Till Daniel: Nu är det du och jag

1891064_651190794939830_432123301_nAtt jag saknar dig kommer väl inte som en direkt chock, och det jag saknat mest är vår vänskap och allt vi pratade om. Stunderna när bara vi fanns, och vi kunde prata om allt och inget.
Vad jag saknar dom Daniel 🙁
Under ett tag det senaste året så trodde jag att jag hittat någon som kunde fylla den saknaden lite. Inte ersätta dig för det kan ingen, men fylla tomrummet lite. Vad jag misstog mig min vän.
För istället blev jag mer ensam än någonsin.

Jag har gått igenom helvetet Daniel, och det jag stått ut med skulle få dig att säga ”Nej men Walle! :(”
Jag skäms just nu. Jag skäms för att jag inte ville se de signaler som fanns där, och som egentligen var så tydliga. Jag skäms för att jag sänkt mig till den enormt låga nivå som jag befunnit mig på, och jag skäms mest för att personen ifråga fick mig att sänka mig till personens nivåer idag och där passar inte jag.

Jag ville bara så gärna ha någon som var lite som du. Någon som fanns där, och som man kunde dela närheten med. Inte den kroppsliga men den själsliga. Jag trodde väl att jag skulle kunna bli lite lycklig,  ja i alla fall lite glad, men så blev det inte. Istället har jag det senaste året varit mer olycklig än någonsin.

Det är verkligen du och jag. Du var den första på så länge som jag litade på, och personen ifråga trodde jag att jag kunde lita på. Jag trodde att om jag öppnar mig lite så kommer allt blir lättare, men jag förlorade allt istället. Personen lekte med mig, och lekte med skräcken jag bär inom mig sedan den dagen du lämnade mig. Personen lekte och lekte tills personen tröttnade.

Vad jag önskar att du var här för då hade jag aldrig träffat personen i fråga.
Du förtjänade inte ditt öde Daniel. Du förtjänade en riktig chans när du så starkt under sommaren börjat jobba på den. Du förtjänade ett liv och vi förtjänade ett bra liv, men personen i fråga verkade mer testa och se hur långt det gick att gå innan jag förlorade mitt.

Varför skulle du gå under för? Om du inte gått under hade denna person aldrig kommit in i mitt liv för vi ”möttes” genom din död. Det är det mest sjuka av allt. Din död ledde inte bara till sorgen efter dig utan också till att jag mötte det största misstaget i mitt liv.
Hade jag inte startat denna sida hade jag inte träffat personen ifråga, och den senaste veckan har jag hatat den här sidan ska du veta. Jag har förbannat mig för att jag startade den för allt fint som jag ändå känt med denna sida, och alla underbara människor som kommit och visat stöd och omsorg, ja det väger inte upp mot hur mycket personen knäckt mig.

Så många nätter jag trott personen skulle dö. Så många dagar jag varit orolig, och så många kvällar jag lyssnat på saker som inte stämt. Kvällar när jag pratat med honom i telefon och personer kontaktat mig på Facebook som sedan visat sig vara han själv. Lägg sedan till självmordshälsningar över SMS samtidigt som Kevin varit här och man spelat som en galning för att inte Kevin ska märka något (vilket han inte gjorde).  Dessa hälsningar som personen sade att han skickat till alla men som ingen annan fick. Allt bara för att testa mig, och leka med mig.
Det fanns egna skrivna kallelser till sjukhus så jag skulle tro att personen var riktigt sjuk, och så då när jag hälsade på dig sist och personen lyckades förstöra det också med mer lögner. Hela tiden var det något, och det under ett helt år, och jag har varit så nära att gå under. För min skräck var att ha fler gravar att besöka. Min skräck var att ha fler änglar i min himmel, och det visste personen om och det spelade man på.
Nu är det över och personen har dragit. Idag fick jag veta att nu skulle personen ta en paus för personen behövde det och skulle höra av sig senare när det passade. Jag förklarade på ett tydligt sätt att personen inte behöver besvära sig med det för jag vill inte mer. Jag orkar inte mer, och klarar inte mer. Till personen skrev jag min ilska men samtidigt grät jag. Inte för att jag var ledsen över att han försvann utan för allt han gjort som han inte bryr sig om.

Jag är ingen felfri människa men tycker inte att jag behöver det här. Fan, det är absolut ingenting efter dig som funkar eller blir bra. Skriver jag att jag älskar dig säger någon att jag köpte sexuella tjänster av dig. Skriver jag att din grav ser förjävlig ut blir jag den som blir dum när personer som ska åka dit, och säger att de varit där, inte gör det. Allt med mig är uppenbart fel idag, och så detta med personen ifråga som lekt med ungefär allt jag är, det jag tror på och det jag vill. Jag tycker inte jag förtjänar detta, och det enda jag vill är att få vara om inte glad så i alla fall lite lugn ibland för jag orkar inte så mycket mer nu Daniel. Jag är så fruktansvärt slut psykiskt och gråter jag inte är jag mer allmänt likgiltig och det skrämmer mig.

Och just nu saknar jag dig Danne. Just nu hade jag velat ha dig här, och ha en kram av dig. För du ville ju prata med mig på bägges villkor. Du lekte inte med mig, och du fanns där. Vi fanns där, du och jag.

Saknar dig,
Älskar dig in i evigheten, och jag tror faktiskt att vi ses snart. Allt mer känns det så och kanske är det lika bra. Så som det går att sparka på mig så är det kanske ingen ide att jag försöker resa mig igen. Det gör så jävla ont att ramla ihop gång på gång.

/Walle

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *