Till Daniel: Självkänsla…

IMG_20121011_164832Det är söndag kväll, och jag är trött. Känner mig sanslöst sliten.
Den senaste tiden har jag haft stora problem med min andning, och även andra saker som du känner till sedan vår sommar har gett sig tillkänna, men de får vi klara. Hade önskar du var med mig, men jag får blunda och låtsas att du är hos mig.

Den senaste veckan har varit ett helvete Daniel. Det är så enormt mycket som hänt, men samtidigt också mycket nyttigt. Jag har fått lära mig mycket om mig själv, men också om andra. Jag har fått lära mig att om jag ska ha någon chans att överleva så måste jag lära mig att lita på mig själv, tro på mig själv, och se till de fördelar jag ändå har som människa. Kort sagt så måste jag börja acceptera Walle.

I sorgen efter dig finns smärtan över att jag fick bevittna på så nära håll det som sjukvården utsatte dig för, och känslan av att man inte räckte till kommer ofta över mig fortfarande.
Sommaren 2013 lärde jag känna en person, som jag iofs inte fick samma känslor för som jag hade för dig, men en person som jag trodde jag kunde rädda, och som jag tyckte väldigt mycket om.  Då förstod jag det inte, men nu gör jag det, att det jag inte lyckades med dig, ville jag göra med denna person. Jag ville hjälpa honom för han mådde inte bra då.
Tyvärr insåg jag försent att den personen inte var som du. Den personen hade en helt annan agenda, och alldeles försent insåg jag att personen lekte med min sorg efter dig. Personen visste vad som skulle sägas för att få min oro att explodera totalt.
Tyvärr är jag dålig på att lyssna på mig själv. Så istället svalde jag det och låtsades om att ”Det blir bättre i morgon”, men det blev aldrig bättre. Istället slutade det med att ingen person någonsin gjort mig så illa som denna människa. Fast det är jag som varit dum! Det har personen starkt poängterat. Personen själv är offret i detta som i exakt precis allt annat i sitt liv.

Varför utsätter jag mig för sånt här Daniel? Hur kan jag tillåta mig själv att prata med människor som vet allt jag gått igenom och ändå ringer mig och berättar att ”De beställt Lyrica” enbart för att de vet vilken jävla ångest bara det namnet ger mig?
Varför tillåter jag inte min ilska som poppar upp att fortsätta vara just ilska utan varför kväver jag den hela tiden? Varför vill jag inte lita på min magkänsla för den brukar ju stämma. Personen och jag träffades nåra gånger och det var helmysigt, och trots att varje hjärncell sade till mig att det inte kommer ske igen att vi skulle ses så ville jag inte lyssna på det. Istället försökte jag tänka ”Jo då, du har fel Walle”, men saken är den att jag inte haft fel i något av det som jag trott skulle hända, men ändå lyssnar jag inte på mig själv.

Vi är några hejare på att va självdestruktiva du och jag Daniel.

Samtidigt är jag ledsen för de minnen jag har av denna människa, ja dom vill jag ändå att dom ska få vara det jag trodde att dom var. Ställen vi besökte och speciellt en kväll när vi satt ute och rökte ihop nere vid en älv. Det var så underbart då, och jag blir tårögd bara av att tänka på att det antagligen inte var så speciellt fint ändå, och framförallt gör det ont för att man trodde att man skulle få uppleva det igen. För den kvällen var en av de finaste kvällar jag upplevt, och framförallt blev personen där någon som efter dig blev så viktig. Där den kvällen kände jag att mitt liv skulle gå vidare, men sen när allt som jag trodde funnits visade sig vara allt annat gjorde det ännu ondare än innan.
Jag önskar så att det inte slutade som det gjorde, men allt är egentligen mycket enkelt. Jag behövdes inte mer….

Ja denna vecka har varit jobbig på många plan. De närmaste veckorna kommer jag få tillbringa mestadels på sjukhus, och emellan där ska jag väl försöka leva men det får gå.
Det måste väl gå eller nåt.

Det är annat som skett också, saker som gjorde att jag en gång för alla fick ur mig lite av det jag känt omkring dig till vissa, och det kändes bra. Två idioters beteende en sen natt fick mig över tröskeln där också, och deras agerande blir bara värst för dom själva.

Men om det berättar jag i morgon, nu ska jag försöka vila lite. Att ha svårt att andas tar enormt med kraft har jag lärt mig.
Du som alltid sa att jag va gammal hade skrattar nu för nu känner jag mig som 90 🙂

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.