Så tungt det kändes

suza3qt0Sitter och håller på med andra delen på din film. Fick en idé om att när allt var som svartast så ville jag klippa in bildsnutten från Lotta På liseberg. Först störde jag mig på att kvalitén är så kass men de får man leva med. Det går inte hitta den i bättre kvalité någonstans för helskärmsläge.

Sen när jag satt där och tittade på allt, så slog det mig…

Där satt vi fyra ihop. Du, Jennie, Kevin och jag. Då bröt det loss och sedan bestämde jag mig för att vänta med film för inatt. Istället kom tårarna igen. För Gud vad ont det gjorde just då.
Jag skrev ju igår att jag tänker låta mig vara ledsen när jag blir ledsen, så jag lät dom komma. Sedan ringde en vän och vi pratade en stund. Hon frågade en sak då som jag inte tänkt på, men kanske samtidigt tänkt på hela tiden. Hon frågade varför jag aldrig kallar dig för min pojkvän. Hon sade att jag pratar, och skriver en massa, och enormt känslosamt där jag pratar om oss, om livet, om framtid och allt, men aldrig att jag kallar dig min pojkvän. Hon fick mig att fundera på de där, och visst stämmer det.
Fast varför det är så vet jag ju, och kanske du med idag. Det handlar kanske mer om mig än om dig. Jag är ju inte så bra på att känna mig omtyckt, kanske borde jag träna på det. Men visst finns rädslan kvar där samtidigt, samma rädsla som fanns under senhösten och vintern.
Jag saknar dig just nu Daniel. Jag saknar dig som fan just nu. De senaste nätterna har jag saknat dig när jag lagt mig. Jag har saknat att hålla om dig. Idag kom jag att tänka på första gången jag höll om dig, och hur roligt det var och hur blyg du va 🙂
Jag saknar att ligga bakom dig och se på film, och jag saknar att somna bredvid dig. Just dom här dagarna har den sorgen och den saknaden varit extra tung. Kanske är det normalt att det kommer nu, jag vet inte.
När jag såg bilderna från Liseberg ikväll tänkte jag på sedan när vi åkt hem, och vi satt i soffan och lyssnade på George Michael och när Jesus to a child kom…

Jag tänkte också på att där var du! Där var du i Göteborg. Vi satt där alla fyra, som en liten familj/släkt. Kevin som ser så liten ut där, mot idag när han är stora killen! Han som igår sade att vi var ”tuffa killar”.
Där satt vi fyra. Där behövdes inga Lyrica, ingen annan skit. Där var du så jävla lycklig. Hela dagen hade du och Jennie ägnat åt att få biljetter och allt till Lotta, och sedan satt vi där, och du hoppade omkring på ditt säte hela tiden. Lycklig som bara du kunde vara.
Det var ju så det skulle bli. Vi skulle ju möta upp Jennie i sommar och gå på fler Lotta på Liseberg ju men så blir det inte. Ingenting mer blir.

I morgon ska jag ta ett sådant där steg. Ett sådant där steg som dom säger att man ska göra. I morgon ska jag flytta om i klädkammaren, och ta bort kläderna som är dina. Dom har legat där i 8 månader nu. Ja plus dom kläder jag hittade som du glömde i tvätten.
Det är kanske dags nu. Små steg tillbaka, eller små steg ifrån dig. Små steg in i ensamheten.

Jag har så dåligt samvete Daniel. Jag pratar inte så mycket om det mer, men jag har så jävla dåligt samvete för att jag inte kunde stoppa dig den 4 sep. Jag hatar mig själv något så enormt för att jag inte kunde stoppa dig och ibland kommer tankarna om jag kunde gjort något mer, eller något annat. Då kommer frågan om jag verkligen gjorde allt jag kunde, om jag kunde gjort något som fått den här historien att inte sluta så här.
Jag försökte så få dig att stanna men det gick inte, och idag när jag vet hur det ligger till så gör det bara ännu ondare. Du vågade inte visa det du gjort så istället gjorde du som du gjort i hela ditt liv.
Varför lärde ingen dig att det är ok att göra fel? Varför lärde ingen dig att säga ”förlåt”. Vi hade inte dömt dig, vi hade inte hatat dig, vi hade fortfarande älskat dig. Vi visste ju, vi hade förstått. Tänk om du stannat. Då hade du levt idag, det är jag säker på. Dina problem var inte sådana här, men de exploderade när du kom tillbaka dit.

Men men i morgon ska jag ta bort ett minne från dig här, och livet kommer gå ett steg till mot att du inte finns. Ett litet steg bort från dig, mot något annat.
Ibland önskar jag att jag kunde glömma bara, att jag aldrig mer behövde sakna dig.
Ibland önskar jag att jag slapp tänka, finnas, sakna, sörja, gråta, fundera
Ibland önskar jag att jag fick dö

Älskar dig, in i evigheten, du min pojkvän

/Walle

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *