Till Daniel: Sista resan från Norr

Hej tussen min.
Sitter på tåget från Umeå och är på väg hem.
Jag trodde aldrig att jag skulle säga det men det ska bli skönt att komma hem från Norrland nu. Hem vill jag iofs inte till, men å andra sidan har jag ju aldrig haft något hem. Det har aldrig funnits någon plats där jag känt mig hemma, och så har det ju varit i hela mitt liv. Göteborg har aldrig varit min stad, och kanske är det därför jag känner som jag gör just nu och gjort så länge. Jag har bara varit vilsen och känt mig övergiven.

Jag har brakat samman Daniel. Jag är slut. Mitt psyke orkar inte mer.
Jag förstår om det låter väl dramatiskt men samtidigt är det just så jag känner. Det sista strimma av framtidshopp har försvunnit och jag ser absolut ingenting längre som ens i en liten gnutta kan kännas som en framtid.
Vägen hem inatt, som jag så klart spenderat vaken, känns som den sista resa jag gör. Jag vet egentligen inte varför jag känner så här, men det är som om all kraft nu är över och slut. Kvar finns bara mörkret och det mörkret skrämmer mig inte längre.
Så mycket skit, så mycket förnedring och så mycket ifrågasättande som jag mötts av detta år, och nu kom den sista spiken i kistan, och nu orkar jag inte längre.

Det var så skönt att få sitta en stund hos dig i söndags. Jag satte ner två små blommor i jorden framför din grav och kände när jag reste på mig och gick därifrån att detta skulle bli den sista gången som jag satt hos dig så. Jag sade ju det till dig då. Att vi inte skulle ses mer så här nu. Nästa gång jag kommer till Sävenäs är det av samma anledning som du fast inte på samma plats givetvis men vi kan ju hälsa på varandra.

Jag är inte rädd längre Daniel. Jag är inte rädd för det där mer. Nu känner jag bara att jag längtar tills dagen då jag slipper vakna mer. Jag längtar tills jag slipper be varje kväll när jag lagt mig att få somna in. Jag längtar bara tills jag får komma härifrån.
En del tycker inte man ska skriva så, eller för den delen känna så men det är ju så jag känner. Jag orkar inte ens stå emot känslorna mer nu utan jag skiter i vilket. Hela mitt liv har varit ett skådespel där jag hoppats på att om jag är snäll och omtänksam så kommer jag finna kärleken och jag kommer finna lyckan. Så blev det inte utan istället blev det ett liv i ensamhet, sorg och för många gravar att besöka.
De jag älskar dör, det jag drömmer om dör, det jag bryr mig om dör. Så har det alltid varit och så kommer det för alltid förbli och nu har jag tröttnat. Kanske för att jag insåg att det som jag trodde fanns där uppe i norr inte fanns. Kanske för att jag insåg att det som jag längtade så efter och som jag drömde om att jag ville ha i själva verket inte fanns det heller. Kanske för att jag insett att jag är fullständigt ensam och det är så det ska vara i mitt liv. Det jag trodde fanns inte i Norr för det saknades inom mig, och det hålet växer för varje dag och nu vet jag inte längre hur jag ska kunna spela glad mer. För glad är jag inte, och har inte varit på, ja jag vet inte hur länge.

Någon normal relation fick jag aldrig mer, någon kärlek fick jag aldrig mer, och jag orkar inte vänta på den. Lika lite som jag orkar vänta på allt annat som inte kommer ske, ja lika lite vill jag vänta på den. Mitt liv har hela tiden varit just en väntan, en väntan på det som inte kommer ske och nu har jag tröttnat.

Jag är så glad och tacksam Daniel att jag fick träffa dig i det som skulle bli början till slutet. Jag är så lycklig över den tiden vi fick, och jag är stolt över att jag orkade slåss där ingen annan orkade efter din död. Jag är stolt över att ha fått upp ögonen för folk hur fel din död var och hur orättvist allt var som hände dig. På samma sätt är jag glad att det på en bro på en ankdamm vid NUS samlades människor som alla älskade dig i torsdags. Det hade inte skett utan mig, och det gör mig stolt och glad för din skull. Jag har äntligen lärt mig att våga erkänna att det som skett det senaste året har skett därför att jag vågade. Det gör mig glad, och det gör mig också varm för jag gjorde det för din skull. För den Daniel som så snabbt fick en sådan stor del i mitt liv.
Fast nu är det slut Daniel, nu är det min tur att snart gå dit du är för det var ju där jag ville vara innan jag träffade dig. Ett tag fick du mig att ge det en chans, men allt mer den senaste tiden har jag känt att den känslan inte längre finns.

Nu är tåget på väg mot Göteborg, min sista resa från Norr närmar sig sitt slut. Allt närmar sig sitt slut

Älskar dig, in i evigheten
Och i evigheten ses vi. Där finns du, Mia, Putte och så många andra.
Längtar tills jag får se er alla igen

/Walentine

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *