Till Daniel: Minnen och styrka

memoriesKan inte sova fast det är ju iofs inget ovanligt.
Vet egentligen inte hur jag hamnade där men jag började titta igenom gamla inlägg på Facebook, och så kom jag då till september 2012.

Den 11 september på kvällen satt jag och Jennie och chattade, mest om dig. Vi var oroliga och du velade med allt, och då visste vi ju inte allt som vi vet idag om din sjuka medicinering som sjukhuset förgiftade dig med och allt annat. Både jag och Jennie var frustrerade som du säkert förstår. Vi pratade också länge om henne och hennes liv och hennes liv med Kevin och om mitt liv och saker som hänt. Sedan gjorde vi en plan om att om allt kraschade så skulle vi gifta oss om 10 år 🙂
Den 11 september skrev jag också på min Facebook:

Har precis skaffat Backupplan på giftemål om tio år. Tjejen är dessutom vrålhet! Jag må va kass som bög, men jävlar va jag går hem hos tjejerna. Haha

Sedan blev det den 12…

Klockan 18:45 den kvällen skrev jag:

Kära vänner. Jag orkar inte förklara för alla men vill meddela att Daniel som varit en del i mitt liv är död. Han hittades hemma avliden i sitt hem idag

Där började mitt kaos Daniel. Ett kaos som iofs är lättare att handskas med idag men som fortfarande ibland är ett kaos.
Tänk jag kan blunda än och se dig framför mig. Jag kan känna den där känslan man hade när man höll om dig, kramade dig och pratade med dig.
Jag kan fortfarande idag se dig där på skärmen på datorn i ditt kök, och jag kommer så väl ihåg alla nätter vi satt och pratade hela natten lång.

Då den 12 september 2012 var det bara kaos. *
Klockan 22:03 samma kväll skrev jag:

Förra tisdagen satt jag på golvet framför Daniel. Jag grät och sade ”Åker du tillbaka till Umeå kommer det gå åt helvete. Du dör om du åker tillbaka.” Daniel tittade på mig och sade ”Så fint, två psykfall ihop”
Idag är han död. Jag vet inte vad jag känner men hjärnan min är i totalt kaos. Har packat för i morgon men vet inte om jag kommer klara av det. Allt är bara kaos kaos kaos

Det var så det var. Det var kaos kaos kaos. Ändå åkte jag till London, och vilken jävla resa. Där satt jag sedan i London och såg kärleken till dig explodera från alla håll, och kärleken till varandra explodera från alla håll men själv var jag ensam. Aldrig någonsin har jag känt mig så ensam som jag gjorde där de dagarna.
Vad jag önskar Daniel att jag åkt till Umeå och besökt dig på sjukhuset istället för till London. Om någon haft emot det, vilket jag inte tror någon skulle haft, så hade jag tryckt ner hindersprövningen i halsen på dom, men jag tror inte, eller jag vet att ingen haft något emot det.
Varför gjorde jag inte det? Så jävla dum jag var som istället lyssnade på ”klart du ska åka i alla fall”

fast idag har jag kommit långt i min sorg Daniel, och jag tror att jag så sakteliga börja ”komma ikapp” Allt som hänt har gjort att mycket blivit senarelagt men jag börjar komma ikapp.
Jag vet idag att det värsta som hänt mig tiden efter din död är allt skitsnack. Gud vad det tagit på mig, och vissa personer Daniel som du kände skulle jag utan tvekan vilja slå in pannbenet på men jag gör det inte för det är inte värt det. Jag är bättre än så.

När jag sitter så här och läser gamla loggar och tänker på det kommer känslorna tillbaka samtidigt som den styrkan jag har idag gör sig mer påmind, och jag kan idag känna mig så stolt över vad jag gjort och försökte och försöker göra.
När jag hade varit uppe hos dig för 2 veckor sedan fick jag frågan hur jag kunde vara så dum så jag åkte 240 mil för att ”städa en grav”. Man frågade om jag gjorde det för de du älskade här nere, men nej jag gjorde det för dig och för mig.
När jag satt där vid din sten och fyllde på med ny jord, och slängde bort löv från hösten, städade bort julgranskulor etc så kände jag så starkt det naturliga i att jag faktiskt satt där. För det var ju så det var, och det var ju så vi var. De finaste orden och de vackraste kärleksförklaringarna och hyllningarna kanske har kommit från andra men jag är en person som tror på att det är bättre att aktivt agera, och det gäller i allt. Din grav såg förjävlig ut, och det gjorde den inte när jag sen åkte hem igen. Kort och gott så gjorde jag samma sak där som jag skulle gjort om du levde. Det som var styrkan i vår vänskap: Att finnas där för varandra, ja den styrkan finns där än och dagen jag insåg det tog jag ett stort steg framåt.

Jo, jag har kommit långt, och bland de tragiska minnena från den 12 september finns också minnena från tiden innan, och det är ju dom minnena som gör att allt annat orkades med. Det är ju de fina minnena som gör att jag orkade, och att stunderna av tvekan inför om det ens var värt att ha lärt känna dig aldrig vann.
För det är de fina minnena som gör att jag för alltid kommer älska dig.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *