Till Daniel: Du och jag och 9 månader

9-page-headerNio månader idag gubben. Nio långa jävla månader. Nio månader av mest skit.

Det är egentligen otroligt att det gått så lång tid redan, och ändå känns allt som igår när man fick beskedet. Sedan dess har man gjort en jävla resa Daniel.

Man har gjort en resa med sig själv, och man har fått en annan syn på ungefär allt. Tyvärr också en väldigt mycket ner negativ syn på det mesta när det gäller människor omkring en. Fast så kanske det blir.
Vissa personer har kommit in i ens liv som jag inte kände innan du lämnade oss. En del av dom kommer stanna kvar känner jag, väldigt få iofs, för där har man sakta byggt upp något eget. De andra däremot är jag ganska lättad över att ha blivit avvecklad ifrån. Mest för vissa personers beteende efteråt. Det blir nästan komiskt att se hur de nu är bästisar allihop oavsett om dom träffat dig i 23 år eller i en timme. Fast skit samma. Jag behövde dom ett tag för att förstå. Nu förstår jag och livet kan gå vidare. Hade det varit något att bygga något eget på så hade man känt det, och det känner jag inte så lets move on…

Vidare ja, hur går det med det? Jag vet inte. Ibland känns allt ganska ok, ibland mindre ok och bland riktigt skit. Ibland slås jag av overkligheten och då gör det ont. Då vill jag bara ställa mig upp och skrika ”NEEEEEEJ” högt som fan.

stenenFast arg är jag fortfarande och bitter, jävligt bitter. Fast det kanske försvinner det också med tiden.

Din sten har ju också kommit nu, så nu är väl din sista vila där för att stanna. Känns konstigt på något sätt. För det blir ju ännu mer definitivt när gravstenen är på plats.
Jag verkar väl dessutom vara den ende som inte direkt gillar stenen. För på tok anonym om du frågar mig. Ja du dog 2012 men när dog du? När föddes du?
Stenen är väl fin men för anonym i min smak, men det är min åsikt. Jag lär ju inte se den ”live” så ofta i alla fall, men jag känner väl samtidigt att det är viktigt för den kommer stå där långt efter att alla vi är borta. Då kommer du bara vara en Daniel som dog nån gång 2012. Jag tycker datumet är viktigt både när du föddes och avled främst för det hör till och gör graven mer personlig men men de e min åsikt och den spelar ju ingen roll eller jo fan, jag anser faktiskt att den gör det! Ursäkta att jag svär men ja, jag anser det något så in i helvete!
Om jag någonsin blir politiker ska jag införa att man på sin skattedeklaration varje år ska skriva vilka man ser som närmast anhörig. Tänk va det hade underlättat i efterhand….

Tänk om folk kunde fatta att det som hände inte hände på grund av dig. Tänk om dom kunde fatta att ditt handlande sista veckan i ditt liv berodde på en dos mediciner som skulle slått ut en elefant. Tänk om alla kunde fatta att du blev förgiftad av en vårdmaskin som fullständigt flippat ut. Din kropp var slut redan den 9, och om du varit på ett riktigt sjukhus så hade dom som jobbade där fattat det.
Nu blev du någon som dog 2012, och där folk för alltid kommer säga ”Jag hörde han tog livet av sig” för sanningen om vad som hände kommer kanske aldrig ut. Fy Fan! Jag hatar tanken på att någon i detta land eller på detta jordklot tror att du tog livet av dig.

Dessa nio månader Daniel har varit en resa även för dig och mig. Gud så mycket som kommit fram som jag undrat över, och så mycket svar jag fått. Svar som jag önskar du kunde sagt men som jag idag vet varför du inte kunde säga något om. Fast där är jag kanske egentligen orättvis för du sade mycket, och du berättade mycket.
Det har varit jobbigt och svårt, men som jag skrev igår så börjar jag landa. Jag gillar inte marken jag landar på, och jag vill inte landa där men jag måste. Jag måste sätta ner foten på den mark som jag inte tycker om och där bygga mig ett nytt hus.

Jag pratade med Nadia igår, och ställde en fråga till henne, en fråga om oss. Hennes svar var så solklart egentligen. Varför saker blev som dom blev och hur de kunde bli så. Jag blev så glad av hennes svar för hon var ärlig. Hon svarade som hon trodde och det gjorde mig glad. Det gjorde mig glad i det ledsna så att säga.
När Nadia kommer till GBG i sommar ska jag och hon göra en sak som hon egentligen nog inte vill, men jag ska ”tvinga” henne. Vi behöver det, hon behöver det och jag vet att hon kommer må bättre efteråt. Nadia och jag är ganska lika i våra tankar tror jag. Vi känner båda en frustration, inte kanske över direkt samma saker men den finns där och den gnager i en ibland.
Jag fick förresten hjälp till slut med BodyShop i Umeå. Sara var så snäll så hon gick in och frågade och igår när jag var i stan med Amira (du kommer väl ihåg henne?) så gick vi in på BodyShop och nu luktar jag Daniel 😛
Att jag berättar det här är mest för att jag vill tala om för dig att det finns snälla människor där ute som faktiskt lyssnar, förstår och bara är snälla. Det känns ganska ok.

Jo, man har kommit en bit på vägen det har man men sorgen finns där. Saknaden efter dig är fortfarande så enormt stor. Det är fortfarande så många tårar som fälls och det är fortfarande så svårt att sova. Mina sömnproblem känner jag att jag lär få leva med ett tag till, och det får jag väl ta.
Jag glömmer aldrig när jag pratade med den där psykologen i december och sade ”Jag kan inte förstå hur jag kan sörja någon som jag kände så kort tid”. Hon tittade bara på mig och sade ”Skit i det, ni gjorde en 10 års resa ihop. Tiden är oviktig”
Så rätt hon hade Daniel, och kanske är det också därför min ilska är så stor. Tänk om vi hunnit säga Ja till varandra och det här sedan hade hänt. Jag hade sörjt på fler plan då men samtidigt hade precis allt varit annorlunda, lagligt sett annorlunda.

Jag skrev ju för ett tag sedan att jag inte längre nu behövde läsa dina journaler för nu skrivs det inga mer yttranden, i alla fall inte för tillfället. Det stämmer också, jag läser dom inte men jag önskar att dom som har chansen att läsa dom i alla fall skulle slå upp anteckningen från den 3 augusti 2012.
Där är ditt liv i kaos, och allt som var fel med psyk kan sammanfattas i den enda anteckningen. Allt om oss förklaras där och hur du sade två saker som fullständigt talade emot varandra. Allt om att ingen ifrågasätter dig finns där. Allt om medicinerna finns där, och allt om slappheten från vårdgivaren finns där. Bara händelsen den dagen är tillräckligt för att anmäla dom på anser jag. Där finns allt under ett enda rondbesök.
Där de drog in permissionerna för ett tag på grund av…just det…oss eller avsaknaden av oss dom dagarna. Samtidigt satt jag i GBG och hade sjukskrivit mig för jag fick ingenting gjort, inte utan Daniel i mitt liv.

Nu har jag inte Daniel i mitt liv, men ändå har jag det för du kommer alltid vara med mig som en som förändrade allt jag trodde på, hur jag ser på saker och ting och på min syn på samhället och på människor.
Jo, i mitt liv kommer du alltid vara, och snart förevigad för alltid dessutom men det tar vi en annan gång.

Det blev lite osammanhängande text idag men de va mest tankar som far i skallen. Nu ska jag sätta mig på balkongen lite och andas. Blir fortfarande tung som fasen i bröstet ibland.

Saknar dig,
Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *