Ett inlägg från Facebook

Detta är inte skrivit till Daniel. Detta är mina ord från Facebook som jag anser borde ligga här också….

Tänkte ta lite av eran tid med lite funderingar. Ingen lär orka läsa allt men jag skriver så mycket skit i alla fall så lite till spelar ingen roll, men det här kommer från mitt hjärta och handlar lite om mig, lite om vad som hänt de här månaderna, varför jag ibland gjort saker som jag gjort och varför jag gör saker som jag gör just nu….

Idag var jag med Kevin och Jennie på stan. Vi gick över Gustav Adolfs torg när kyrkklockan i ”Tyska kyrkan” började ringa.
Kevin frågade då om Morbror Danne, och Jennie fick ännu en gång försöka förklara det där med att det var i kyrkan i Skellefteå som vi sade farväl till morbror Danne.
Kevin frågade sen om morbror Danne var i kistan och Jennie fick ännu en gång förklara.
Än en gång fick en liten treåring fundera på det där med döden, och än en gång fick hans mamma försöka förklara och samtidigt bli tvingad att tänka på att hennes lillebror på 23 år var borta för alltid. Det är inte lätt, och det är bara så jävla fel fel fel fel.
För en treåring ska inte behöva undra om hans morbrors död. En 23 åring som älskade sin systerson mer än allt annat ska inte behöva dö på grund av slarv inom sjukvården. Kevin kommer aldrig mer få åka farfars bil med Danne. Danne kommer aldrig få se Kevin kunna cykla, som han ju är så duktig på. Kevin kommer aldrig mer kunna ringa Daniel och berätta när han gjort något nytt och bra.
Där på Gustav Adolfs torg insåg jag vad detta handlade om. Där insåg jag plikten i att våga stå upp för förändringar och att våga stå upp mot de som gör fel.

Idag var jag och Kevin och vandrade lite när mamma prövade byxor och vi kom fram till att vi två var ”Tuffa Killar”. Två tuffa killar och ”mamma är ingen tuff kille!”. Danne skulle också varit en tuff kille med oss idag. Danne skulle varit här med Kevin, och aldrig någonsin skulle Kevin behövt få det förklarat för sig det där med kyrkor, döden, kistor och kistor i jorden. Inte som en treårig pojke.

Därför slåss jag. Därför anser jag att jag är skyldig att slåss. Jag slåss inte för att jag vägrar inse att Daniel är död, utan jag slåss för att inte fler Kevin ska behöva få det förklarat för sig att hans morbror är död. Jag slåss för att fler inte ska dö i överdoser. Jag slåss för att jag anser att det är varje människas plikt att faktiskt ryta till när något är fel.
Det lärde jag mig på Viskadalens Folkhögskola: Om du tycker något är fel, försök förändra det då för samhället det är du!
En del tycker att jag fastnat i min sorg och nu ska gå vidare. Vet ni? Jag kommer gå vidare. Jag kommer hitta nya saker i livet, och jag kommer kanske till och med bli lycklig igen, men vet ni vad? Några fler samtal om ”Hur mår du” från några fler kanske hade hjälp. Lite mer stöd, lite mer förståelse och lite mindre ignorans kanske hade hjälp. Jag köper heller inte ”Det är för jobbigt”.
Tror ni det varit lätt för mig det här? Hur tror ni det känns att ena dagen planera en sak och sen läsa obduktionsrapporten? Jag har haft stöd, och jag tänker inte räkna upp namnen för ni vet vilka ni är men ja, jag hade faktiskt behövt mer stöd. Anmälan har tagit enormt med kraft och till och med jag kan räkna ut att jag kanske borde väntat med den. Kanske borde jag sörjt klart och sedan börjat bråka. Nu gjorde jag inte det, och det har kostat på.
Nu låter det som att jag ångrar min anmälan, nej det gör jag inte. Inte ett dugg. Jag försöker heller inte framställa mig som en martyr. Jag är stolt över anmälan! Vi, och med vi ser jag det som jag, Jennie och Daniel i det här fallet, har fått till förändringar! Vi har sett till att en granskning av Psyk I Umeå skett. Vi har deltagit i att rutinerna vid utskrivningar förändrats. Vi har satt psyk under luppen och det ska vi vara jävligt stolta över. Dessutom har vi på papper idag att Daniels död inte var något medvetet självmord. Ja, jag är stolt idag. Jävligt stolt och jag vet att Daniel sitter i sin himmel och ropar ”Go Walle”, som han brukade göra när Walle blev förbannad för något. Daniel som ville att jag skulle läsa in mina blogginlägg så han kunde lyssna på dom på psyk innan han somnade, och jag gjorde det också. För hans skull. Han älskade när jag var arg, och han kunde ringa ibland och asgarva när han såg framför sig hur jag läst in något inlägg och nästan hoppat i ilska.

Fast det har kostat på.
En ventil för det har varit tilldaniel.se
Där har jag kunnat skrika, gråta, svära, sakna, sörja, fundera och skratta.
Där har jag på mitt sätt kunnat prata med Daniel på det sätt som vi pratade med varandra när han levde. Där har jag haft min ventil att kunna prata om min kärlek till honom, för på några andra sidor var den kärleken inte värd något.

Eller kanske skulle jag bara ha gjort som så många andra och struntat i allt. Kanske skulle jag varit lite mera ”svensk”. Bara konstatera att ”Det var ju Daniel”, och sen levt vidare. Kanske skulle jag bara skamset sagt ”Jag hade ingen aning om att han mådde så dåligt” och lämnat allt bakom mig. Jag säger inte att det sättet är fel, absolut inte, men det är inte mitt sätt, och det har heller aldrig varit mitt sätt. För jag har alltid slagits. Jag har alltid vågat stå upp för saker, och jag har aldrig varit rädd för att bråka.
Att en del av den ignorans jag mötts av kommer ifrån att det av någon anledning verkar vara förenat med pesten att prata om mitt förhållande med Daniel det skiter jag i idag, men det höll verkligen på att knäcka mig ett tag. Det var fruktansvärt förnedrande att inse att om jag lägger något på minnessidan så klickar man inte medvetet på just det. Jag är inte dummare än att jag förstår varför. Snabbt lärde jag mig att det var viktigare att hylla personen som skrev än Daniel själv. Det har jag också kommit över idag för tack vare vänner, fina vänner, har jag fått saker att gå ihop. Jag har fått gråta ut, ventilera mig och fundera. Jennie, bland annat, ville sparka mig i röven när jag tryckte ner mig själv för det. Hon sade alltid ”Men skit i det Walle, du vet vad som är sant, och vi vet vad som är sant”. Jag är glad att jag till slut lärde mig lyssna på henne, och några få till.
Fast då jag lade ut kortet på Danne och Kevin, och skrev om Daniels kärlek till sin systerson och folk fullständigt ignorerade det, då blev jag förbannad. För det handlade inte ett dugg om mig, utan om den personen minnessidan handlade om men folks agerande talade ju en hel del för hur dom själva är.

Tack vare Daniels vänner på Psyk har jag fått hjälp, stöd och bekräftelse. Dom har fyllt i så många luckor och min tacksamhet mot dom kan jag inte beskriva. För ensamheten vid Daniels kista den 5 oktober, det är den värsta ensamhet jag någonsin känt av och antagligen kommer känna av. Den dagen startade ett kaos i huvudet på mig som varade i månader. Det kaoset är över, men sorgen är det inte, men den kommer bli ”bättre den med”. Daniel kommer jag inte glömma, och jag vill inte glömma honom heller. Jag älskade Daniel, och vet ni? Det visste Daniel och jag tror Daniel älskade mig också eller jag vet att Daniel älskade mig, och det viktigaste för mig idag är:
Vi två förstod vår relation, och vad resten av Umeå, Skellefteå och Sverige tror och tycker om den, det skiter jag i.
Fast när man inte kunde respektera oss, respekterade man heller inte Daniel. Idag har jag accepterat att jag aldrig någonsin kommer få den respekten från alla. Jag har accepterat att jag aldrig någonsin kommer vara Daniels sista kille i allas ögon, och jag har kommit fram till att bröllopet mellan mig och Daniel ses av vissa som någon plojgrej och ”Jaja det var ju Daniel”. Att samma personer själva har en hel del spöken i garderoben när det gäller Daniel gör att jag idag som sagt lärt mig tänka lite coolt, ”Kiss my ass”. För mitt samvete med honom är rent, det är mer än vad alla andra kan säga att det är. Fast det är synd att vi som sörjer Daniel inte kunde hållit ihop bättre. Det borde vi gjort, för Daniels skull.
Men ja, allt det som hände där sköt fram min sorg. Istället för att kunna sörja skrev jag anmälningar, yttranden och skrek tyst för mig själv när jag läste om kaoset på psyk. Samtidigt fick jag läsa saker som att jag var Daniels ”Sugar Daddy” och att han var min ”ToyBoy”. Jag fick höra kommentarer som ”Du va säkert hans farsa”, och jag fick läsa berömmande ord till en del av Daniels ex, med saker som ”Eran kärlek var så äkta”, vilket den säkert var. Varför skulle den inte ha varit det?  Det enda jag inte fick läsa på sidor och annat lite här och där var att Daniel tyckt om just mig, just den biten verkade ingen tro på tyckte jag.
Men sen insåg jag hur jävla dum jag var, och då så jag ljuset. Jag insåg vilka människor som betedde sig så, och jag insåg att jag inte sett dom som faktiskt funnits där, ingen nämnd ingen glömd, ja dom som faktiskt försökt slå in i skallen på mig att jag måste skärpa mig. När den dagen kom började min riktiga sorg. Då förstod jag själv innebörden i det jag pratat och skrivit om. Då förstod jag själv fullt ut hur jävla ont det gör när man tänker på att man den 3 köper kläder för ens bröllop som ska ske den 12….
Jävla 12 september…..
Då började min sorg, kanske för sent, men den började då. Den dagen när ljuset gick upp för mig.

Idag slåss inte jag för att jag inte vill acceptera Daniels död. Jag slåss för framtiden, inte dåtiden.
Jag slåss för att om Kevin, Jennie, Henke, jag själv, eller någon annan en dag skulle behöva hjälp så ska det finnas hjälp. Jag slåss för att jag anser att sjukvården är skyldiga Daniel en ursäkt. Jag slåss för att jag tror att från ursäkter så kan det komma förändringar. Jag slåss för att om en vårdgivare inte sköter sitt jobb så finns det risk för att fler drabbas och fler har drabbats efter Daniel. Jag slåss för att jag anser det vara viktigt för min egen skull, för allas skull och jag slåss för att jag tror på att det jag varit med om kan det i längden komma något gott ur. En god förändring. Det får oss inte Daniel tillbaka, men det kanske kan göra att dina barn, dina barnbarn, dina syskon eller dina vänner kan känna sig trygga om dagen kommer då deras själ behöver hjälp med att läkas.

Jag har idag redan fått något fint från Daniel. En 25 årig tjej och hennes underbara son har blivit en viktig del i mitt liv. Ibland har jag skämtat och kallat Jennie för att hon är min svägerska light, och visst är det så. Det går inte förklara hur glad jag är att ha dom här i Göteborg. Att vi, jag och Daniel, träffade henne och Kevin så mycket i Göteborg gör också att jag och Jennie har så många fina minnen av Daniel hans sista sommar men glädjen i att jag och Jennie utvecklat en vänskap utanför Daniel är också så skön. Att jag ibland kan ha Kevin här, och hitta på saker med honom är min lycka. Ibland skriver jag att dom är som min familj, och visst stämmer det, men Jennie är också min vän och hennes vänskap fick jag genom Daniel. Hon är också den som vet mer än någon annan om mig och Daniel. Vi delar en sorg, inte samma sorg, men en sorg om samma person. På samma gång har jag och Jennie utvecklat en egen vänskap där killar, kläder (fast där är jag verkligen ingenting att ha) och framtid pratas om.
Fast Jennie skulle också blivit min svägerska. Jennie skulle varit med där den 12 september. Det var ett av Daniels krav, att systern hans skulle vittna. Ja Jennie och jag delar mycket, och min vänskap med henne och Kevin är det finaste jag kunde få från Daniel. Dom två och Daniel själv är det vackraste jag vet.

Så idag när jag bad er sprida min länk här var det inte för att jag ältar Daniel, det var inte för att jag fastnat i någon sorg, utan för att jag vill förändra. Jag vill göra saker bättre. Jag vill ge Daniel upprättelse men jag vill också kämpa för att andra inte ska drabbas.
Jag har varit jobbig. Jag har varit besvärlig och jag har levt i ett kaos. Det kaoset är inte över, och jag kommer må dåligt igen, kanske i morgon, kanske i övermorgon, men vet ni vad kära ”vänner”, jag låter mig vara ledsen nu. När jag gråter för att jag saknar Daniel så kommer jag låta mig gråta. När jag är ledsen för att jag inte kan ringa honom, så kommer jag låta mig vara ledsen. För jag är äntligen i den sorgens bana jag borde varit på i höstas. Nu är jag där och nu försöker jag acceptera det faktum att Daniel inte kommer tillbaka mer. Lite sent kanske, men jag vet å andra sidan om att jag gjort vad jag kunnat för att ge honom upprättelse. För mig betyder det mycket. Lika mycket som min relation med honom betyder mycket för jag vet hur Daniel utvecklade sig i sommar, och jag vet varför han gjorde det.

Så därför bad jag er länka vidare. För jag tror på förändring.
Tack till er sex som gjorde det…..

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *