Till Daniel: Tankar från en kyrkogård

dark

Det är du och jag här. Ingen annan finns, och inget annat betyder något.
Du och jag, så som det var.
Nu känns det som förr, ja om jag blundar så är det som förr.
Jag känner dig så nära, jag känner kraften du gav mig.
Jag känner kärleken jag hade då. Jag känner kärleken jag känt sedan dess.

Det är tyst omkring oss. Ingen ser oss, ingen hör oss.
Ett ljus lyser upp och skenet ger mig värme. En värme som sprider sig.
Runt om oss finns mörkret och allt känns igen från förr.
Då fanns också mörkret omkring oss, men tillsammans höll vi det borta.

Jag gråter och jag saknar dig.
Jag gråter och jag minns dig.
Jag gråter och vill inte lämna dig.
Här, där du är. Här, där du finns.
Älskade Daniel, du är så nära nu. 
Du är så nära mig.

Jag blundar och drömmer att jag sträcker ut min hand, och du tar den i din.
Jag blundar och drömmer att jag får känna din närhet igen.
Jag blundar och drömmer att jag får hålla om dig igen.
Jag blundar och drömmer att allt bara är en mardröm, att allt som skett det senaste året inte hänt.

När jag blundar försvinner smärtan.
När jag blundar försvinner tankarna.
När jag blundar finns du igen.

Vi sover nu, du och jag tillsammans.
Så som det var, det som var vi.

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *