5 år sedan världen förlorade en ängel

Tio över fyra var klockan den där eftermiddagen den 12 september när jag förstod att du var död.
Efter samtalet från Umeå där jag fått frågan om du var här kände jag att något inte stod rätt till och när du sedan inte svarade på Jennies telefonsamtal så visste jag att du inte fanns mer.
Jag ringde Sanna och sade också att ”Han är död Sanna”. Hon sade att ”Det vet du inte”, men det gjorde jag. Då förstod jag inte varför jag redan visste men nu när jag ser tillbaka på allt så var det inte så konstigt att just den övertygelsen slog mig så hårt. Inte efter vanvården från psyk och omgivningen där uppe.  1 1/2 timme senare fick jag det bekräftat. Polisen hade hittat dig död i din lägenhet på golvet och mitt liv…
Ja Daniel, mitt liv rasade samman på mer sätt än ett och världen förlorade dig.

Nu är det fem år sedan den där dagen. Fem långa år som ibland krupit fram i snigelfart samtidigt som det just nu känns som om allt hände igår. Så mycket har hänt Daniel och så mycket har skett som jag önskade du fick se och uppleva.

Jag har en miljon saker jag vill skriva här och nu. Jag vill skälla på de som tog ditt liv och jag vill håna de som ägnat sig åt hyckleri efter din död men idag gör jag inte det. Idag minns jag dig bara för den du var och för den du var i mitt liv. Det finns 364 andra andra dagar på året man kan ägna åt det.
Många minnen har svept genom kroppen idag och många av dem går mot den där bilden på stenen. Du är så vacker där. Så vansinnigt vacker! Vilken dag det var Daniel! Vilken underbar dag. En av många.

Jag är glad för alla de dagarna. Alla de dagar som jag fick med dig och alla de stunder vi tillsammans, genom nätet eller i ”verkligheten” kunde göra våra liv lite lyckligare. Stunder där vi höll ensamheten borta och stunder där vi kunde prata om allt, dela allt och vända på allt. Stunder där vi kunde berätta våra ljusaste minnen och berätta om våra mörkaste demoner. Jag är så tacksam för de stunderna.

Lika ledsen är jag att det inte blev fler. Att du inte fick gå in i det nya liv du längtade och kämpade så efter. Att du inte fick studera och få det jobb du drömde om. Jag är ledsen över att du inte fick se Kevin växa upp. Han som betydde så mycket för dig och som du betydde så mycket för. Idag är han en stor kille som går i andre klass och han växer och utvecklas så det knakar, och du, ja du kommer alltid alltid alltid vara ”molblol Danne”.

Idag kommer jag tända ljus för dig och jag kommer sedan göra det som fler borde göra. Kämpa för att inte fler ska behöva dö, men just nu tänker jag på dig och på oss.
Jag tänker på den där natten den 12 september 2012. Jag tänker på det sista livstecknet vi har ifrån dig klockan 4:09 när du var inne på min blogg och läste min text till dig:


Jag har alltid älskat berg & dalbanor. Mina favoriter är Lisebergsbanan och på senare år Balder. Fast denna sommar har jag åkt i en annan bana, den med dig och jag vill påstå att den varit den bästa berg & dalbana jag någonsin åkt med. Det har varit jobbigt ibland, det har varit skitjobbigt ibland, men stunderna där emellan…
Ja, jag kan egentligen inte förklara hur underbara dom varit. Jag kan inte med ord förklara hur underbart det känts.
Att säga till någon att man älskar den människan kan vara svårt. Att dessutom säga till samma människa att man älskar honom eller henne trots att det ibland varit extra svårt runt om, ja det kan vara ännu svårare.
Med dig är det inte svårt, för dig älskar jag. Jag älskar dig på alla sätt och det med dig jag inte förstår gör dig spännande, och det med dig jag förstår gör dig mänsklig. Så mycket vi hunnit gå igenom, och så mycket vi ska gå igenom. Berg & dalbanan har varit väl vild ibland, men den ibland skräckfyllda färden har alltid avlösts av de mest underbara kurvor och underbara gupp. Då när vi funnits i vår värld. Då när framtiden planerats, och då när ingenting längre spelar någon roll förutom en sak: Att saker ska bli bättre.
Allt kommer bli bättre, allt kommer bli bra. Vägen dit kommer fortfarande vara fylld av branta backar upp och ner, men vi kommer nå målet för du har kraften i dig. Jag har fått se den, och tillsammans med oss här kommer vi ta fram hela din styrka.

Jag tror på dig, jag älskar dig och jag älskar det vi har.
Vårt liv tillsammans, på våra villkor.
Vårt liv, jag, min tuss och min familj.
Jag, du och din familj här.
Jag och du.
För alltid

Jag är tacksam för att du läste den då. Det får mig att känna att jag var med dig in i slutet för det var jag och jag var med dig efteråt.
För efter din död Daniel var det många många där uppe i Norr som fick lära sig att ”oj, här gjorde vi visst fel”, och det tar jag personligen åt mig hela äran för.

Jag älskar dig Daniel. Jag älskar dig och kommer tills den dagen jag dör älska dig. För alltid kommer du vara en del av mitt liv. Jag kommer för alltid sakna våra stunder ihop och jag kommer för alltid sörja den framtid vi aldrig fick. Jag kommer alltid längta efter dig och ibland drömmer jag om den dagen vi kan vara tillsammans igen.
För du var min själsfrände Daniel. Du var den som fick mitt hjärta men också min vänskap. En vän som jag kunde dela allt med och som förstod mig bättre än någon annan.
Du var också en skör vän som sökte bekräftelse och där hade många utnyttjat dig. Jag är därför också glad att vi tillsammans kunde lära varandra att man inte behöver bli utnyttjad. Att man duger som man är och duger man inte är det den som inte accepterar en som kan fara, inte vi.

Den 12 september kommer för alltid vara en svart dag, och på något konstigt sätt blir den både mer och mindre svartare när jag tänker på allt det som gjorde att man nu sörjer dig. Eller som jag skrev om dig i mitt tal på din begravning:

Du var en ängel Daniel, redan när du fanns på vår jord var du det. Du var en skör ängel som aldrig riktigt ville passa in i de regler som människan skapat. Du gick din egen väg, och du hade din egen syn. Kanske är inte vår planet gjord för änglar. Kanske borde vi ändra på det då.
För du kunde älska Daniel. Alla som känner dig vet hur mycket du kunde älska. Allt med dig gick snabbt, men din kärlek var den renaste som funnits. Din kärlek var äkta.
Tiden med dig var en tid med mycket skratt, mycket glädje men också mycket oro. För jag märkte att min ängel inte mådde bra, men kärleken fanns alltid hos dig, och det är så jag vill minnas dig, och det är det som ska vara ditt arv.
Vi borde alla lära oss av dig. Vi borde alla lära oss att älska på ett äkta sätt och att bry sig om dom i vår närhet. Vårt land har blivit kallt, och det avskydde du för du ville ha kärlek och du ville visa kärlek.

Så var det. Du ville ha kärlek och du ville visa kärlek.
Och du var så älskad. Så innerligt älskad min tuss

Och jag, ja jag älskar dig, in i evigheten

/Walle

 

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *