Till Daniel: Wishing You Were Somehow Here Again

Fick en sådan där gråtattack nyss som jag får ibland.
Tårarna bara kom och jag kunde liksom inte sluta.
Kom att tänka på tanten som jag satt bredvid på Phantom of the opera den veckan du gick bort.
Denna underbara tant som jag så skulle vilja få tacka och krama om för hennes stöd och tröst när jag bröt ihop.

De senaste dagarna har jag haft lite kraft Daniel igen. Kraft att se framåt, och det känns bra.
Jag har träffat folk, och pratat om allt och inget. Samtidigt försöker jag få ihop något till den 12 september. Inte bara för dig utan något mer, och något större, men jag är rädd för att det kommer bli fiasko. Tiden får väl utvisa det. Ibland känns det som att folk runt om mig, som känner mig eller som tror sig känna mig, skrattar bakom ryggen på mig och bara tycker jag är patetisk, och kanske är jag det. Jag vet inte. Jag åker så upp och ner hela tiden så jag hinner knappt med själv.

Vad jag saknar dig älskade älskade vän. Vad jag saknar att ha dig att kunna prata dålig självkänsla med och vad jag saknar att ha dig i mitt liv på nätterna när man inte kunde sova.
Om 2 dagar är det 2 år sedan du ringde mig på telefonsvararen där strax innan 22…
”Hejsan Walle, du svarar inte i telefonen, vilket är synd”…
Så inledde du samtalet. Senare ringde jag ambulansen och du hamnade på psyk.
69 Dagar senare var du död.
Jag ringde dödens droska den kvällen.

Fan ta dom, fan ta alla som svek dig. Fan ta alla som aldrig såg dig, och fan ta ödet som gjorde vad det gjorde 🙁

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.