Till Daniel: Några rader en lördag

roseEtt ord du lärde mig va ordet flänna. Detta norrländska ord för gråta.
Sakta har jag börjat använda det ordet. Det har liksom kommit av sig själv bara. Din syster är väl inte helt oskyldig hon heller för kör ju också med det så allt oftare blir det ”Jag flänna innan”, som kommer ur min mun.
Samma sak är det med ”int”.
Emellanåt försvinner bokstaven e när jag ska säga eller skriva inte. Det kommer bara av sig själv och ibland är jag på väg att rätta mig men sen inser jag att jag faktiskt tycker om att skriva ”int”, så då gör jag det. Lite Norrlandswannabee är jag allt och visst kommer dessa små saker upp för det är ju du som lämnat efter dig dom i mitt liv. Små saker som liksom var du, och som aldrig någonsin hade hänt annars.
1468459_10151813343138871_297756089_o
Nåt annat är surströmming. Denna märkliga maträtt som jag såg som rena giftet men som jag tack vare dig lärt mig äta och numer tycker är skitgott.
Igår serverade jag surströmming till husets boende, och det blev succé. Dom som bor där och som kommer från Norrland åt mer än jag någonsin sett dom äta innan, och jag bara njöt. Utan dig Daniel hade jag aldrig serverat det igår, och utan dig hade jag aldrig lärt mig ordet flänna.

Denna vecka såg jag dig webcam.
Var kanske en dum idé men jag ville göra det i alla fall fast jag tror att det var dumt att göra det på kvällen för efter det var jag helt knäckt. Jag såg en liten film på dig, och den väckte sådana minnen.
Jag vet när den gjordes och allt var så annorlunda då. Det var innan helvetet startade.
Filmen fick mig att minnas dig, oss, våra nätter och vårt liv. Det som blev vi från början. Du i din svarta morgonrock sittandes där söt, charmig och busig. Du sittandes där timme ut och timme in. Vad jag saknar det än Daniel, Gud hjälpe mig vad jag saknar det.

Hur kan jag sakna någon så som jag saknar dig Daniel?
Vad gjorde du med mig? Varför försvinner inte känslan jag bär på att jag bara vill ha dig tillbaka. Ett år har gått nu, och ibland känns det som om det var igår du försvann.
Samtidigt känns det som igår som vi också satt där och pratade, eller när du var här. Tiden har gått så snabbt samtidigt som det känns som om den stått helt still. Kanske är det normalt, och kanske är det så det ”ska” vara, men det är så jobbigt. Det är så jobbigt för jag vill inte vara ledsen längre.
Kanske hade det varit enklare om jag haft något liv att ha, men det har jag ju inte. Istället är livet just nu en seg väntan på det som komma skall, och när allt kraschar.
Jag försöker fördriva det med inställningen att före det sker ska jag bli klar med det jag påbörjade efter att du togs ifrån oss. Om jag kommer lyckas med det vet jag inte, men jag ska i alla fall försöka.
Fast även det känns emellanåt nattsvart. Ibland vill jag bara slänga alla papper åt helvete, och gå och gömma mig under täcket och bara låtsats som att ingenting hänt men du vet ju hur jag är, och det där brukar försvinna efter ett tag.

Nu ska jag strax iväg ut, och det är ett riktigt skitväder Göteborg erbjuder idag. Det är grått och fantastiskt trist, och det regnar hela tiden. Ett typiskt ”början på vinter” väder här.
Önskar du var här nu. Då kunde vi sett på film, lagat kasslergratäng och sen suttit i köket och druckit San Francisco och löst alla världens problem och min ADHD kunde stört sig på alla ljud som din mobiltelefon gav ifrån sig var 7 sekund 🙂

Vi hörs ikväll Tussen
Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *