Klockan är snart tre på natten, och här sitter man igen. Sömnproblemen börjar bli löjliga nu faktiskt. Trodde det blivit bättre men nej då. Denna vecka har varit extrem. Inatt, eller igår kväll, somnade jag klockan 22 och vaknade 23:15 igen. Sedan dess har jag inte sovit, och om 5 timmar ska jag till doktorn. Spännande….
Är helt slut i kroppen efter en sanslöst stressig vecka. Egentligen borde det inte ha varit så stressigt men allt jag gör just nu tar tre gånger så lång tid. Dels för att jag har ont, men också för att jag inte riktigt fungerar som jag ska. Fast jag har fått en hel del uträttat i alla fall, och mer uträttat egentligen än jag hade önskat behövt göra.
Om 26 dagar ska manifestationen hållas, och den lär bli ett totalt fiasko men skit samma. Någon kommer väl och gör de inte de får jag väl gå ensam. Det viktiga för mig är just nu att något kommer bli av, och det mest för att jag inte vill ge vissa glädjen att få säga ”Visste väl att det inte skulle bli något”. Tro mig hjärtat mitt när jag säger att du har folk ”runt dig” som bevakar allt som sker som hökar…
Sedan jag skrev till dig den 12 har jag varit extremt upp och ner. Har försökt att inte tänka på vilken vecka det varit, men det har samtidigt varit svårt. För det är numer en speciell vecka för mig. När det gäller oss två var det denna vecka som så mycket liksom ”Lades på plats”, och därför sitter det väl kvar där, och varje dag har stått för något speciellt. Saknaden och tomheten har kommit i omgångar, och påminnelsen om hur saker kunde varit har stuckit nålar i en emellanåt. Jag har försökt ägna mig mest åt att inte tänka på det, men ibland funkar det inte bara.
Idag är det en sådan dag för idag för 2 år sedan skrevs du in för sista gången innan du flyttade ner. Vad jag önskar att du inte skrivit ut dig den 15 för då hade skiten inte hänt natten mellan den 16 och 17 där uppe i Norr. Då hade du kanske inte brakat ihop igen på eftermiddagen den 17. Gud, den dagen glömmer jag aldrig, men men så är det och så var det.
Tiden går väl, trots allt. Jag bara väntar på att ha komma förbi den 12 september för den dagen kommer bli jobbig. Jag fattar inte egentligen hur jag kunde vara så dum så jag fick för mig att ordna något när jag vet att det kommer bli skitjobbigt, men jag får väl ta det den 13 istället. Det ska nog gå.
Saker har ju faktiskt blivit bättre redan. Denna sommar blev det liksom klart hur mitt liv kommer se ut i framtiden efter dig. Det du lämnade kvar finns kvar, och saker som inte borde finnas kvar är borta, och så är det med det. Det känns bra faktiskt. Det var så extremt nära att både denna sida och annat rök åt helvete, men några fick mig att backa lite, fundera på om jag verkligen ville det, och sen….tja den ligger ju kvar här än. Även om jag idag känner en sådan delad känsla inför den här sidan och när det gäller böckerna så vet jag inte.
Någon gång när tid finns, och när jag orkar, ska jag sätta mig och rensa bort bilder och annat här. En del saker ska bort för det har inte med mig att göra, och allt mer uppenbart är det ju att jag inte heller skulle haft med det att göra om du levt. Fast det får bli senare. Just nu har jag nog ändå.
Jag är så trött Daniel, så fruktansvärt trött, och skulle kunna ge min ena njure bara för att få en hel natts sömn. Jag fattar inte varför kan inte kan sova. Vad är det hjärnan min tänker på? Är det dig? Är det annat? Är det mig? Jag vet inte, men det är enormt störande. Jag har testat att de senaste dagarna hålla igång extremt för att se om det kan hjälpa sömnen min men det spelar ingen roll. Den vägar infinna sig och om den kommer finns den bara där i någon timme i taget. Snacka om att man kan bli galen för mindre.
Har så mycket jag vill skriva, men det blir bara bläää av allt. Hjärnan min funkar inte som den ska så jag får skriva mer en annan dag.
Älskar dig in i evigheten
/Walle
