Till Daniel: När du gör dig påmind

i_miss_uHej min tuss.

Sedan du lämnade oss har jag med väldigt jämna mellanrum ägnat stunder åt att leta på Internet, och tja du vet…
Det där är ännu en sådan där sak som ingen vet att jag gjort, och de inte kommer få veta heller. Igår och idag satt jag en stund med det, och kom över något helt annat, men som handlade om dig. Det var en text du skrivit om hur du upplevde mobbning i skolan, och du undrade varför ingen gjorde något. Jag har läst texten innan, och du hade den med i en tidning en gång i tiden också, men denna gång gjorde texten så ont att läsa, och samtidigt slog saknaden till igen, och denna gång något så enormt.

Det kan räcka med en sån där grej för att jag ska bli så vanvettigt sorgsen, och sakna dig så vanvettigt mycket.
Kanske är det för att allt annat står still som det blir så här ibland, eller kanske är det så som det ”ska” vara, men just nu gör det ont Daniel.
Just nu känns du så nära men ändå så långt borta, och just nu vill jag bara kunna sträcka ut handen och känna dig där. Just nu vill jag inte vara ensam, utan min tuss.
Just nu vill jag samtidigt slå någon hårt i skallen för att det blev som det blev.
För det jag hittade var ett sådant bevis på hur du faktiskt ville förändra dig, världen du levde i, och livet runt dig, och därför blir jag fortfarande arg, frustrerad och ledsen för att det inte blev så.  Ilska blandad med sorg, och på det en hög med tårar.

Saknar dig Daniel. Ja jag saknar dig så jävla mycket 🙁

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.