Till Daniel: Marken rämnar

2473473518_18fe33c488_b-4104Det är en sådan där natt igen. En sådan där natt jag ser på min lilla laptop och önskar att du var där. Jag hade behövt dig nu Daniel. Jag hade behövt dig nu sittandes där i ditt kök och prata med mig så natten försvann snabbt.

Det är så mycket jag skulle vilja prata med dig om. Sånt som jag inte pratat med någon annan person någonsin före eller efter.
Ingen vet så mycket om mig som du gjorde, och det har sedan du försvann varit så tomt för jag har ingen annan att dela det med.
Jag trodde för en liten stund att jag hittat någon att dela saker med, men så var det inte. Istället blev det exakt så som jag trodde och jag började få skit för precis allt jag gjorde, och man möttes av ignorans och dryghet.

Under mig skakar marken nu, och även om du och jag i ordets rätta bemärkelser kan kalla oss för Drama Queens så är det ingen överdrift att inom en inte för lång framtid är det liksom över för mig. Allt känns som en nedräkning nu och det enda jag egentligen vet är att det där jag brukar skriva att ”Vi ses snart” antagligen kommer slå in snabbare än vad jag själv trodde.
Det skrämmer mig egentligen inte för samtidigt har jag så ofta den sista tiden ställt mig frågan varför jag ens försöker mer. Jag har ju försökt, hela tiden försöker jag, men det blir bara spark efter spark mot knäna så jag faller ihop och denna gången kommer jag inte kunna eller orka resa på mig igen.

Jag har kommit in i det där stadiet då jag ser mig omkring på det jag har. Henke, min älskade Henke, han som jag levt ihop med i så många år. Några vänner som kanske skulle bry sig, och så tänker jag på Jennie och Kevin.
Jag har skrivit mycket om dom Daniel, för mycket kanske enligt vissa i Norr, men du vet hur mycket dom kommit att betyda för mig. Ibland bryter jag ihop när jag tänker på dom, mest för att de helt enkelt bara är så jävla underbara.
Jag tänker på hur Jennie kämpar och lyckas mer än hon förstår, och hur Kevin växer och utvecklas och hur lycklig jag varit att dom funnits här. Dom, Henke och några vänner finns, men jag kan heller inte fortsätta på grund av andra. Min sorg är att jag vet att jag inte kommer få fortsätta le åt Kevins alla nya saker han kommer ta sig för, och det gör ont.
Att jag fick sitta hos dig den 15 september när Kevin i telefon berättade vad han fick i present när han fyllde år känns så bra just nu. Mest bra hade det varit om vi varit där hos honom tillsammans och firat, men nu fick du fira honom lite i alla fall.

Dom kommer alla ha sina framtida liv, men jag kommer inte det. Jag kommer stå där jag står och det enda mitt liv kommer bestå av är ett mörker som skrämmer mig allt mer för varje dag som går samtidigt som ljuset allt mer är att jag vill komma ifrån mörkret.
Tänk om du funnits kvar. Tänk om jag haft dig nu som kunde lyssnat. Vi som kunde prata om 3 saker samtidigt men som alltid mådde lite bättre när vi väl lade oss för att sova.

Nä Daniel, det är tufft nu. Det är faktiskt tuffare än det någonsin varit. Jag är i ett tillstånd just nu så hade jag kommit till psyk hade dom tagit in mig.
Kanske ska jag dra till Umeå och lägga in mig på NUS. Där är jag säker på att de tagit emot mig med öppna armar och vill jag inte leva så är ju det sjukhusets psykavdelning perfekt för ändamålet. Fast jag kommer inte lägga in mig. Jag kommer inte göra någonting mer

Kommer du ihåg den 23 maj 2012?
Allt det kommer ske

Ses snart
Älskar dig in i evigheten
/Walle

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *