Till Daniel: Vilken dröm

dVaknade av en dröm, en sådan konstig dröm.
Drömde om att vi jobbade ihop. Det var natt och vi gick ett nattpass tillsammans. Allt var så verkligt. Kanske därför jag vaknade.
Vi gick nattrondan och var inne hos en tant, och var på väg till nästa tant som bor längst bort i korridoren. Vi gick hand i hand där i korridoren, du och jag. Sedan vaknade jag.

Var så ledsen när jag vaknade. Den där overklighetskänslan kom över mig igen. Den som kommer ibland och som emellanåt antagligen kommer komma så länge jag lever.
Kanske är det för att jag är extremt trött just nu, ja helt färdig faktiskt. Kanske är det för att kroppen min är sämre än på länge. Kanske är det just därför jag också just nu känner mig känsligare. Skit samma egentligen varför det känns som det känns.
Jag är ledsen helt enkelt men jag är också arg.
Jag är så trött på att vara arg Daniel, men ändå tror jag att jag börjar landa. Jag pratade med Helen igår och hon sade ”Jag skulle vilja spela in det här samtalet”
Det handlade om bekräftelse och hur man sökt den på fel vägar och av fel personer och inte sett dom man borde sett. Jag tror inte det gjorde så mycket att hon inte spelade in samtalet. Jag tror jag kommer ihåg, annars får hon påminna mig.

Allt mer känner jag att det jag skrev i går nog blir som jag skrev. Jag inte kommer upp i sommar om inte det blir något möte. Ingenting där är som det borde vara i alla fall så då går jag till min Danielplats här i stället. Det är ju inte så att jag inte har platser i Gbg som är ”våra” platser istället. Din grav är ändå för anonym anser jag. Nej, jag tycker inte om den ett dugg men struntsamma vad jag tycker. Vet du, om 122 dagar blir såld ska min nästa bok få titeln ”Närmast anhörig”

977464_10151472537873871_1681302147_oNej, för mig är stenen vid trädgårdsföreningen ”din” sten. Där satt du och mådde bra och var lycklig. För mig har den sedan du lämnade oss blivit Daniels sten. Dagen du satt där, kortet som togs, kvällen som följde. Ja allt det står för så enormt mycket i mitt hjärta. Där är ”min” Daniel.
Jag går förbi där ofta ska du veta. Pratar med dig, tänker på dig, minns dig. Det hugger till ibland, men för mig är det väl det närmaste en grav jag kan komma när jag vill, men också en minnesplats där man kan minnas det fina. Det som gjorde att min tuss var min tuss.

Tänk så det blev Daniel. Så jävla helvetes fel det blev på så många sätt. Så mycket fel det fortfarande är, och det finns också en hel del fel som jag inte vill skriva om här.
Eller jo, det vill jag, men gör det inte för tja…man ska ju inte göra det.

Vi hörs snart igen. Hostar just nu så det känns som att jag är på väg i rakertfart dit du är. Undra om dom har DVD spelare i himmeln. Då tar jag med mig Riket. Vi såg ju aldrig klart den serien. Vi har 1 avsnitt kvar! Jag har inte orkat se det sedan du lämnade mig.

Älskar dig, min Tuss
Älskar dig, in i evigheten

/Walentine

 

 

 

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *