Till er som läser…

Ni är många som läser på Till Daniel, och det är jag tacksam för. Ni blir dessutom fler och fler för varje vecka. Vet inte om ordet kul passar sig med tanke på att det bästa hade varit att sidan inte funnits och att Daniel varit vid liv, men att Daniels öde och kanske till och med vårt öde engagerar är en sak som är klar.

Sitter nu på bussen mellan Skellefteå och Umeå. Senast jag åkte denna väg med buss var den 6 oktober 2012 och mitt liv var i fullständigt kaos. Dagen innan hade Daniel begravts och samtidigt hade hela mitt liv rasat samman. Allt det jag trodde innan begravningen hade på en och samma gång rasat samman. Jag var så arg, så besviken och så förtvivlad på precis allt. Daniel hade lekt med mig, lurat mig, spelat ett spel med mig och jag hade åkt upp på begravningen som den som stod honom närmast utanför familjen och åkte nu hem med en Daniel hånskrattande mot mig.
Jag hatade Daniel där på bussen, Gud vad jag hatade honom. Allt jag trott och känt var en lögn. Allt jag hoppats på var en illusion och allt jag hört honom säga var skitsnack.
Nu reser jag samma väg igen, med samma buss och samma mål: Umeå efter en tid i Skellefteå och allt är annorlunda idag.

I tre dagar har jag varit i Skellefteå och dom har varit totalt underbart fantastiska. Det har varit dagar av skoj, utflykter och Norrland, men det har också varit tre dagar då jag fick begrava Daniel.
Jag har dessa dagar varit och besökt alla de ställen som jag var på under begravningen, och det har varit så nyttigt. Denna gång fanns inga andra ”pojkvänner” i Ursvikens kyrka. Denna gång behövde jag inte spela när jag stod vid Åbyälven, Denna gång kunde jag gå genom Skellefteå utan den ångest jag hade den 4-6 oktober.
Framförallt fick jag prata med Daniel…

5 gånger besökte jag Sävenäs Kyrkogård och 3 gånger av dom bröt jag ihop. Jag har skällt på Daniel, gråtit för Daniel, sjungt för Daniel, skrikit på Daniel men framförallt har jag fått prata med honom. Jag har fått förklara hur vilsen jag blev när han försvann, hur mycket jag saknar honom och hur mycket jag älskade honom och fortfarande älskar honom. De stunder jag satt hos honom själv fick jag också berätta för honom hur han förändrade mig, och jag fick berätta hur vilsen jag kände mig efter hans död och på vissa plan fortfarande gör. Ja, allt det jag velat säga till honom fick jag sagt på det enda sätt jag kan idag, med vetskapen om att han faktiskt finns där.
Detta som jag fått göra dessa dagar är nog det nyttigaste jag fått göra sedan han lämnade mig den 12 september förra året. Detta var ett avslut på vissa saker, men också en början. Framförallt fick jag nu begrava Daniel. I ursvikens kyrka fick jag sagt det som jag då ville ha sagt men som då bara blev ”Ha de bra Daniel”. Nu fick jag säga det jag burit inom mig i så många månader. Jag fick ta farväl av min pojkvän. Hörde ni det allihopa! Jag fick ta farväl av min pojkvän!!!

Daniels liv rasade ihop när han lämnade Göteborg, det vet jag idag. På samma sätt vet jag varför vissa saker sades den veckan och av vilken anledning dom sades. Jag vet det mesta idag men mest vet jag att jag egentligen alltid vetat det, men inte velat lyssna. Jag har gjort en lång resa dessa månader och det jag kommit fram till var ett enda ord: Soulmates, Det  var det jag och Daniel var, och när en sådan försvinner brakar det för den andre.

Att sedan sista natten får stå och prata om Daniel med Daniels lillasyster Johanna var också det så viktigt. Jag är så glad att jag gick till hennes mack, och även om jag så önskar att vi kunde ha pratat och mötts under andra omständigheter så kändes det bra att ha fått prata, ja också de blev en viktig sak som hände dessa dagar. En viktig sak och ett minne jag tar med mig ner till Göteborg.

Så nu på vägen mot Umeå är jag på ett sätt totalt slut psykiskt, men på ett annat stärkt.
I en grav på Sävenäs Kyrkogård ligger en ung man som skulle blivit min man. Eller han är min man, och kommer för alltid vara min man. Han är också min vän, min kompis och min polare. Han är Daniel Johansson, och han kommer för alltid ha en plats i mitt hjärta.
Nu kom tårarna när ja skrev det, men dom får komma. För Daniel är värd att fälla tårar över, och han kommer få mig att fälla fler tårar i framtiden.
Det fick jag säga till honom där jag satt på graven igår och grät. Att han för alltid alltid alltid kommer ha in plats i min själ, och den kan ingen ta ifrån mig.

Nu ska jag tillbaka till verkligheten igen, och jag vet att jag kommer vara som en  berg och dalbana de närmaste dagarna men jag tror ändå att allt detta varit så nyttigt för mig. Jag fick en kraft där på Sävenäs Kyrkogård som hjälper mig med den fortsatta kampen mot NUS, för den är inte över på långa vägar. Jag kommer inte ge mig, och när regnet föll samtidigt som jag läste Daniels tal för honom i tisdags så vet jag nu att han är med mig. Han är min, och andras, ängel och jag ska göra vad jag kan för att han ska bli stolt över mig. För på samma sätt som Daniel ville att jag skulle vara stolt över honom så gäller de för mig mig. Jag vill att han ska känna stolthet i det jag gör. För som jag skrivit innan:
Jag älskade dig Daniel, mer än livet själv. Jag önskar ingenting annat att ha fått dela mitt liv med dig och så länge jag lever kommer jag sakna dig, men nu kan jag äntligen säga orden: Vila i frid Daniel. Älskade älskade Daniel, min Tuss

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *