8 månader

FB_IMG_13389692493099899Det här är det första kortet jag tog på dig. Du var väl inte helt jätteförtjust i det.
Det var första morgonen här i Gbg, och vi var båda aströtta.
Det första kortet av många skulle det visa sig. Jag är glad för dom idag, för dom får mig att minnas dig och får mig att minnas vad vi gjorde.

8 månader har gått nu, och som vanligt är jag vaken klockan 4:09. Nu har jag som vanligt tänkt på dina sista timmar och vad som hände. Nu saknar jag dig extra mycket.

Jag känner en sådan konstig känsla idag Daniel. En annan känsla, som om att du nu faktiskt är död.
Det känns ohyggligt men det är väl kanske på tiden.

Anmälan till Socialstyrelsen har tagit så enormt med kraft, mycket mycket mer än vad jag förstod under tiden att den skulle göra. 17 sidor med text blev det. Text som skickats hit och dit och fram och tillbaka. Text som jag skrivit, eller försökt skriva i någon form av klinisk svenska där jag försökt trycka bort känslorna, och bara ägnat mig åt fakta.
Sedan efteråt har jag brakat ihop. Nu är det över. Jag gjorde vad jag kunde.

Igår var jag och Jennie på ett möte, vi träffade en person som hjälpt dig oerhört mycket efter din död. Tacksamheten mot honom är enorm för hans hjälp fick oss att få så många svar. Under mötet slog det mig att där satt vi igen, jag och Jennie. Där var det vi igen, om dig, för dig. Det var också ett möte för oss, ett avslut, men ändå så var det vi igen. I ett möte ingen kände till, eller kommer få känna till. Ännu en gång det hemliga liv jag levt med dig, och faktiskt trivdes med.

För ett år sedan köpte jag en Stena Line biljett. Den skulle användas den 23 maj, enkel resa. Så blev det inte då. För jag hade fått någon i mitt liv som fick mig att leva. Att känna glädje. En person som fick mig att vilja vakna på morgonen.
Nu vill jag inte vakna mer. Det är nog mitt största problem Daniel. Hur hittar man livet? Kan du svara mig på det? Hur ska jag klara av att leva?
Det handlar inte om dig, det handlar om att jag inte ville leva när vi träffades. Vi var ju lika less bägge två och så hittade vi varandra. Jag som den där dagen såg dina ögon och bara kände att jag var tvungen att prata med den där personen. Som jag stressade för att hinna installera program och allt, livrädd för att du skulle hinna logga ut men det gjorde du inte. Jag hann få fatt i dig. Sen, ja sen förändrades mitt liv.
”Men strunt i hur länge ni kände varandra. Varför hänger du upp dig på det? Ni gjorde en 10 års resa ihop ni två. Det hände mer än vad det sker i många andras förhållanden under en livstid”.
Så sade psykologen jag fick uppsöka i december. Då kunde jag inte förstå hur jag kunde sakna någon så mycket. Då kunde jag inte förstå hur du kunde satt ett sådant intryck på precis allt i mitt liv. Idag förstår jag det, och idag är det just det som jag saknar.

Jag skriver ibland Daniel att jag tror vi kommer ses snart, och vet du? Jag tror faktiskt det.
Va fan har jag här att göra? Jag hatar mitt jobb, jag hatar mig själv, jag hatar min situation och jag hatar att veta att jag om en månad kommer må likadant. Jag orkar inte slåss mer, och jag orkar inte förklara hur jag känner. Skillnaden på dig och mig är att du hade planer, du hade drömmar men jag hade inga drömmar och har inga drömmar.
Det jag vet är att dom som skulle sakna mig skulle få plats på ena handens fingrar. Därför hade ju varandra. Idag när folk pratar om dig så var alla dina bästa vänner. Alla var så nära dig. Ändå ringde aldrig din telefon under dom 6 timmars samtalen vi brukade ha. Ändå sökte ingen mig, trots att jag alltid hör hur jävla omtyckt jag är.
Jo, vi kommer ses snart.

20120607_104151”Är Danne på väg till dig?”
Så sade SMSet som kom den där eftermiddagen den 12 september.
Jag stod exakt där du står på den bilden. Exakt där skickade jag SMS till Jennie. Exakt där kände jag på mig att något allvarligt hänt. Exakt där fick jag höra ditt Strindberg citat. Exakt där förstod jag din hälsning, och exakt där dog jag.

Det var 8 månader sen nu. Senare på kvällen fick jag mail som undrade var vi hade tagit vägen. Vi skulle ju mött upp klockan 21:30….

Snart kommer jag förhoppningsvis få besöka din grav. Det kommer betyda mycket. Jag hade hoppats få se den när stenen kommit men när den kommer vet jag inte, men egentligen är det strunt samma. Jag vill bara prata med dig, vara dig nära för en stund. Få se ”dig”.  Tror det kommer hjälpa mig mycket, eller så brakar jag ihop totalt. Det får väl framtiden utvisa. Jag är så tacksam för ljuset som Helen köpte och tände från mig. Det betydde så mycket att det finns någon där uppe som kommer ihåg mig och att jag sitter 90 mil bort.
Jag är bögvärldens svar på Phantom of the opera kanske. Jag finns där i kulisserna, som en mörk varelse som ingen riktigt sett, men som få kan ha hört talas om.

Nu är det morgon ute. I min säng ligger Kevin och sover just nu. Han vaknade till för en liten stund sen och var lite ledsen, så vi passade på att gå och kissa. Sen bar jag in honom och lade mig bredvid honom och höll om honom tills han somnade igen. Snart ska jag krypa ner bredvid och försöka sova lite själv. Inatt kommer jag inte ha ångest när jag lägger mig. Han får den att försvinna, Lilleman som jag kallar honom.
Idag slog han alla rekord i att vara söt. När jag stoppat om honom för kvällen fick jag godnatt puss, sedan sade han ”Walle älskar mig mest” och så fick jag en puss till. Hur söt kan man bli? Ni är lika du och din systerson Daniel, båda söta och charmiga till tusen och båda fick mitt hjärta blixtfort. Idag när vi såg på Bamse och Åsnan så var vargen elak mot åsnan. Då säger Kevin ”Det är otrevligt”, och det lät så otroligt lillgammalt. Både jag och Henke fnittrade lite, men höll ju samtidigt med om att situationen runt vargen var otrevlig 🙂

Ja Daniel du är död, så är också jag. Små stunder av liv får jag av Kevin, Jennie och några få till, men mest är jag död. Nu har jag gjort mitt. Anmälan är klar, besluten fattade. I morgon läggs andra delen av din ”film” upp. Manuset till 122 dagar är mer eller mindre färdigt. Sedan ska det skickas in. Sedan är det klart.

Jag är så tacksam mot dig Daniel. Jag är så tacksam för att du fick mig att älska igen. Jag är så tacksam för att du kom in i mitt liv och att jag för en stund fick känna hur det var att få känna sig speciell. Jag är så tacksam för att jag fick känna pirret, att få känna att man betydde mest för någon och jag är så tacksam för att du under ett tag i mitt liv fick mig att leva. Det är det finaste minnet jag har av dig, att du fick mig att leva.
Jag fick ett liv igen, och jag fick krama den vackraste kille jag träffat i mitt liv.
Jag fick prata med en vän som jag i timmar kunde prata med om allt.
Jag fick älska med en person vars ögon fick mig att fullständigt tappa andan.
Jag fick ha en person som trots berg och dalar levde med mig till slutet.

Vad jag önskar att du gått och lagt dig direkt när du kom hem den 12.
Vad jag önskar du sovit, vaknat, gått upp och fortsatt packa och satt dig på ett plan hit ner.
Vad jag önskar att du aldrig dött.
Vad jag önskar att jag…….

Älskar dig, in i evigheten

/Walle

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *