”Fallet Daniel” – Slutet Del 3 – Lerfiguren

df05c1f629f21ced4b583ba7f8809823Jag har i två långa avsnitt, HÄR OCH HÄR, skrivit om turerna som rått under tiden och efter att Daniel hamnade i klorna på den vårdgivare som jag för alltid kommer anse skickade Daniel rakt mot undergång. Det finns enormt mycket mer att berätta egentligen men ingen lär väl orka läsa allt i alla fall…

Jag skrev då att jag kommer skriva ett till, och det skulle handla om mina egna känslor och tankar, och om hur allt detta påverkat mig. För det har påverkat mig på fler sätt än vad jag önskat.  Nästan löjligt försenad med det här inlägget så kommer det nu i alla fall. En del har stått innan, annat inte, men här är allt sammansatt till ett enda kapitel. Jag vill påminna alla som tänker ge sig på att läsa detta att detta är ett inlägg på min sida. Jag skriver för mig själv och inte för någon annan, och de åsikter och känslor jag har är mina och ingen annan. Jag vet att detta kommer bli långt men det bjuder jag på. Några som verkligen bör läsa detta är ni som av olika anledningar har åsikter om mig, min person, mitt sätt, min stil, mitt utseende, kroppsvikt, ålder, personlighet etc etc etc. För ni kommer snart att få lära er att jag har massor med åsikter om er också. Egentligen är det synd att jag ens lägger ner tid på att skriva mycket av det som kommer så nedan, men då jag ser denna sida som min egna terapisida så kan jag inte bortse från vad jag känner och anser…

medpåse

Bilden ni ser till vänster är tagen med min mobilkamera den 10 februari 2014. Denna dag hade jag fått ett ryck och hade bestämt mig för att storstäda och fick också för mig att dammsuga bakom tvättmaskinen i mitt badrum, något som direkt inte är gjort på *host* väldigt länge. Det var då jag hittade
denna påse. Tvättmaskinen står under det skåp där Daniel hade sina femtioelva saker från Body Shop, andra krämer och allt annat, och det var också där han brukade ha sina mediciner. Påsen, som var tom, hade uppenbarligen ramlat ner bakom maskinen.
Jag blev alldeles ställd när jag fann den och direkt började jag fundera på om jag innan vetat om att Daniel verkligen haft Xanor som behovsmedicin. Att han stod på det som ordinarie medicin visste jag men att han hade det som v.b kände jag inte till. Jag släppte städningen och satte mig för att ännu en gång gå igenom journalerna och mycket riktigt så hade sjukhuset, detta förbannade sjukhus, gett Daniel Xanor mot flygrädsla! Trots de enorma mängder som man stoppade i honom fick han alltså ännu mer, och ännu en gång kom det enorma förakt som jag utvecklat mot Psykiatriska Kliniken vid NUS upp i mig igen. Än en gång väcktes denna vrede men också sorgen över vad de gjorde med honom, och sedan poppade alla minnesbilder upp.
Bilderna från våra samtal i köket, och våra samtal över Skype, och sakerna vi gjorde ihop. Stunderna vi låg tätt ihop och såg på film, och stunderna vi tillbringade tillsammans med andra, och stunderna där det bara var vi.
Sedan kom nästa omgång minnesbilder. De jobbiga stunderna, och de som var så svåra. Min oro över honom, och alla funderingar man hade på hur detta skulle sluta. Tankarna på om man kunde gjort något mer, och så kom förtvivlan över en att Daniel slets ifrån mig och andra så ung, så tidigt och så helvetes onödigt.
Detta är min vardag, och så har min vardag varit sedan den 12 september 2012. Påsen som jag hittade bakom tvättmaskinen blev också en påminnelse om hur nära allt är, och hur starkt involverad jag är i det här och hur jag fortfarande snart 1 1/2 år efter fortfarande blir påmind om det som hände. Samtidigt blev jag påmind om att jag var indragen i det här även före den 12 september 2012.

dannetele1Bilden bredvid är från en lista jag skrev ut i september 2012 med de telefonsamtal som jag ringt och samtal som ringts till mig under sommaren 2012.
Den 5 juni klockan 22:09:02 ringde jag Daniel efter att på telefonsvararen fått meddelande där han inte alls lät bra. Om det har jag ju bland annat berättat om i Historien om Daniel.
Det samtalet ledde sedan till att jag ringde ambulans.
Vidare på listan ser man efter ungefär 1 1/2 timme att jag ringer Daniel gång på gång på gång. Jag trodde då att Daniel tuppat av, eller att han helt enkelt var död. Jag fick inte tag i honom efter att ambulans påkallats och paniken hos mig var total tills dess att larmcentralen ringde mig och meddelade att man tagit med Daniel i ambulans till sjukhuset.
041Detta var sista gången jag ringde ambulans åt Daniel, men det var inte den första. Det var faktiskt den tredje gången under denna sommar även om det denna gång var mer allvarligt.  Några veckor innan hade jag suttit och sett på honom genom Skype när han själv trodde att han skulle dö. Då ringde jag också, och satt sedan med honom i telefon tills dess att ambulansen kom. Redan i mitten på juni hjälpte jag Daniel in till sjukhuset, och det finns också ett kort på hans Instagram där han skriver ”EKG taget å nu kollar läkaren påt”
Den 17 augusti 2012 ringde jag också 112 men då till polisen därför att Daniel då tog farväl av alla och stängde ner sitt Facebookkonto. Efteråt skyllde han på ”missförstånd” men jag har kvar dom loggarna han skrev då, och mycket till missförstånd var det inte. Detta var min vardag, och det var en vardag som redan när Daniel levde fick mig att braka ihop i sömnlöshet och ångest emellanåt.

IMG_20121011_164832Jag älskade Daniel. Ja, jag lärde mig snabbt älska honom något enormt. Jag brydde mig om honom, och gjorde vad jag kunde för att försöka hjälpa honom. Så är det, och så var det. Det var ingen, som en del kanske tror att jag tycker, ensidig hjälp. Daniel fanns där för mig också, och på så många sätt blev han min räddande ängel. Utan Daniel hade jag inte levt idag. Så är det faktiskt, men om det återkommer jag någon annan gång…

Att jag efter Daniels död slagits med näbbar och klor har inte enbart varit för hans skull. Det har varit även för min skull för jag blev indragen i det här vare sig jag ville eller inte. Det var för hans familjs skull och för hans vänners skull. Ja kortfattat: Det var för oss allas skull som förlorat någon vi älskade, och här skulle jag vilja stanna lite…

Jag har de senaste 1 1/2 åren träffat och lärt känna några helt underbara människor.
Det har varit människor som tröstat, stöttat och hjälpt. Människor som lyssnat, förstått och brytt sig. Ja människor som jag sedan utvecklat en egen vänskap med. Människor som jag även ”i morgon” kommer ha kontakt med, och som jag lärt känna utanför ”Danielsfären”, och det känns bra. Utan dessa människor, och utan deras stöttning, vänskap och förståelse hade jag antagligen blivit mer galen för länge sen.
Ändå ska det tilläggas: Den gruppen människor är egentligen sanslöst liten, och en sak vill jag att alla väldigt mycket ska ha väldigt klart för sig: Fy fan så förnedrad, bespottad och ifrågasatt jag blivit under den här resans gång. Den kyla jag fått uppleva från vissa håll är det värsta jag stött på i hela mitt liv utan någon som helst konkurrens. Det har emellanåt varit totalt ofattbart hur sjuk jag upplevt situationen. Man har utan någons om helst pardon kunnat vräka ut sig precis vad som helst om mig och till mig. Som den idioten som redan i november 2012 skrev ”Du var en av de som svek honom”, och personen menade att ”Ja nu går det minsann bra att spela engagerad”. Det kändes bra efter en sommar då man konstant gjort allt man orkat för att försöka få Daniel att komma ifrån det satans sjukhuset och få honom att komma ifrån det träsk som sjukhuset sänkte honom i.

Att jag skrev och berättade ovan om att jag ringt ambulans tidigare och så vidare gjorde jag inte för att jag vill försöka framhäva mig själv som någon hjälte. Jag är så långt ifrån någon hjälte som man kan komma. Jag gjorde det därför att det helt enkelt var så det var. Jag är absolut ingen människa som är godare än någon annan, och att ringa ambulans hade vem som helst gjort, hoppas jag, men nu var det jag som fanns där, och därför gjorde jag det. Så är det med det. Något tack vill jag inte ha för jag gjorde det därför att Daniel fanns där för mig, och för att jag ville finnas där för honom på det sätt som jag fått lära mig att vänner ska agera gentemot varandra. Man ska ställa upp, och man ska finnas där när ens vänner mår skit. Så enkelt är det med det.
Så låt mig också då här, bara för skojs skull, starkt avfärda en annan sak som jag vet att en del går omkring och tror…
Nej, jag gjorde inte vad jag gjorde, och jag har inte gjort det jag gjort efteråt på grund av Daniels och mitt planerade bröllop. I det sammanhanget är det giftermålet fullständigt irrelevant. Min och Daniels relation gick inte ut på att jag så gärna ville komma innanför Daniels boxershorts (något som andra borde fundera lite på när det gäller sin egen roll i Daniels liv) utan den relationen byggde på vänskap och att vi båda var väldigt vilsna i våra liv. Våran kontakt kom upp ifrån ett första extremt ytligt möte, sedan började vi prata och sedan slutade vi inte prata. Det var vänskap som var grunden i allt, och en trygghet. Att saker under sommaren sedan utvecklade sig som dom gjorde är en annan sak, och även om dessa saker inte utvecklat sig så hade jag fortfarande velat köra en bulldozer genom ingången till NUS. Att jag idag är ledsen för att det som vi planerade inte blev av tycker jag personligen inte är så speciellt konstigt, men om någon har någon mirakelkur för hur man kommer över sånt så hör av er! Kanske skulle jag legat runt lite istället direkt efteråt. Det är ju annars ett sätt som flera uppvisat tecken på som en bra lösning på precis allt i hela världen…

Fast låt mig gå tillbaka lite till dessa underbara människor jag faktiskt träffat. Dom är människor som i flera år varit enormt viktiga i Daniels liv. Människor han festade med, hade skoj med, pratade med och faktiskt levde med. Dom var också människor som också fanns där för Daniel när andra inte gjorde det. Människor som såg honom, och som gav honom det som han så gärna ville ha: Bekräftelse och kärlek.
Dom människorna bekräftade Daniel därför att dom älskade honom, och dom älskar honom fortfarande.
Deras berättelser om deras och Daniels liv när de var 17, 18, 19 år har hjälpt mig förstå Daniel, men fick mig också att förstå vilken fantastisk relation dom hade med varandra. Det som gör så ont nu idag är att dessa människor emellanåt också slåss med dåligt samvete och känner ibland att de inte räckte till. Det är så hemskt när de säger så för de enda som ska ha dåligt samvete över hur det gick för Daniel är sjukhuset, och några få andra.
Det som också är så speciellt med dessa människor är att de är glada över att Daniel och jag träffades i slutet av hans liv. De är glada att han hade den relationen med mig som han hade, och det värmer att höra för av någon anledning finns en stor stor spricka runt Daniel och hans liv, och det är tiden före, och tiden efter Umeå. Eller jag skulle faktiskt till och med nästan kunna säga före 2012 och efter 2012 med några få undantag i Umeå och så de vänner Daniel fick inne på psyk som i efterhand alla blivit mycket förvånade av den kö av bästisar och pojkvänner som dök upp efter den 12 september med tanke på att Daniel inte gjorde annat än att sitta och prata om sitt liv inne på NUS och om den ensamhet han kände, och uppenbart glömde han berätta just om dom.

Det är också dessa vänner till honom som varit stöttande och supportande i fajten mot NUS/IVO etc. Dom har visat att dom funnits där, och dagar, kvällar och nätter när man tvekat och känt att man inte orkar mer så är det deras ord och tröst som fått en att gå vidare. Ja utan dom hade jag inte fixat det här, och samtidigt vill jag tro att jag för dom varit till hjälp för de har också haft frågor om Daniels sista tid.

Så finns då den andra gruppen, och det kommer här finns det stor risk att jag kommer använda en del fula ord men det får ni leva med, och låt mig ställa en fråga till er:
Vart var ni?

Denna fråga riktas inte till alla, för alla har inte självutnämnt sig till bästisar med Danne. Som med precis alla andra har man olika relationer med olika människor. Man träffar en del i skola, i jobb eller på andra ställen. Man träffar en del när man är liten och de följer en sedan genom livet. Ibland nära, och ibland på avstånd. En del är man nära ett tag, och sedan tappar man kontakten med dom. Det är helt naturligt i allas liv.
Dessa personer har jag inget att säga om, och har heller inte rätten att säga något även om jag skulle mig anse att ha åsikter vilket jag inte har, men det finns en grupp som efter Daniels död så starkt hävdat sin närhet med honom, och det är till dom jag riktar mig nu. För det är också samma grupp som av olika anledningar verkar ha så fantastiskt mycket åsikter när det gäller mig.

Så kan ni, Daniels alla självutnämnda vänner och pojkvänner, förklara vart någonstans ni var? Kan inte ni förklara var ni var när Daniel mådde skit sommaren 2012? Kan inte ni förklara varför Daniel valde att tillbringa nätterna på Skype med en som bodde 100 mil bort med tanke på att han uppenbart hade så jävla mycket vänner sista tiden i sitt liv. Kan inte ni förklara varför Daniel hellre åkte ambulans till sjukhuset så han slapp ligga ensam hemma? Kan ni förklara varför inte fler hälsade på honom på sjukhuset? Kan ni inte också förklara hur det kommer sig att en del av er inte ens visste om att Daniel återvänt från Göteborg till Umeå den 4 september? (Ja det gäller ju inte er som inte ens visste om att han flyttat ner till GBG, ni lever ju i en annan sjuk värld där stunder där någon kallar sina mediciner för älsklingar blir något fint)

Daniel skrev på Facebook hur han mådde och det gjorde han alltid. Han skrev den 6 juli att han skulle vara borta ett tag för, citat ”De e int bra med mig nu”. Han skrev den 27 juli att han mådde fullständigt skit etc etc.
SÅ VART VAR NI!?

hs-001_1zJag har aldrig varit med om en sådan sjuk situation tidigare än denna som några få personer visat upp.  Sedan allt brakade åt helvete har han blivit en figur i lera som man kan knåda lite hur man vill tills figuren blir som man vill ha den. Man kan utnämna sig till precis vad som helst, och ingen säger emot en. Man till och mer erkänner att vissa saker man sagt inte stämmer, men det verkar inte spela någon roll. Det är fritt fram att skriva om historien precis som man vill.

Daniels liv var komplicerat emellanåt, men måste man göra det ännu mer komplicerat? Han var ingen duvunge heller för den delen men förtjänar ändå den respekten att han inte blir någon jävla barbiedocka som folk kan kasta emellan sig. Ibland undrar jag om vissa planerat att ha delat vårdnad om Daniel om han levt idag.
Men låt mig gå tillbaka till min fråga igen: Vart var ni?

För ni ska veta en sak, och det är att jag hade uppskattat enormt om någon av alla ni fantastiska underbara människor som nu självutnämnt er till bästisar/pojkvänner etc hade uppvisat en promille av det engagemang ni säger er ha haft.  Då hade jag, och några extremt få andra, sluppit oroa oss så som vi gjorde. Det blir nämligen en jävla oro när någon ringer halv tre på nätterna och hallucinerar på grund av de extrema doser mediciner han fick så varför fanns inte ni där då? Ni som Daniel älskade, som han var kär i, som han skulle bli ihop med, och som han såg som den främsta i världen, enligt er själva.
Samtidigt hör man ju saker som att en del minsann såg hur det gick utför men ni upptäckte det för sent och så vidare. Exakt vad upptäckte ni för sent? Kan ni tala om det?
För jag som i alla fall trott att jag hade stadig kontakt med Daniel upptäckte det inte? Och vad menar ni med försent? Och om ni såg att det gick utför, ja varför i helvete gjorde ni ingenting då? Jag ser mig som en allt annat än naiv människa, och jag skulle vilja veta det faktiskt. Vad såg ni, och varför gjorde ni inget? För vi få som försökte hjälpa till fattade ju uppenbarligen inte det smarta som ni gjorde. Gud, jag blir rent förbannad när jag hör saker som ”Ja jag kände de på mig sista gången jag såg honom”, och då pratar vi månader före det att Daniel avled. Så igen: Varför i helvete gjorde ni inget då?
Det kanske kommer som en chock för några men SMS i stil med, ”HAHA! Jag trodde ju jag skulle få se mer av dig på kortet :P”, ja det är kanske inte direkt den bästa hjälp som finns till en person som ligger på psyk, men det säger däremot en del om relationen emellan de som SMS’et skickades. Att Daniel sedan kände sig ensam, och pratade mycket om sin ensamhet enligt journaler, läkare, och de som träffade honom på NUS är säkert också bara en ren tillfällighet, eller hur? Daniel hade uppenbart inga kompisar, men en jävla massa bästa vänner. Så jävla synd då att han själv inte verkade uppleva det så.
Sedan ska det tilläggas att ingen var tvungen att göra någonting, men ge för fan upp i att försöka spela hjälte efteråt då. Den enda hjälten i det här dramat är för övrigt Daniel, och ingen annan.

Som sagt, en lerfigur har gjorts av Daniel och det är på ren svenska rent förjävligt att det fått hållas på. Det handlar inte om att man har en sorg. Det handlar om att man skapar ihop en historia som inte är sann, och man gör det på bekostnad av en död människa, och det ska ni GE FAN I rent ut sagt.

Jag hör ibland, ”Ja men strunt i det Walle”, eller ”Men folk måste ju få sörja”.
Ja det måste dom, men sörj då vad som fanns, och inte någon påhittad jävla Barbra Cartland roman. Att folk sörjer är väl självklart, men sörj verkligheten och inte vad man i efterhand kommer på.
Jag träffade Astrid Lindgren en gång för längesedan och fick till och med skaka hand med henne och prata med tanten i en timme. Betyder det nu att jag kan kalla mig nära Astrid? Fan vet om jag inte är Astrids barnbarnsbarn när jag tänker efter. Jo, så är det!
Shit,  jag är släkt med tanten som hittade på Pippi Långstrump! Hon är dessutom död så jag kan sörja henne, och hitta på precis hur jag vill för vem kan egentligen säga emot mig?

Och då kommer vi också till det personliga:

skrietFörstår ni hur illa ni gjort mig, men också hur fruktansvärt respektlösa ni varit mot Daniel? Förstår ni hur det känns att höra det skitsnack som ni spridit omkring er när det gäller mig? Förstår ni hur det känns att höra att folk säger saker som att jag skulle slängt ut Daniels saker från fönstret mitt i natten, och att jag kastat ut honom och att jag mer eller mindre låg till grund för att Daniel dog?! Jag har själv mer eller mindre skämtat om en del av snacket på den här sidan, men vilken människa som helst med fler än 2 fungerande hjärnceller kan förstå hur fruktansvärt sårande sånt snack är.
Förstår ni hur fullständigt vidrigt det blir att läsa om att jag var Daniels SugarDaddy, och att han fick pengar för ”tjänster” av mig, och att jag egentligen var för fet och ful för honom etc etc. (Lessen bögar men så jävla snygga är ni faktiskt inte själva) Att ni själva tagit på er rollen som domare över vilka Daniel ”föll för” säger dessutom enormt mycket om vilken syn ni har på Daniel. För det ni egentligen säger är ”Daniel fick pengar av Walle för sex”, och säger mer om er syn på honom än på mig. Herregud ni kallar er hans vänner/pojkvänner men ni går samtidigt omkring och pratar om att han var min lilla personliga boytoy som jag stack till lite pengar om han låg med mig.
Förstår ni också hur fruktansvärt vidrigt det är att få frågor om vad jag och Daniel gjorde i sängen etc etc?
Förstår ni samtidigt hur sjuk situationen blir när ni som anser er själva stå som närmast sörjande fullständigt struntat i det öde som drabbade Daniel? Och kom inte med nåt bullshit att man ska låta saker ha sin gång och att det var för jobbigt att engagera sig. Daniel dog av en överdos sponsrad av svensk sjukvård. Om inte det är något man ska bry sig om så vet jag inte vad man egentligen ska lägga ner energi på.

Dessutom: Vad fan vet ni om mig? Inte ett skit faktiskt. Det roliga är ju att vissa av er domare har ju bland annat använt som argument att Daniel inte skrev om mig på Facebook hela tiden (Vilket är lustigt då andra Bästisar/pojkvänner inte nämns alls, och inte ens utanför Facebook), men trots det verkar ni veta precis allt om mig.
Nej, ni känner mig inte och har heller inte varit intresserade att få lära känna mig. Så skit ner er rent ut sagt.
Dessutom så skrev jag och Daniel till varandra om det som betydde något öppet, och som alla som orkade kunde ha läst, men då måste man ju vara intresserad av sånt som inte rör en själv…

Nej, några få har istället gjort om det här dramat till en patetisk homosexuell tantsnusk roman där de får vara den sörjande Julia som tvingas bevittna när deras älskade Romeo slits ur deras famn, samtidigt som Guds änglar gråter, och deras enda trygghet är att det var honom/henne han tänkte på innan han somnade in, och när de själva sedan dör av hög ålder kommer de komma till himmelen och där på ett moln kommer Daniel sitta på en tron och bredvid honom kommer en annan stol i guld finnas, och den kommer vara avsedd för han/henne. Guds änglar kommer sedan stå runt om dem och sjunga Halleluja, och de och Daniel kommer sedan få leva i evig kärlek med varandra i all framtid.

Fast det som gör mig mest ledsen är att de som funnits i Daniels liv i flera år ibland ställer sig frågan ”Varför gjorde vi så”, och ”Varför hände det”. Dom ska inte behöva tänka så för de har egentligen inget att fundera över, och jag vågar påstå att dessa människor var de som höll Daniel uppe under hans första år som ung vuxen.  Daniel visste det, och han kände det. Jag har en lång intervju med honom där han hela tiden bekräftar just detta. Att man sedan med tidens gång förändrar sin relation och att man kanske inte hörs varje dag gör ändå inte relationen mindre viktig eller mindre fin.

despairJag skrev i början att detta varit en ensam kamp, och ja det har det. Det går att på händernas fingrar räkna upp de som på något sätt visat stöd under de här 18 månaderna, och med det menar jag inte att alla skulle anmält sjukvården, men just känslan av att detta gör vi tillsammans för Daniel, ja den känslan har inte direkt funnits.
Att jag anmälde sjukhuset från början gjorde jag bland annat därför att annars hade ingen annan gjort det, och med tanke på den enorma uppmärksamhet som Daniels öde fått från alla håll så kan man ju lugnt konstatera att något var väldigt ruttet i hans sjukvård. Det var det jag ville visa, och har fått visa. Det gör mig stolt, men det tar heller inte ifrån mig känslan av utanförskap, förnedring och sorg som en del människor gjort vad de kunnat för att jag ska känna.

Ja jag har varit jävligt arg, och jag har varit jävligt bitter. Jag har också antagligen varit i någon form av chock över den fullständiga kyla som uppvisats från några få håll.  Så till dig som läser detta och som avskyr mig men som älskade Daniel vill jag ställa en fråga:
Hade det verkligen gjort så mycket om du svarat på inbjudan på minnesstunden som hölls för Daniel den 12 september 2013? Det var ingen minnesstund för mig, jag lovar! Jag lever, och hade jag varit död hade du inte varit välkommen i alla fall.
Nej detta var en dag där alla som haft någon relation med Daniel var välkomna, och där vi skulle minnas Daniel. Skit samma vad vi tycker om varandra, men för hans skull skulle vi mötas och bara visa honom respekt. En dag om året kunde vi lagt ner garden och bara visat honom att han är saknad. Det var tanken med den minnesstunden, ingenting annat.

Många svarade, och många kom. Andra kunde inte komma, och andra kände att de inte riktigt orkade med det psykiskt, och en del ville helt enkelt inte, och allt det självklart helt ok. Det gör inte deras sorg mindre, och det gör inte deras respekt för Daniel mindre, och klarar man det inte ska man heller inte utsätta sig för det. Andra kanske ville göra något ensamma, och ingenting av det är fel, men till er som inte svarade alls vill jag ställa frågan…
Vad är det för fel i huvudet på er egentligen?
Som du t.ex. som svarade genom att inte svara alls men som blockade på Facebook. Är det normalt? Tycker du det är direkt respektfullt? Att sedan skriva till någon annan som inte hade med planeringen att göra och gnälla,  ”Jag vågade inte komma” är så fantastiskt löjligt. Vad tror du vi skulle gjort med dig? Låst in dig på avdelning 41? Ingen fara i så fall, de släpper ju ut alla hur som helst ändå.
Eller du som själv som brukade se dig som tätare med Daniel än hans mest tajta jeans? Ja du som till och med fick inbjudan per vanligt brev, men som sket i att svara? Borde du själv inte fundera på om allt står rätt till med dig. Fast du visade ju senare att allt du sagt bara var bullshit när du som en gräshoppa far fram emellan de som du ena dagen snackar ner totalt och som du sedan blir ”bästis” med. Jag undrar vad Daniel skulle sagt om vilka du valde att bli bästis med sen, samtidigt som det är sådant enormt hyckleri från din egen sida. Fast man ska ju aldrig glömma att även solen har ju sina fläckar…
En person sade en gång till mig, ”Ärligt när man kollar runt är det ju fler utanför psyk som Daniel kände som borde vara inlåsta”, och jag är starkt benägen att hålla med.
Fast vem tror ni egentligen att ni skadar med det beteendet? Mig? Sorry, men jag struntar faktiskt i om ni kom eller inte. Nej, det är bara så in i helvete respektlöst mot Daniel. Faktum är att jag vill påstå att det är det mest respektlösa jag upplevt på mycket länge.
Vad tror ni skulle hänt på minnesstunden? Tror ni att vi skulle haft tävling om vem Daniel gillade mest? Vi skulle sedan utse någon som vi skulle binda fast vid Apberget i Umeå och så skulle vi slängt sten på personen i fråga?
I så fall missförstod ni allt. Vi tände ljus, mindes Daniel och senare på kvällen drack vi några groggar och skålade för hans minne. Det var sorgligt, men också fint att vi kunde mötas och bara visa honom kärlek. Som sagt: Vi hade en minnesstund!
Att ni sedan verkar vara så korkade så ert förakt och avsky för mig går före eran så utskrikande kärlek till Daniel, ja det bevisar ju bara vilka nötter ni är.

Låt mig också sedan svara på en del skit som kommit när det gäller denna sida.
Jag har skrivit massor, ja MASSOR, här. Jag har ältat, ältat och ältat. Jag har funderat, tänkt och tänkt, och jag har gjort det här på denna sida därför att man så starkt visade på Facebook att vissa är mer viktiga än andra. Ganska snabbt slutade jag försöka hänga med på det tåget, och de enda som egentligen ligger bakom att denna sida ens finns är samma personer som tycker att ”Skriver inte Walle väl mycket”. Denna sida är min räddning och min sida om mig och Daniel och allt som hände. För det jag upplevde och kände, och upplever och känner, är ju mina känslor och tankar, och dom låter jag mig ha helt enkelt.

Att denna sida också lett till att mina ord gett lite kraft till föräldrar som själva förlorat sina barn i sjukvården, och att det också lett till att även de vågat anmäla vårdgivaren är jag stolt över, och jag vet att Daniel skulle varit lika stolt han. För som jag berättat innan ville Daniel anmäla sjukhuset som ”vårdade” honom. Daniel var själv jävligt medveten om det helvete han försatts i.
Ändå är detta en privat sida på en egen domän och jag brukar inte ringa folk och säga att något nytt står här, så det är fritt fram att besöka sidan eller inte. Det är bara att strunta i att läsa helt enkelt.
Den lilla händelsen den 23/24 januari på Nadias Facebook visar ju dessutom att tävlingen pågår om att vissa människor är viktigare än andra pågår ju än.
Än en gång: Det är Daniel ni är respektlösa mot, inte mig.

Att jag skriver all denna dynga nu är dels för att få sätta punkt, men också för att jag anser mig ha rätten att göra det med tanke på hur jag anser mig ha blivit behandlad. För mitt ibland anmälningar, sorg, vrede och att må skit över att Daniel är död så har också detta varit min vardag. Det är dessutom väldigt lätt för andra att snabbt avfärda allt med att ”Ja men skit i det bara”, men så lätt är det inte, och även om jag idag ser er som jag anser ha utsatt mig för det här  som mer besläktade med amöbor än människor så har det gjort otroligt ont, och ni har inte gjort min sorg lättare. Det ska ni ha klart för er, även om jag starkt misstänker att ni skiter i vilket.
Jag kan egentligen inte förklara hur sjukt det varit och känts att sitta med en anmälan, läsa Daniels obduktionsrapport, skriva om hur sommaren var, och veta om att Daniel såg mig som närmast anhörig,  och samtidigt läsa ”ÄLSKADE DANIEL KOM TILLBAKA SÅ VI KAN BLI IHOP FÖR JAG ÄLSKAR DIG MER ÄN ALLT ANNAT PÅ JORDEN OCH JAG VET ATT DU ÄLSKAR MIG LIKA MYCKET!”
Alla hade sin tid med Daniel på samma sätt som det är med alla som går bort. Det är det inget konstigt med även om det är jävligt sorgligt att han togs ifrån oss så ung.  Jag försöker inte, trot eller ej, försköna Daniel och göra honom till en värnlös ängel. Daniel hade sina sätt, och sin stil och han var som han var. Han hade sina goda sidor, och sina mindre goda sidor. Han var mänsklig helt enkelt. Jag har absolut ingen som helst egenrätt på honom, och har heller aldrig trott det, och vill heller inte ha det.
Det jag vet är att ingen annan jävel på denna jord skulle kunna förklara för någon hur Daniels sista tid i livet var, och inte ens jag kan göra det fullt ut. Det jag också tycker att folk ska fundera lite på är vad egentligen det skulle vara som jag så dyrt och heligt vill hålla heligt mellan mig och Daniel? Att hans sista 69 dagar i livet blev ett helvete på grund av sjukvården? Tro mig, jag hade ibland velat byta bort många minnen och många dagar från den tiden. För det var ett helvete värre än ni kan, och antagligen har lust, att förstå.
Det som gjorde att jag orkade var allt det som inte var ett helvete, och det viktigaste där var vår relation. Det ni gjort är att ni fullständigt förstört delar av den relationen, och ni har förstört tiden jag fick med honom, och erat beteende har för alltid gjort att hålet i mitt hjärta efter Daniel gör ondare än vad det hade behövt göra. Tack för det!

Slutligen då…
Det är egentligen bara så fruktansvärt synd att det är så här, och jag trodde i slutet av förra året att saker faktiskt kunde bli bättre, men efter det som hände på Nadias Facebook och andra saker så inser jag att ingenting kommer förändras, och då får det väl vara så då.
Det som är sorgligt är att den kraften kunde lagts på att tillsammans protestera mot de som faktiskt skickade Daniel rakt in i döden, och tänkt vilken kraft det skulle varit om alla gått samman istället. Nu blev det inte så, och det är bara så beklagligt. Tänk vilken underbar grej mitt i det sorgliga om alla kunde träffats tillsammans och visat Daniel kärlek. Tänk om vi hade kunnat dela sorgen efter honom, och tänk om vi kunde betett oss som normala människor. Det hade varit så fint, och också ett så fint sätt att vårda Daniels minne på.

Samtidigt har jag faktiskt, trot eller ej, lite egen självbevarelsedrift och skitsnack som det jag hört om mig tolererar jag inte. Några av er ska vara så enormt jävla glada över att jag haft personer som Nadia, Elin, Helena, Tommy, Helen och några få till för hade jag inte haft dom hade jag antagligen exploderat totalt och börjat använda nävarna. För det hat jag känt när jag hört saker som sagts om mig, Daniel och mig och Daniel själv är extremt starkt ska ni veta. Utan dom hade jag flippat ut fullständigt.
Idag känner jag inte samma hat, trots vad som står ovan i denna roman till text. Idag har jag förlikat mig med mig själv, och med allt som hänt och kan se saker utifrån ett annat perspektiv. Därför blir detta min slutplädering om er. Jag avskyr er, och jag föraktar er, men hatar er gör jag inte längre. Mest för att hat är en sådan stark känsla och den kräver energi, och ni förtjänar inte den energin av mig. Samtidigt är det så här jag kommer se er i all framtid, och hur synd det än än så förtjänar ni inget än det djupaste förakt från mitt håll. Jag skulle kunna skriva en roman till om er, men gör det inte för någon gång måste ju saker få komma till punkt. Även mina mörka tankar om er, ni amöbor.

Sedan är det så att jag vill minnas den Daniel som jag kände och som jag fick ha en kort tid i mitt liv. Han som, på gott och ont, förändrade mig, mitt liv och den jag är. Honom vill jag minnas, och jag gör mig själv bara en stor björntjänst om jag låter mig dras ner av människor som er, och att jag skriver detta är mest ett avslut. Ett avslut på det värsta av allt jag gått igenom de senaste 2 åren förutom Daniels död. Det är för helvete så jävla dumt alltsammans. Vi skulle gifta oss dagen han avled på, och det gör en del precis exakt allt för att bortse ifrån. Till Daniel, alltså denna sida, är min oas där jag skriver det jag vill skriva. Om 10 år vill jag kunna gå tillbaka och se hur jag mådde då, kände då, och tyckte då.

Detta inlägg är ett avslut, även om det egentligen avslutet i just denna ”fråga” gjordes för längesen. Jag ligger inte hemma längre sömnlös och tvekar, eller undrar, men jag ville ändå skriva ner det av den anledning som alla andra inlägg på denna sajt är skrivna: För min egen skull.
Så ”Fallet Daniel” blev en kaosartad historia där sjukvården ljuger i sina yttranden, och där myndigheter skiter i att sjukvården ljuger, och där vissa, mycket få ska tilläggas, gjort som dom velat med sanningen och skrivit om den så den skulle passa perfekt i en ballad i nästa års melodifestival. Så är det tyvärr det ser ut.

