jag tro på när jag var 25. Det handlar egentligen mest just nu om att:
Här står jag nu i den här gyttjepölen. Ska jag flytta den pölen dit bort eller så kvar här?

Gud vad jag önskade jag kunde ringa dig nu och prata med dig. Få vända på allt tusen gånger och sedan vända på allt igen.
Jag önskar du var här nu och satt i Alex gräsliga gröna fula joggingbyxor och hade dina ben över mina och vi satt och drack kaffe och åt chokladfyllda kex och bara pratade.
Och där kom tårarna! Tänk jag höll så här länge i alla fall. Det är väl en signal på att man ska gå hem igen för nu har jag suttit här i över en timme och det börjar bli väldigt väldigt kallt.

Jag vet inte vad jag ska göra Daniel men jag tror jag bestämt mig. Det är kanske dags att hoppa nu. Ramlar jag ner och det går åt helvete fick jag ju några ok år så då kan jag leva på dem sedan när allt är åt helvete. Går det bra är det ju rakt positivt, eller hur.

Oavsett vad ses vi väl snart. Tar jag inte hoppet kommer jag nog inte upp till dig i sommar för jag har inte råd. Men vi får se…..
Just nu vet jag ingenting.

Det enda jag vet är att jag trots allt tycker att det vore bra om du kom tillbaka igen.
Du kan ju gömma dig hos mig så berättar vi det bara för Jennie och Kevin.
Förresten har du en syster som du ska vara så enormt jävla stolt över. Jag är det varje dag!

Nej nu ska jag gå hem igen och försöka sova. Det är läkarbesök i morgon och sen ska jag försöka jobba lite. Då ska jag bli ”Walle” igen tills dess att jag får gå hem och bli den gråa döda massa jag annars är….

Saknar dig, älskar dig, in i evigheten

/Walle

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *