Till Daniel: Guldnatt / Glasklar natt

sorrowSitter och känner mig fundersam Daniel.
Du lär väl ha ett jävla liv runt dig där du vilar nu med tanke på att stan du nu befinner dig i tog guld i hockey igen. Vem vet, kanske någon kommer förbi i glädjeruset…

Jag kommer ihåg en gång när vi ”skypa” du och jag.
Du hade precis lagt dig, och sedan gick allt på 10 minuter.
Du låg på sidan och såg mot kameran, och sedan slöt du ögonen för du skulle sova. Strax efter öppnade du dom och sade ”Nej, detta går inte”. Omedelbart satte du dig upp, lyfte upp datorn och tog med den ut i köket och satte dig och rökte. Sedan kom frågan efter 2 minuter ”Walle, måste man leva när man mår så här?”
Du hade fått ångest, och det gick blixtfort.
Då vet jag att jag först faktiskt trodde att du överdrev för ”så fort kan det väl inte gå”
Idag vet jag annat för jävlar vad snabbt det går när demonerna kommer över en. Man kan skratta ena stunden, och i nästa är allt runt om en kolsvart.
Vi fixade den natten också, du och jag. Att jag minns den så väl beror väl också på att det var den natten vi sjöng för varandra första gången. Du valde Carola, jag Tom Jones….
Gud Danne, om någon sett oss…

Sådana nätter som du hade har jag nu, och dom är för jävliga. Någon att skypa med har jag inte, och de jag pratar med är få, och det är väl egentligen skitsamma. Jag förstår dig bara mer och mer, och tja de e inte lätt de där inte…

Inatt däremot känner jag mig också förbannad, och jag känner mig förbannad på så jävla mycket.
Allt kan sammanfattas med ett ord: Hyckleri.
Jag svär Daniel att en dag, om jag lever så länge, ska jag skriva en bok om hyckleri. För det är något man fått smaka på mycket i många olika former i sitt liv. Både långt långt före jag kände dig, och efteråt. Skola, jobb och annat kan sammanfattas med just ordet hyckleri.
Det som idag gör mig förbannad denna natt är att jag funderat mycket den senaste veckan på hur allt blev, och allt mer inser jag att en stor del av de bitarna i mitt psykiska illamående som jag har just nu och som rör dig kommer av att jag är så jävla trött på att känna att inte ha fått eller får på något jävla sätt vara det vi var. Jag är pisstrött på att vara anonym för i ärlighetens namn så är det ju så att den ”offentlighet” som jag fått har jag skapat. Trots att jag vet saker får jag inte säga det, och då är det inte saker som du själv inte ville skulle komma ut som jag menar.

skrietDet som varit så vansinnigt intressant under den här resan är hur bra det är, och hur ok det är om jag klagar på sjukhuset. Där gör det ingenting om jag går fram som en ångvält, eller slänger kärnvapen mot huset/personerna. Hade jag skrivit upp listor här vad läkarna dina hette etc hade en del tyckt ”Gud va bra” etc, men allt annat ska det hållas tyst om.
Ja, en del saker ska det hållas tyst om, och så ska det vara i all evighet, men allt? Varför?
Ja, en del är självklart respekt för andra, och för dig. En  del saker ska man heller inte rota i, men vissa saker borde man rota lite i, och man borde få ryta till. Ibland känner jag, och du får gärna tycka att jag leker martyr nu för det bjuder jag på i så fall, att jag hela tiden fått visa så helvetes mycket hänsyn hit och dit. Fast någon hänsyn tillbaka vet jag inte om jag direkt tycker att jag fått, och avsaknad av respekt har jag redan gnällt om så mycket så det tänker jag inte gå in på igen.
Just nu finns det en sådan sak som jag vill ryta till om. Det är en sak jag så gärna vill skriva om, och skrika till om så det ekar, men det kan jag inte för om jag gjorde det skulle jag med ens bli elak, dum och respektlös. Att du själv antagligen garvat och gett ifrån dig de där leendet som bara du kunde göra om jag röt till spelar ingen roll. Du finns ju inte mer så nu är det andra regler som gäller. Att jag vill ryta till om en sak som i allra högsta grad rör dig spelar heller ingen roll. Nej, jag får vara tyst och vara irriterad lite så där i smyg. Det är väl också det som gör det så jobbigt för jag är liksom känd för att vara en person som gärna ryter till när jag märker eller ser att något inte är bra. Snacka om att jag fått fan svälja hela min personlighet i den här soppan alltså.
Sedan är det ju så här att jag faktisk anser mig ha rätten att ha åsikter i vissa saker när det gäller dig, men å andra sidan verkade jag ju mer ha varit din godman än något annat, och dom kopplas ju bort i samma stund som…ja…du vet.

Ja, jag är förbannad men jag inser också allt mer att det är nyttigt att vara det. För i grunden handlar allt just nu för mig om att komma tillbaka. Att bli hel igen, och att bli Walle igen. Walle var, som du vet, en man med åsikter. Jag har alltid varit den som fått saker att ske, och den som engagerat sig. Den senaste tiden har jag däremot knappt haft ork att köpa mjölk på Netto, och den mycket dåliga cirkeln måste jag komma ur.
När det gäller mitt jobb har jag redan börjat genom att helt enkelt förklarat att det inte funkar längre. När det gäller delar i mitt privatliv har jag också rett ut både det ena och det andra, och uteslutit element som inte varit bra för mig, men sen kommer vi till dig, och du är faktiskt bland det mest traumatiska jag varit med om.
Hur går jag vidare där?
Jo, genom att bli förbannad, genom att inte låta hyckleriet ta över, och faktiskt genom att våga se mig själv, oss och det som var på det sätt som det var. Det är så jag ska göra, och inget annat sätt finns. Jag har faktiskt redan börjat. Denna vecka tog jag ett beslut som känns bra. Vad det handlar om lär du märka så småningom.
Det får inte handla om att slåss, för så länge jag slåss så går jag inte vidare, utan det handlar kort och gott om att våga sätta sig ner och faktiskt erkänna att man är ganska ok. Det jag gjort är ganska ok. Jag har gjort vad jag kunnat på alla sätt. Det är så man går vidare!

keep-calm-and-don-t-give-up-132Jag måste nämna din vän som skrev förra veckan, för jag insåg nu att det faktiskt hör hit. Det var Elin som skrev en sak som värmde så enormt. Det värmde därför att hon ser och har sett, och hon vet dessutom hur jag mår. Klockan var tio i åtta den kvällen när jag läste det. Jag låg i sängen och hade bestämt mig för att livet var skit och jag skulle dessutom strunta i min tvättid som skulle börja 10 minuter senare.
Så läste jag hennes text, och med ens fick jag en sådan styrka i mig. Jag började faktiskt flänna av texten, men reste på mig och bestämde mig för att ”Här ska tvättas!”
Hennes ord värmde just för att jag fick lite bekräftelse och lite stöd. De orden värmer idag med, och egentligen förklarar ju just den händelsen allt det jag försöker mumla fram här.
Sedan jag läste det har jag haft en annan styrka i mig, och Erik, som du ju känner till….. sade idag att ”Fan är de Walentine som är på väg tillbaka”. Han om någon människa har varit arg, och ibland har han velat åka till Norrland och hälsa på. Något som jag tror är bra att han låtit bli faktiskt.

Hon, Elin alltså, är en av de få som gett mig lite credit, och det lever jag på.
Jag har inte gjort något för dig för att få beröm. Någon hund är jag inte, men alla behöver lite bekräftelse och när man får det tar man åt sig av det och man får en styrka av det. Så enkelt är det bara.

Jag vet idag att jag har en jävla lång väg att gå Daniel. För oavsett hur mycket jag än älskar dig så är faktum det att de sista två åren har varit bland de värsta åren i mitt liv. Att ha fått träffa dig är jag tacksam över, men priset för det, ja det priset har varit enormt högt. Jag är faktiskt ibland avundsjuk på de som så lätt kan hylla sig själva och sin relation med dig medan jag själv slagits med alla mörka tankar, men nu är det ju som det är med det.
Om det varit värt det? Ja du Daniel, ibland vet jag faktiskt inte det om jag ska vara helt ärlig. För vad har jag kvar?
Några papper som du skrivit under på där det står att vi skulle heta Johansson – Andersson. Jag har kort och mail från dig, chattloggar och så självklart minnena. Men ingenting är ju värt något egentligen utåt. För utåt kommer du ju för alltid alltid alltid vara någon helt annat än den Daniel som du själv, och några få andra, hävdade att du faktiskt var.
Jag vet, du vet, och några få andra vet hur det är. Jag vet t.ex sen igår att du och jag var faktiskt det sista du pratade om i ditt liv. Det gör mig inte viktig, men det gör vår relation speciell. Det lever jag på trots allt. Det och andra minnen.

Så, ett år ”för sent”, har väl processen kommit till det stadiet att jag nu faktiskt ser dig som död, och insikten har kommit att om jag själv ska leva måste jag göra det utifrån mig själv. Jag måste komma tillbaka till att bli en Walle som jag trivs med.
Den Walle som slogs/slåss mot idioterna på NUS, ja det är den riktiga Walle, och den Walle vet jag att du tyckte om, men den Walle måste också lära sig att slåss utan bekostnad av sig själv. Det måste jag träna på, och har väl egentligen redan börjat genom att jag avsagt mig kontakten med många som enbart suger ur energin ur mig. Det var ett steg, men det finns många kvar.
Jag måste också börja lära mig leva ett liv som jag vill ha det, inte som andra vill. Jag kan lika lite sörja dig genom andras relation med dig som jag kan leva mitt liv enbart genom att finnas till för andra. Nu måste jag försöka hitta mig själv, och inatt är det lätt att skriva de orden. I morgon kommer det säkert kännas som en omöjlighet, men man får ta en dag i taget.
De dagar som känns ok nu får jag njuta av, av de som är de jobbiga får jag försöka uthärda helt enkelt.

Snart är det sommar Daniel och då ska vi släppa böcker. Jag skulle vilja montera in små kameror i varje bok för jag vet att så många kommer sätta kaffet i vrångstrupen när de läser vissa delar, och jag skulle vilja se varenda min hos dom men jag har en liten känsla av att jag kommer få veta en del hur det tas emot i alla fall…

Nej mitt hjärta. Nu ska en Walle försöka sova lite. Tror jag kommer kunna somna gott idag vilket i så fall är första gången på hur länge som helst. Sådana nätter får man njuta av. På samma sätt som jag får ta dina få vänners fina ord till mitt hjärta, och njuta av dom, och bevara dom där. För där växer dom, och blir en styrka. En värdefull styrka.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.