Ändå vill jag till slut tacka mina vänner, nya som en del gamla, som funnits där och som stöttat mig. Tack för att ni funnits där de nätter man brakat samman.
Tack till Daniels vänner som hjälpt mig, förklarat och mer än dom inser fått mig att se hur saker ligger till.
Tack också till alla er som jag inte känner men som visat sådant enormt stöd och support i form av mail och hjälp. Det har värmt något enormt ska ni veta, och att ni blivit så berörda av ödet som drabbade Daniel gör att jag mer än något annat hoppas att det i framtiden kommer bli svårare för sjukvården att ägna sig åt laglig langning av läkemedel på det sätt som hände med Daniel.
Tack alla ni, om och om igen. Utan er hade jag inte klarat av det, ja utan er hade jag bokstavligt talat gått under!

Fast en fråga finns ju som finns kvar, och den borde ni bästisar/pojkvänner fundera på…

Låt oss säga att Daniel lekte med mig. Låt oss säga att Daniel ljög, och låt oss säga att vigselbevis och hinderprövningar som han skrev på bara var på ”låtsas” eller att han utnyttjade mig (För jag utgår ifrån att folk i alla fall förstår att Daniel skrev under pappren utan att vi var stenhöga eller att han var under pistolhot)
Ja låt oss säga att allt är så, ja då kvarstår ju frågan:
Hur fan kan ni vilja vara ihop med någon som samtidigt planerar bröllop med en annan? Hur fan kan ni drömma om en relation med någon som uppenbart är så jävla elak som Daniel då måste ha varit????
Blir det ändå inte lite svårt att bortse från det faktumet eller den frågan?
Har ni tänkt så någon gång? Knappast, för då måste man ju tänka….

Hälsningar

/Walle

Bookmark the permalink.

3 Responses to ”Fallet Daniel” – Slutet Del 3 – Lerfiguren

  1. cajsa says:

    Ja jäklar vad säger man Walle?! Jag blir så arg när jag läser hur du har behandlats. Jag visste ju en del sedan tidigare men this is way to much. Kram Cajsa.

    http://cajsawarg.blogspot.com
    ( SJÄLVDESTRUKTIV DOTTER )

  2. Erik says:

    Jag tycker att det är bra Walentine att du skrivit av dig. Även om det är synd så är ju detta en av de saker som du fått bära på sedan Daniel dog.
    Även om jag är en av de som under tiden varit arg på vissa så har jag också sagt till dig att du inte ska lyssna på de där nötterna.
    Jag hoppas du själv idag i alla fall känner att du kan lita på dina egna känslor och att du hellre lyssnar på de människor som faktiskt betydde något för honom.

    Han hade ju väldigt mycket tid att ringa dig på när ni inte sågs trots alla andra som flockades i hans liv. Det märkte ju även jag av…

  3. Jeanette Stoltz says:

    Hej Walle!
    Måste erkänna att jag inte orkat läsa allt. Det gör för ont att läsa hur du fått uppleva hela situationen. Jag höll på att förlora nån som betyder allt för mig å vården var inte hjälpsamma. Han var min räddning. Sen förlorade jag jag en annan bara för att vården inte bryr sig. En vän förlorade sin dotter pga av vården. En underbar ung tjej. Alla dessa har inte fått den vård som dom borde ha fått,som borde ha levt i dag. Jag blir så arg lessen å frustrerad över hur människor blir behandlade. Både dom som mår dåligt å dom som finns runt om å som faktiskt åxå mår väldigt dåligt. Det är inte lätt att va anhörig. Om du är familje medlem par eller vänner så lever man i det hemska. Blir även så illa berörd att människor behandlar dig så här å inte respekterar din sorg å saknad å allt det du gjorde för honom. Människor kan va så grymma. Jag vet det lovar jag. Att älska en person å sen förlora är bland det värsta som finns. Sorgen över när jag förlorade mina föräldrar är en mer naturlig sorg. Men att förlora någon som borde ha levt, som är ung är en sorg som blir så fruktansvärt tung. När jag förlorade min man, ja vi var skilda men hade ett band som jag aldrig mer har fått, är en plåga var dag trots att det gått 13 år ganska precis. Den sorgen kommer jag alltid fått bära med mig. Han var för ung bara 40 år gammal. Så jag lovar dig jag förstår vad du går igenom i mångt å mycke. Jag kan inte säga att sorgen försvinner men den lättar lite. När dagarna blir tunga brukar jag titta mot stjärnorna å prata med han. Ibland är jag arg, arg för att han lämnade mig, ibland ber jag han om hjälp å ibland så berättar jag saker som bara han förstår. Det hjälper lite men jag hade velat höra hans röst. Kommer ta dig till mitt hjärta å även förstås Daniel.
    Kärlek å styrka vännen <3 <3 <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *