Till Daniel: Sommaren går

travel-blog-gadlingHej tussen min.

Det var ett tag sedan jag skrev…
Jag har semester nu och jag kan inte med ord säga hur förbannat skönt det känns att vara ledig lite. Jag har före det att semestern började arbetat mer än jag egentligen orkat så jag har mest gått omkring som en zombie när jag inte suttit framför datorn på jobbet och grävt ner mig i individutskott, arkiv, telefonfrågor och allt annat.

Samtidigt måste jag tyvärr inse att jobbet jag fick inte direkt var så mycket annorlunda än det jag jag hade tidigare när det gäller verksamhetsutövning.
Jag var så glad i början. Jag trodde att jag fått ett jobb där jag faktiskt kunde få göra lite av sånt som jag är bra på och iofs har jag fått det. Jag har fått massor med arbetsuppgifter där jag i alla fall hoppas att jag kommer till användning men samtidigt är allt i en enda röra och jag känner mig hela tiden som att jag egentligen inte räknas. På pappret lät allt så bra men verkligheten är oftast väldigt annorlunda från hur det ser ut på pappret när det gäller kommunal verksamhet. Det positiva i mitt arbete är en del kollegor.
Samtidigt är jag glad för jag har genom mitt jobb kunnat täppa igen en del av de luckor i kunskap som jag haft efter de senaste årens turer med myndigheter och sjukvård och annat. När det gäller att kunna ”jävlas” med folk som kör med legitim drogutdelning så som psykvården ser ut idag så lär jag nu kunna ”jävlas” ännu mer.
Ändå är jobbet inget för mig och därför gör jag också någonting åt det.

Den stora skillnaden på då, för fyra år sedan, och nu är att jag under de senaste årens alla händelser lärt mig att ”Du är värd något bättre Walle” så istället för att stanna kvar och må skit går jag vidare. Jag vet med mig att jag är en jävel på det jag gör och det kommer någon ha nytta av. Jag hade en plan när jag började här att jag skulle få ordning på livet såpass mycket så att jag skulle kunna gå tillbaka till mitt skrivande men det har det varit sådär med men nog ska jag nå dit för eller senare. Det vet jag…

Det är mycket sånt som hänt med mig den senaste tiden Daniel: Jag tar ingen skit mer.
Ibland önskar jag att en del av dina så kallade vänner som hade så jävla mycket åsikter om mig fått träffa dagens Walle istället för den som var helt knäckt när du dött. Då jävlar säger jag!
Jag hade mentalt klätt av dem en efter en tills de varit så knäckta så det hade nog vart ännu fullare på ”ettan” än vad det redan var. Jag hade pulveriserat sönder dem mentalt rent ut sagt och jag hade gjort det med glädje.
Då på den tiden slogs jag för dig, din sak, din person och den du var. På resans gång glömde jag mig själv och mådde dåligt när tid fanns över.
Idag har jag lärt mig att faktiskt jag är viktigast. Jag har ingen anledning att ta skit för saker jag inte förtjänar. Det gäller saker runt dig lika mycket som det gäller mitt arbete, mitt liv, den jag är eller något annat. Jag har nog på vissa plan kommit starkare ur det här även om det ibland inte känns så.
Ibland ekar sånt som folk sagt och jag kan fortfarande inte se mig själv i spegeln utan att må fysiskt illa av att se det monster som jag är. Jag kan fortfarande ibland få de där demonerna över mig som skriker ”De har ju rätt, du är äcklig. Du är ful. Du såg ut som en knarkare” Ibland kommer till och med rösten som ekar i mig som säger ”Hon hade rätt. Du kunde gjort mer. Du svek honom”.
Ja de där rösterna finns där men idag låter jag dem finnas. Jag orkar inte bråka med dem mer utan det blir mer som att jag bara säger ”Men håll käften för fan”, och då försvinner dem.

Kanske har jag gjort en vandring jag med de här åren. Kanske har jag kommit ut på andra sidan som en lite starkare person men som ändå bär sår.
Jag tänker på vad du skrev i din dagbok den 2 september, 10 dagar innan du dog:

Men jag har bestämt mig, alla jävla tabletter och sån skit ska fan i mig inte vinna detta! För är de något jag hatar så är det att visa mig svag. Jag kan ju för fan inte sitta å visa mig svag. Varför skulle jag vara svag? Precis, så nu jävlar världen ska ni få se på nya tag. Jag sätter nu ner foten å säger hej till de nya livet, men jag kan inte lova att det kommer gå bra. Men jag ska tamefan göra allt i min makt för att det ska gå bra

Jag var så stolt över dig då. Din styrka och din kampvilja och som inte alls var något som ”Det var ju Daniel” Du var så medveten om hindren som fanns och du var så medveten om att det inte skulle bli lätt men du ville försöka.
Allt jag gjort de här åren har varit baserade på just meningarna ovanför, dem och det du sade.
Jag trodde på dig och jag visste att du ville klara det. Hade jag inte trott på dig hade jag inte vänt upp och ner på himmel och jord. Ja, jag trodde på dig så starkt.

Nu har jag jobbat på att tro på mig själv och den jag är. Jag har jobbat stenhårt på det och på vägen har jag medvetet backat från mycket. Av de som var dina vänner har jag egentligen bara kontakt med Jennie och en vän till. De andra pratar jag inte med mer och jag är ganska glad över det. Det fanns liksom inget när inte du fanns och när minnet av dig allt mer blev svagare så försvann det lilla som egentligen inte fanns från början. Dessutom: Handen på hjärtat….hur mycket kontakt hade du och dem det sista året? Nej just det.
Fast jag tror det är normalt. När någon dör ska de som är kvar samlas i grupp och sörja man tror att sorgen är något man kan dela men det går inte. Min sorg är inte den samma som någon annans och det samma är det ju för dem. Jennie är ju kvar och din underbara syster är min lillasyster idag. Inte på pappret men inga på denna jord betyder mer för mig än hon och Kev. Hon, Kevin och Henke är min familj. Så är det med det.

Nu är det semester i alla fall och om några dagar kommer jag och hälsar på dig. Jag ska fara omkring i de trakter du själv avskydde som pesten men där du ju idag tvingats ligga för alltid i.
Jag tycker nog mer om Norrland än vad du gjorde eller rättare sagt det gör jag. Fast jag gillar det å andra sidan därför att jag tycker om ensamheten där. Jag får vara ifred med mina tankar där uppe och jag kan bara filosofera.
Skellefteå är faktiskt mysigt. Det är en småstad som inte försöker göra sig till något annat heller än just småstad. Annat är det med Umeå. Den staden står enbart för död i mina ögon. Död och en jävla hybris som gör att staden försöker växa ikapp Stockholm. Det som är positivt är att färre personer dör i alla fall på psyk, men de hade väl inga patienter kvar kanske som kunde dött….

Jag kommer inte förbi dig på din födelsedag. Enda direkta anledningen till det är att jag inte vill träffa någon. Jag vill dit ensam och vill absolut inte möta personer som jag ska behöva le åt när jag egentligen vill ta din gravsten och slänga den i skallen på dem. Så jag kommer en annan dag istället. Jag tar med kaffe och Polly för det ville du ju ha. ♥

Vet du Daniel? Jag ser på mig själv och känner inte igen mig helt men känner ändå att jag vet vem jag är.  Mycket av det som var jag försvann trodde jag när du försvann men sakta har jag på resan hittat det igen. Jag har en enormt lång bit kvar men jag tar små steg framåt. Ibland ramlar jag baklänges men hittills har jag ju lyckats stappla mig framåt igen så skam den som ger sig.
Det som är den största sorgen är att inte du är här och vi kunde vandra den där stigen framåt samtidigt. Jag hade behövt din vänskap emellanåt ska du veta. Lika mycket som jag hade behövt dig för allt annat vi pratade om. Jag saknar våra samtal så enormt mycket. Jag saknar dig så enormt mycket.
Jag tror jag älskar dig än, lika förbannat enormt mycket.

Det är inte rättvist att du dog Daniel. Det är bara fel fel fel, och det slutar aldrig vara fel.
Du ville leva, du borde fått leva och du skulle ha levt.
Jävla idioter på NUS

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Bookmark the permalink.

One Response to Till Daniel: Sommaren går

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *