Varför får bara mamma gråta?

Are-you-lonelyJag vill redan från början poängtera en sak med detta inlägg:
Detta inlägg går absolut inte ut på att ta ifrån eller förminska någons sorg, men efter att på ganska nära håll följt samtal och diskussioner om sorgearbete efter självmord/överdoser och liknande känner jag ändå att frågan jag ställer i detta inlägg är berättigad…

Emellanåt sker det att media vaknar upp ur sin törnrosasömn och faktiskt tar upp ämnen som självmord. Oftast sker det genom att man konstaterar att, ”Det ökar”, och sedan nämns det inte mer om det, men så någon gång emellanåt får faktiskt någon komma till en tv-studio, eller sitta vid sitt köksbord, och prata om sorg, sorgearbete och saknaden efter den som är död. I nästan alla fall är det då kvinnor som det handlar om, och i nästan alla fall är det mammorna. Det är hjärtskärande att höra om deras kamp, deras sorg och saknad, och jag beundrar deras kraft och ork att de orkar prata om det, men allt mer när jag lyssnat på dessa intervjuer så infaller sig ändå tanken: Resten då?

Varför är det så i Sverige att vi så kraftigt riktar in oss på en enda när det gäller sorgearbetet efter ett självmord? Varför är det nästan enbart mammorna som media släpper fram?
Vart är pappan? Vart är syskonen? Vart är mor och farföräldrarna, och var är vännerna? Visst förstår jag att man inte kan dra in hela familjen/släkten/umgänget till tv-soffan, alla vill kanske heller inte vara med, men någon gång kanske en annan vinkel skulle kunna vara nyttig att framställa, och samtidigt går det ju faktiskt i andra fall. Vi har alla sett familjer som intervjuas om sorgen efter en naturkatastrof, som t.ex tsunamin, men katastrofen som sker när något begått självmord verkar man inte vilja prata om

Hur mår egentligen en morfar som måste ställas inför faktum att hans barnbarn begått självmord? Hur mår en storebror som kanske bråkat med sin lillebror, så som syskon gör, och så plötsligt finns inte lillebror kvar, och storebror måste leva med att det sista som sades var hårda ord. Hur mår vännen som förlorat en person som kanske var bland det viktigaste i dennes  liv, och som man delade allt med?
Självmord dödar, och det dödar inte bara den som begår självmord utan det ”dödar” också de runt om. Skadan ett självmord gör mot alla i dess omgivning är enorm och därför är det också så viktigt att alla pratar om det, och att allas sidor tas upp. Media gör ibland mammorna till de enda offren när det kommer till självmord, och man har fått det till att se ut som att det är just dessa som stannar hemma och sörjer, medan männen går tillbaka till arbetet. Varför är det så?

Först tror jag det handlar om attityder, och gamla föreställningar/bestämmelser på hur det ”ska vara”. Pappan i familjen är självklart också ledsen, men det är kvinnans roll att utåt visa sorgen, för det ”naturliga” är ju ändå att det är kvinnan som är familjens hjärta medan mannen drar in pengarna. Att det fortfarande ser ut så här i Sverige 2015 går ju lätt att bekräfta om man ser till vem som oftast är hemma när det är VAB. Det ”manliga” och det ”kvinnliga” visar sig väldigt starkt fortfarande emellanåt.

man-sitting-view-resizedSamtidigt finns skammen om självmord där, och media och hela Sverige har ju krånglat till det så sanslöst mycket för sig när idag den oskrivna regeln om att inte prata om självmord i nyheterna då det kan uppmuntra till nya istället lett till att man knappt inte pratar om det alls. Med det så försvinner istället en viktig aspekt av självmordens konsekvenser: Hur det förstör för alla.

Jag hade önskat ett större intresse från media i de här frågorna, men hur man ska väcka det intresset vet jag inte. Det jag vet är att om vi någonsin ska kunna uppnå nollvisionen om suicid så måste vi börja prata om de här frågorna utifrån alla vinklar. Då räcker det faktiskt inte med en sida, och en person, utan alla måste och behöver få komma till tals. I detta har media ett ansvar, och jag tycker att de sköter det ganska dåligt som de gör med väldigt mycket när det gäller debatt och granskning av de ökande självmordsiffrorna i vårt land. Samtidigt är det kanske också dags att tiden där manligt/kvinnligt var så viktigt betraktas som över och ska lämnas dit den här hemma:  Till historien.

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *