Till Daniel: Sakta lever man, sakta dör man, sakta står tiden stilla

månljus1Det är kväll och det är snart slut på helgen. En ganska ok helg faktiskt. Eller tja, fredagen var mest skit men lördagen var ganska trevlig. Jag fick lära folk vad en ”Gaykotte” var för något. Ja, det vet ju inte ens du om vad de är, men det där kan vi ta en annan gång.

Försöker väl hitta något liv kanske fast vet väl inte direkt om jag funnit något eller om jag kommer finna det. Det tar väl tid kanske…

Har saknat dig ikväll.  Såg film med Henke och kom att tänka på dig bara så som det blir ibland. Då kommer den där sorgen och ledsamheten och så kommer saknaden. Den som gör mest ont av allt. Den saknad som kommer av att du fick mig att känna mig så levande, så behövd och så, jag vet inte riktigt, viktig. Idag känner jag mig inte viktig för någon. Det gör ont ibland.

Pratade länge med Helena i fredags om dig och oss, och det ska jag snart skriva mer om. Vad jag är glad att jag har henne Daniel. Hon förstår, ser och fattar. Dessutom var hon ju med under tiden på alla plan. Till henne kan jag säga exakt det jag känner att jag behöver säga och måste få säga och känna. Det är så otroligt skönt att ha henne att kunna öppna sig för.

Jag skrev en gång att när psyk dödade dig så dödade dom mig också, och det är nog så det är. Fortfarande känner jag mig så jävla vilsen och så rädd ibland. Kanske är det också mitt jävla minne som gör allt värre då jag fortfarande kommer ihåg dagar, timmar, och fan vad vi bar för kläder.
På tal om kläder så har jag lämnat in dina kläder till insamling idag som var på gården här. De kommer skickas till bättre behövande och i ärlighetens namn så har jag ingen nytta eller glädje av dom. Det var ju dessutom nya kläder förutom dina jeans och en t-shirt. Det är ju inte så direkt att jag lär komma i dom någon gång och det klädesplagg du hade här som ”betyder något” är de gräsliga gröna joggingbyxorna.  Dom kommer jag aldrig göra mig av med.
Jag har mina andra saker här som är kvar efter dig, och jag har pippidockan…
Den betyder allt.
Så det var väl ännu en sak som jag liksom behövde göra. En sak till för att sätta den där jävla punkten som jag helst inte vill sätta.

Kommer du ihåg för ett år sedan exakt vid denna tidpunkt? Det gör jag kan jag berätta. Vi hade en lång natt då du och jag. En natt som egentligen varade två nätter. Natten mellan den 17 och den 18 slutade sen med att du klickade ner skitsur och sårad klockan 5 på morgonen innan du skulle fara till jobbet. Direkt efter lade du ut ett kort på Instagram och på Facebook skrev du ”Jaja, ibland får man int de man önskar och vill ha, men de e bara att gå vidare”.  När jag frågade dig om orsaken till varför du skrivit så fick jag en förklaring som inte ens en senildement gräshoppa hade trott på, men såna var vi…

Den sommaren Daniel. Vad jag saknar den! Gud vad jag saknar den och vad jag saknar dig.
Varför kunde vi aldrig fått en chans Daniel? Varför kunde vi aldrig fått visa varandra, oss själva och världen hur våra planer var och hur dom såg ut?
Varför kunde du inte fått en chans att fortsätta med det som du började med under sommaren? Varför dödade svensk psykvård dig?

Älskade du, om jag bara fick hålla om dig igen. Ha dig i mitt knä igen. Somna bredvid dig igen. Skratta med dig igen. Sitta i mitt kök med dig igen. Vara din vän igen. Prata med dig igen. Utforska Göteborg med dig igen och så vidare.

Ja, jag saknar dig Daniel. Du tog med mig mitt liv när du försvann och ibland kraschar jag fortfarande. Jag vill ju bara att du ska vara här igen.
Jag vill ju bara ha tillbaka dig, och få känna dig levande igen, få känna mig levande igen och få leva med dig.

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

 

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *